Den sista flickan

"Mest av allt önskar jag

att jag är den sista flickan i världen

med en berättelse som min."

Nadia Murad har uttalat dessa ord, och efter att ha läst hennes bok – Den sista flickan – förstår jag verkligen varför hon tycker så. Hjalmar Manfred Svensson har gjort det möjligt att läsa Nadias fasansfulla upplevelser på svenska.

Nadia är yazidier. Hon tillhör därmed en liten folkgrupp, vars religion heter sharfadin. Yazidierna har ursprungligen bott i några länder i Mellanöstern. Men sedan Islamiska Statens folkmord på detta folk, har många av dem flytt till andra länder.

Nadia växte upp och drömde om att bli historielärare eller att ha en skönhetssalong. Men år 2014 slogs hennes liv i spillror. Likt nazisternas sätt att trakassera och tvångsförflytta judar i Europa under andra världskriget, började IS rikta in sig på yazidierna. De kom även till Nadias by och samlade ihop alla människor där. Sex av hennes bröder samt hennes mor blev mördade mer eller mindre direkt. Övriga familjemedlemmar, även Nadia själv, blev bortförda och sålda som slavar. För Nadia skulle detta betyda tre månader av misshandel och våldtäkter innan hon lyckades fly.

Efter flykten har Nadia fört sitt folks talan för att göra världen uppmärksam på vad som hänt yazidierna. År 2018 fick hon, tillsammans med Denis Mukwege, Nobels fredspris*.

Den sista flickan är en mycket bra bok. Jag, som inte kände till något om yazidierna tidigare, fick en väldigt bra redogörelse för händelserna och orsakerna bakom. Nadias egna upplevelser är fasansfulla, och då går hon av integritetsskäl ändå inte in på detaljer. I augusti hade vi i bokcirkeln (Milla, Emmelie, Boktokig och jag) diskussioner om denna bok. Vi var alla eniga om hur viktig den är att läsa. Vi kan varmt rekommendera den. Var dock beredd på att det är en chockerande upplevelse. Men det minsta man kan göra är att ta del av Nadias berättelse.

*Om du vill ta del av Nadias tal vid Nobelprisutdelningen, så finner du det genom denna länk.

Avdelningen för känsliga brott

Alexander McCall Smith har skrivit en bok, som utspelar sig i Skåne. Närmare bestämt i Malmö och med ett par avstickare ut på bland annat Österlen. Titeln är Avdelningen för känsliga brott, och översättningen till svenska är gjord av Yvonne Hjelm.

Omslag: Kelly Blair och Gustav Schiring.

Plocka inte upp den här boken i tron att det handlar om något svårlöst mordfall. Nej, det är nämligen så att inspektör Ulf Varg sysslar med att lösa diverse mystiska och känsliga fall, som den övriga poliskåren inte är lämpad att ta hand om. Avdelningen för känsliga brott är belägen i Malmö. Ulf Varg har till sin hjälp ytterligare två inspektörer samt en administratör. Ibland arbetar Ulf självständigt och ibland löser de tre inspektörerna fallen tillsammans. Emellanåt har de hjälp av en "vanlig" uniformsklädd polis också. Ulf Varg löser delikata mysterier och mellan varven funderar han en hel del på livet. Som läsare får man naturligtvis hänga med både på jobbet och hemma hos Ulf.

Avdelningen för känsliga brott är en bok som skyndar långsamt. Vill du ha actionfyllda, hårdkokta deckare är detta ingen bok för dig. Lite småtrevligt att författaren valt att förlägga handlingen till Malmö. Men det finns detaljer, som gör att berättelsen känns lite osvensk. Till exempel tilltalar Ulf Varg och hans granne varandra med herr respektive fru – fastän de har en daglig och väletablerad kontakt. Grannen passar nämligen Ulfs hund varje dag. Även i en del andra sammanhang är det herr "siochså" som gäller. Alltså ett titulerande som vi knappast sysslar med i Sverige nuförtiden. Personligen tycker jag att Alexander McCall Smith skrivit bättre böcker än denna. Men som skåning tycker jag ändå att det är kul att han faktiskt skapat en berättelse, som utspelar sig här.

En kortfattad historik över nästan allting i ditt hem

Har du någon gång funderat över hur det kommer sig att våra hus och våra hem ser ut som de gör? Det hade inte jag. Jag har bara noterat att olika tidsepoker fört med sig olika arkitektoniska stilar. Men att vi överhuvudtaget har tak över huvudet samt en massa olika rum för olika ändamål – så har det faktiskt inte alltid varit. Bill Bryson har skrivit en jätteintressant bok om detta. Den heter En kortfattad historik över nästan allting i ditt hem. Marianne Mattsson har gjort översättningen till svenska.

Omslag: Fredrik Stjernfeldt.

Med utgångspunkt i sitt eget hem, en före detta engelsk prästgård från 1800-talet, tar sig Bill Bryson an våra hem ur ett historiskt perspektiv. Det handlar både om bostaden sedd ur byggnadssynvinkel och det som gör att vi kan kalla bostaden ett hem. Det har inte alls varit självklart att ha det mysigt och bekvämt hemma under århundradenas lopp. Inredning, prylar och annat som vi idag ser som självklarheter, har inte alltid funnits. Då tänker jag förstås inte på nymodigheter som digital teknik etcetera. Nej, faktum är att inte ens det basala begreppet "säng" varit med från början.

