Sidor

torsdag 28 februari 2019

Florence Stephens förlorade värld

Kan man säga att en bok är intressant och bra när den i själva verket handlar om ett djupt tragiskt levnadsöde? Sådana funderingar fick jag när jag hade läst Florence Stephens förlorade värld. Det är en biografisk roman, skriven av de båda advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelson. 



Huseby bruk har jag hört talas om tidigare, men jag har inte haft någon djupare kunskap om det eller dess ägare. Men efter att ha läst boken om Florence Stephens har jag fått en klarare bild av både brukets sista år i aktiv produktion och dess sista ägarfamilj. Självklart blev jag också nyfiken på att ta reda på mer om detta bruk. 

Huseby är en historiskt intressant plats. Redan på vikingatiden låg här en by om tjugofyra byggnader. Sedermera har folket på platsen ägnat sig åt jordbruk och skogsbruk. På 1600-talet kom kungasonen och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm till byn och insåg dess potential för ett järnbruk. Man kunde nämligen plocka upp sjömalm ur de intilligande sjöarna Åsnen och Salen. Skogen gav ved för att elda bruket och vattnet gjorde det möjligt att bygga vattenkvarn och dessutom skeppa iväg de färdiga produkterna. Bruket blev känt för bland annat sin produktion av kanoner och sättugnar. Under århundradenas lopp har flera olika ägarfamiljer satt sin prägel på bruket och byggnaderna där. 

På 1800-talet hade Florences far, Joseph Stephens, gjort bra affärer i Indien och därefter återvänt till Sverige. När fastighetspriserna var låga blev han mer eller mindre övertalad att köpa Huseby bruk, vars ägare kommit i ekonomiskt trångmål. Joseph var däremot en duktig affärsman och ekonomiskt lagd, så han lyckades arbeta upp bruket till hög produktivitet. Dessvärre (kanske man kan säga) gifte han sig med en ung kvinna, som genom sin familj hade kopplingar till det kungliga hovet. Det var till och med så att Elisabeth Kreuger var kung Oscar II’s särskilda favoritsällskapsdam. Detta faktum ledde till att Elisabeth och sedermera hennes äldsta dotter Florence hade en mycket stark vurm för hela den kungliga familjen. Detta faktum skulle många år senare leda till Florences tragiska öde. 

Bruket hade en riktig storhetstid under den kunnige Josephs ledning. Tre döttrar hade han fått tillsammans med Elisabeth. (Även om elaka tungor påstod att den äldsta, Florence, var märkligt lik kung Gustav V.) När Joseph avlider visar testamentet att den ogifta Florence är arvtagare till Huseby. De båda andra döttrarna (även de ogifta) ärver varsin herrgård med mark, som Joseph tidigare investerat i. Florence ska nu försöka sig på att driva ett helt järnbruk. Hon förlitar sig på att förvaltaren med flera anställda ska klara ut det hela utan att hon behöver bry sig så mycket. Men tyvärr försvinner den pålitlige förvaltaren iväg till en av systrarnas herrgård. I stället kommer det en opålitlig ersättare till Florence. Dessutom har den unge prins Carl börjat slå sina lovar runt den medelålders ungmön. Inte heller han har rent mjöl i påsen, utan utnyttjar Florence totalt skrupelfritt. Florence själv verkar vara naiviteten personifierad. Alla som är det minsta kungliga hyser hon den största beundran för. 

Nu inleds en era av ekonomisk utarmning av Huseby. På samma gång som brukets produkter inte längre efterfrågas, plundrar samvetslösa karlar den stackars Florence på hela hennes förmögenhet. Jordbruket vansköts och skogen skövlas. Ruinen är ett faktum. Mitt i det ekonomiska eländet förleds Florence dessutom att tro att om hon omyndigförklarar sig själv, kommer det att vara till hennes fördel. Hela denna röra av ekonomiska oegentligheter kom att kallas Husebyskandalen. 

Florence Stephens förlorade värld är en både intressant, läsvärd och mycket sorglig berättelse. Författarna har gått grundligt tillväga med research (precis som de gjort med övriga böcker* de skrivit) och boken är mycket välskriven och engagerande. Jag blir verkligen tagen av Florences öde (på samma gång som jag häpnar över hennes naivitet och hennes enorma kungavurm). Beträffande prins Carl känner jag bara ilska. Han blev inte ens bestraffad för sitt sätt att ruinera Florence. Huseby skulle helt klart vara värt ett besök, tycker jag. Florence testamenterade allt till staten, och numera driver Alvesta och Växjö kommuner museal verksamhet där. Läs mer på Husebys hemsida




*Jag har tidigare läst Mördaren i folkhemmet och Ers Majestäts olycklige Kurt

onsdag 27 februari 2019

Heja Persson!

Följer du årets Vasalopp? Då kanske du också skulle vara intresserad av att läsa om denna skidtävlings tidiga historia. Jag tänker inte på berättelsen om Gustav Vasa, utan på hur själva tävlingsarrangemanget startade 1922, och hur det genomfördes samt rapporterades om det under åren på 1920-talet.


