Tankar om översättningar av böcker

För några år sedan skrev jag om yrkeskategorin översättare här i bloggen. När jag nyligen läste en översatt bok väcktes nya tankar hos mig. 

Det jag främst började fundera på är hur förlag tänker när de anlitar en person till att översätta en bok. Givetvis måste de förstås leta efter någon som behärskar det språk som ska översättas. Men sedan då? Vilka kriterier går de efter? 

Jag känner inte till branschen, men jag kan med mina lekmannaögon lägga märke till översättarens namn i de böcker jag läser. Vissa namn återkommer ofta, andra mera sällan. Något namn är kanske rentav känt från något annat yrke. Några översättare har översättarutbildning, andra har det kanske inte. Oavsett hur det ligger till med sådana saker, så avslöjar sig dock kvaliteten på översättarens arbete väldigt tydligt under läsningens gång. 

För mig som läsare är det oerhört viktigt att översättningen är professionellt gjord så att jag bara kan hänge mig åt själva berättelsen. Om jag träffar på felaktiga översättningar eller något annat språkligt fel, blir min läsning störd. Jag stannar upp och funderar på felöversättningen. Jag blir irriterad. Min upplevelse av berättelsen blir helt klart avbruten. Det finns dessutom en risk att jag under den fortsatta läsningen ”letar fel”, om översättaren gjort fler än ett redan. Och det är verkligen inte så jag vill läsa en bok. 

Den bok jag för ett tag sedan läste, var översatt från engelska till svenska av en nybörjare i gebitet. Vederbörande hade aldrig översatt tidigare och har inte heller formell utbildning. Jag kunde dock förstå via översättarens inlägg om sitt arbete med just denna bok att ambitionsnivån var hög. Vederbörande hade skrivit en lång text om sin grundliga efterforskning av olika översättningstekniska fenomen samt ämnet som boken berör. 

Icke desto mindre fanns det trista och för läsflytet irriterande fel i boken. Här är några exempel:

”Han föll till knäna ...” 

(Typisk svengelska, skulle jag vilja påstå.)

”Vart var tjejerna?”

(Dialektalt talspråk, som huvudpersonen inte pratar i resten av boken.)

”... hon hade alltid tyckt att det var misstänksamt när andra betedde sig så.” 

(I min värld heter det ”misstänkt” i det här sammanhanget.)

Utöver detta har en hel del småord blivit fel, vilket väcker språkpolisen i mig och stör min läsning. 

Som ett allra sista exempel undrar jag verkligen över detta begrepp:

”Hon hade ironiskt grått hår ...”

Vad sjutton är ”ironiskt grått hår”? Jag har aldrig hört uttrycket tidigare. Finns det ”ironiskt grått hår”? Hur ser det ut i så fall? Har jag missat en viktig modetrend för gråhåriga? Jag är uppriktigt nyfiken. Kommentera gärna och förklara för mig!

Nåväl, åter till min huvudsakliga fundering. Hur väljer förlagen ut den person som de anlitar för att göra en översättning? Jag har i skrivande stund inget svar på den frågan. Som läsare önskar jag förstås att förlagen anlitar professionella, erfarna översättare. Men nybörjare ska väl också ha sin chans att inleda en översättarkarriär. Jag kan undra om nybörjaröversättaren får lämna in en ”provtext” för att visa huruvida man har den språkliga skickligheten eller inte. I värsta fall befarar jag att förlag kanske tycker det är för dyrt att anlita en fullfjädrad översättare. Det är riktigt synd, för som läsare vill jag verkligen inte ha halvmesyrer till översättningar. Om nu ändå en nybörjare ska anlitas, hoppas jag verkligen att förlagets redaktörer ägnar sig extra mycket åt texten, så att den inte blir en besvikelse för läsaren (som i fallet här ovanför). 

Om det händelsevis är så att du jobbar på ett förlag, och har svar på mina undringar, skriv gärna en kommentar eller rentav ett mail till mig. Adressen är ebokskorpionen [at] gmail.com