Bill Bryson stiger in genom hallen i sitt eget hem och inleder sin berättelse med den. Hallen har inte alltid varit det undanskymda rum som det nu är. Tvärtom. Från början bodde alla tillsammans i ett enda stort rum – hallen. Huset bestod bara av detta rum, med en eldstad mitt i. Utifrån detta perspektiv berättar Bill vidare om hur människor levde. Undan för undan får vi veta mer om hur det kom sig att man började bygga fler rum i bostäderna och vad dessa rum kom att få för betydelse.

För varje rum man går igenom med Bill som ciceron, får man också en väldig massa annan historia med anknytning till våra hus och hem samt inte minst oss själva. Det är väldigt intressant! Vissa saker kan man fnissa åt numera, som till exempel folks beteenden under den tid då fönsterglas var dyrbart och sällsynt. År 1590 berättas att en ålderman i Doncaster testamenterade huset till sin hustru, men fönstren till sin son. Vid samma tid brukade tydligen ägarna av Alnwick Castle låta ta ut sina fönster och magasinera dem då de reste bort. Allt för att minimera risken att de skulle gå sönder.

Vi själva, människan alltså, kommer inte heller undan i Bill Brysons historik. I boken får du veta mer om vår hälsa, vårt sätt att klä oss och annat mänskligt genom århundradenas lopp. Utvikningarna i berättelsen är många och långa, men allting är mycket roande och ibland också förskräckande att läsa.

Är du det minsta intresserad av historia ur ett annat perspektiv än det sedvanliga (kungar, krig och politik), så är En kortfattad historik över nästan allting i ditt hem en bok för dig! Jag kan verkligen rekommendera den!

Det som spirar ur snö

Emellanåt läser jag böcker vars persongalleri verkligen fängslar mig. Då stannar berättelsens människor kvar hos mig, och jag kan fundera på hur det kommer att gå för dem. Det som spirar ur snö är just en sådan bok. Den är skriven av Mariana Mattsson, som inte bara är författare utan också en otroligt kunnig och erfaren trädgårdskonsult.

I Det som spirar ur snö får läsaren möta flera olika personer, som på bor i den lilla nordnorrländska fjällbyn Akkatjärn. Några av dem är födda och uppvuxna där, medan andra av olika skäl flyttat dit ganska nyligen. De är på sätt och vis olika, med olika bakgrund, ålder och erfarenheter i livet. Men ett gemensamt intresse för dem alla är “trädgård”. Detta trots att den lilla byn i stort sett är belägen bortom alla odlingsbara zoner i vårt avlånga land.

Redan när jag “möter“ Mina i bokens första kapitel är igenkänningsfaktorn mycket stor. Den 23-åriga kvinnan kämpar nämligen med att försöka gräva upp en plymspirea hemma i sin fars trädgård. Precis så kämpade jag med en egen plymspirea för två år sedan, så jag förstår verkligen Minas frustration när grepen till och med går sönder.

I kapitel efter kapitel får jag sedan möta fler och fler av Akkatjärns invånare, och mycket snart önskar jag att jag också vore där. Tänk bara att få se byns “pärbacke”! Det är en backe i vilken byns odlare gemensamt odlar potatis. Genom Sara-Kajsa, en inflyttad sommargäst, blev jag så nyfiken på fjällkvanne att jag minsann beställde en påse frö innan boken ens var utläst! Först efteråt började jag fundera på huruvida denna speciella växt kommer att kunna trivas hos mig här längst ner i söder. Ja, det återstår att se. Man kan lugnt säga att Marianas bok är mycket inspirerande för trädgårdsfantaster!

Om du gillar genren feelgood och dessutom är trädgårdsintresserad är detta definitivt en bok för dig. Mariana har skrivit om människor som av olika skäl funderar över tillvaron, både i smått och i stort. Några av dem behöver fatta viktiga beslut i livet. Det är en mycket tankeväckande bok, som jag verkligen tyckte mycket om. Inte minst gillade jag Marianas både roliga och välskrivna språk.

Till min stora glädje har det för bara en månad sedan utkommit en ny bok om människorna i Akkatjärn. Den heter Att kunna känna doft av frostrosor. Gissa vem som kommer att kasta sig över den inom kort! 😃

Sommarens projekt

Jag har ju inte bloggat på två hela månader under denna sommar. Frågan är vad jag pysslat med i stället. Jo, det ska jag berätta. Jag har stöttat* ett bokprojekt, nämligen den allra nyaste utgivningen i serien "13 svarta sagor". Det lilla monstruösa skräckbokförlaget Swedish Zombie står bakom denna serie böcker.

Illustration: Andreas Raninger.

I den femte delen av 13 svarta sagor utspelar sig alla novellerna i ett steampunkifierat år 1873. Genom dessa berättelser får läsaren "resa" jorden runt och kommer därigenom att råka på de mest varierande ångstyrda maskiner, mekaniska vidunder och till och med farliga mördare.

Detta låter väldigt spännande, tycker jag, som först mötte genren steampunk genom Lupina Ojala. Det var när jag läste hennes novell En hemlighet i öknen dold, som mitt intresse definitivt väcktes för denna sortens berättelser. Att sedan skickliga Andreas Raninger dessutom gjort en superflott omslagsillustration gör ju inte saken sämre. Jag blev verkligen sugen på att stötta detta projekt!

För ett par veckor sedan fick jag pappersutgåvan av 1873 i min hand, och nu ska jag bara ladda ner eboken på läsplattan. Sedan ska det läsas äventyrsberättelser! 😃

*Om jag ska vara helt ärlig så är min insats i detta projekt inte särskilt tidsödande. (Närmare bestämt en kort stund på Kickstarter för att betala in en liten stödpeng.) Så enbart stöttandet av denna utgivning bortförklarar inte två månaders frånvaro. 😉