Omslag: Karin Stangertz.

Vinnaren i 1929 års upplaga av Vasaloppet hette J A Persson. Till yrket var han fiskesame och hade tagit sig den långa vägen från Arjeplog ner till Dalarna för att delta i tävlingen. I boken Heja Persson! skriver Isak Lidström om Johan-Abrams triumfatoriska lopp; hur han är uppenbart överlägsen men ändå försöker förvilla sina medtävlare och spela tröttare än vad han är. Utöver detta enskilda lopp berättar författaren om skidsportens förutsättningar vid den här tiden. En sak som tydligt framkommer är den smått rasistiska tonen i rapporteringarna från tävlingarna. Om en same vann ett skidlopp var förklaringen att "han har det i blodet" eller att vädret var till hans fördel; "det var lappföre". Om däremot en så kallad "riktig svensk" vann en tävling så berodde det på vederbörandes oerhört hårda och strävsamma träning inför loppet.

Jag har faktiskt inte läst denna bok själv, utan jag hörde ett mycket intressant inslag i radion om den. Dessvärre (för mig) tycks Heja Persson! bara finnas som pappersbok. Men jag funderar på att kontakta förlaget och se om de har några digitala planer för denna spännande titel.



torsdag 21 februari 2019

Nu händer det!

Det som alla ebokfantaster väntat på i flera år blir äntligen verklighet till sommaren!




Den första juli sänks momsen på eböcker från 25 till 6 procent. Läs mer i Sydsvenskans artikel. Detta faktum är mycket väl värt att fira!



tisdag 12 februari 2019

Tua Forsström ...

... skulle man ju vilja läsa, nu när hon blivit invald i Svenska Akademien under mycket jubel. 



Tua är helt okänd för mig, men visst blir jag nyfiken när alla hyllar henne. Dessvärre finns bara ett av hennes verk som ebok, och det är på engelska. One Evening in October I Rowed Out on the Lake heter diktsamlingen. Jag hoppas dock att något förlag inom kort ser till att publicera hennes dikter på svenska i något lämpligt elektroniskt format. 



måndag 11 februari 2019

Fartygets ögon

Om du har läst de två tidigare böckerna* om Ingrid Barrøy, så bör du absolut läsa även denna. Roy Jacobsen har skrivit Fartygets ögon, där han berättar mer om en mycket speciell period i Ingrids liv. Översättningen till svenska är gjord av Staffan Söderblom.


Omslag: Stian Hole.

Ingrid Marie Barrøy fick ett barn med den ryske soldat, som hon räddade livet på i den andra boken. Dessvärre var denne Alexander tvungen att ge sig av från ön. Under stort hemlighetsmakeri ger han sig ut på flykt i krigets slutskede. När Ingrids och hans barn är tio månader gammalt och kriget tagit slut, bestämmer sig Ingrid för att ge sig iväg efter honom. Hon följer Alexanders flyktväg genom Norge och över gränsen till Sverige. Till sist hamnar hon i den sydligaste delen av Norge. Hon vill veta om Alexander lever eller är död. Finns han kvar i Norge? Eller har han lyckats ta sig hem till Ryssland?

Jag ska inte avslöja för mycket, men det är en riktigt imponerande vandring, som Ingrid ger sig ut på. Att dessutom ha med sig ett så litet barn under en sådan strapatsfylld färd – ja, det både förvånar och imponerar. Men Ingrids tanke var dels att hon ville visa barnet för dess far, om hon hittade honom. Hon ville också använda dottern och hennes utseende för att kunna få hjälp att hitta Alexander. Den lilla flickan var ju så lik honom. Jag tänker inte avslöja hur det går. Men boken är mycket sorglig, särskilt på slutet. Gillade du de båda andra böckerna om Ingrid, så ska du läsa även denna!




*Första boken heter De osynliga och del två heter Vitt hav.

söndag 10 februari 2019

Dagen för läsro

Om jag förstått det hela rätt, så är det idag återigen Dagen för läsro. Detta finska initiativ är ju mycket lovvärt! Dessvärre har jag själv fullt upp på jobbet, men jag hoppas att just du kan få en dag full av trevlig läsning.




Här är reglerna för läsro-dagen:

1. Läsron omfattar all slags litteratur och alla läshörnor.
2. Det är tillåtet att läsa tillsammans.
3. Det är tillåtet att läsa för sig själv.
4. Det är tillåtet att läsa för andra.
5. Det är förbjudet att störa andras läsro.
6. Det är strängt förbjudet att störa sin egen läsro med oviktiga sysslor.

God läsdag önskar jag dig!


onsdag 6 februari 2019

En bukett hemligheter

Här kommer ännu en boktipsbukett. Denna gång innehåller den tre böcker, som alla handlar om hemligheter. 




Den stora, världsberömda författaren ska resa hela vägen till Helsingfors för att ta emot ett viktigt pris för sitt författarskap. Han är numera till åren kommen och lite skröplig. Med på resan är Hustrun. Genom hennes ögon får läsaren pö om pö veta hur de båda haft det under sitt liv tillsammans. Och slutligen står det också klart vilken hemlighet de båda ruvar på. Se filmen eller läs boken! Det är förbluffande vad denna hustru dolt hela sitt liv. 




Pleasant Court är till synes en stillsam liten gata, där barnfamiljerna är i solklar majoritet. Därför höjer de flesta på ögonbrynen när den ensamstående Isabelle plötsligt flyttar in i ett av husen. De tre grannarna Essie, Fran och Ange kan inte låta bli att lägga märke till Isabelle och hennes beteende. Varför är Isabelle så intresserad av att få passa just Essies två små barn? Varför har hon ljugit för Ange om sin anställning? Men det är inte bara Isabelle som har hemligheter. Bakom de välpolerade husfasaderna döljer sig mer än man kan ana! Familjen i huset bredvid är en spännande bok om väl förborgade hemligheter. Men läs den på originalspråket, för dessvärre är den svenska översättningen alldeles för dåligt gjord. 




Familjen Birch ska för första gången på flera år fira jul tillsammans på den stora lantegendomen. Äldsta dottern har äntligen kunnat bli ledig från sitt behjärtansvärda engagemang som läkare i fattiga delar av Afrika. Hennes senaste uppdrag har dock utsatt henne för allvarlig fara att bli smittad av en svår sjukdom. Därför måste familjen sitta i karantän under sju dagar över jul och nyår. Ingen får besöka dem och de får inte ge sig av från huset. Ett par föräldrar och deras två vuxna döttrar; det är inte helt givet att umgänget är friktionsfritt. Särskilt inte när en oväntad gäst plötsligt dyker upp. Undan för undan visar det sig att de alla går och undanhåller olika saker för varandra. Slutet tar en oväntad vändning. Detta är en både rolig, sorglig och tänkvärd bok



tisdag 5 februari 2019

Äntligen ...

... har den kommit! Som jag väntat på den tredje delen om Ingrid på Barrøya! Och nu ska jag "sätta tänderna" i den.


Omslag: Stian Hole.

Etthundrasjuttiotvå sidor att långsamt njuta av ... mmmmm!



PS Del ett heter De osynliga och del två Vitt hav. DS

måndag 4 februari 2019

Tankar om översättningar av böcker

För några år sedan skrev jag om yrkeskategorin översättare här i bloggen. När jag nyligen läste en översatt bok väcktes nya tankar hos mig. 



Det jag främst började fundera på är hur förlag tänker när de anlitar en person till att översätta en bok. Givetvis måste de förstås leta efter någon som behärskar det språk som ska översättas. Men sedan då? Vilka kriterier går de efter? 

Jag känner inte till branschen, men jag kan med mina lekmannaögon lägga märke till översättarens namn i de böcker jag läser. Vissa namn återkommer ofta, andra mera sällan. Något namn är kanske rentav känt från något annat yrke. Några översättare har översättarutbildning, andra har det kanske inte. Oavsett hur det ligger till med sådana saker, så avslöjar sig dock kvaliteten på översättarens arbete väldigt tydligt under läsningens gång. 

För mig som läsare är det oerhört viktigt att översättningen är professionellt gjord så att jag bara kan hänge mig åt själva berättelsen. Om jag träffar på felaktiga översättningar eller något annat språkligt fel, blir min läsning störd. Jag stannar upp och funderar på felöversättningen. Jag blir irriterad. Min upplevelse av berättelsen blir helt klart avbruten. Det finns dessutom en risk att jag under den fortsatta läsningen ”letar fel”, om översättaren gjort fler än ett redan. Och det är verkligen inte så jag vill läsa en bok. 

Den bok jag för ett tag sedan läste, var översatt från engelska till svenska av en nybörjare i gebitet. Vederbörande hade aldrig översatt tidigare och har inte heller formell utbildning. Jag kunde dock förstå via översättarens inlägg om sitt arbete med just denna bok att ambitionsnivån var hög. Vederbörande hade skrivit en lång text om sin grundliga efterforskning av olika översättningstekniska fenomen samt ämnet som boken berör. 

Icke desto mindre fanns det trista och för läsflytet irriterande fel i boken. Här är några exempel:

”Han föll till knäna ...” 
(Typisk svengelska, skulle jag vilja påstå.)

”Vart var tjejerna?”
(Dialektalt talspråk, som huvudpersonen inte pratar i resten av boken.)

”... hon hade alltid tyckt att det var misstänksamt när andra betedde sig så.” 
(I min värld heter det ”misstänkt” i det här sammanhanget.)

Utöver detta har en hel del småord blivit fel, vilket väcker språkpolisen i mig och stör min läsning. 

Som ett allra sista exempel undrar jag verkligen över detta begrepp:

”Hon hade ironiskt grått hår ...”

Vad sjutton är ”ironiskt grått hår”? Jag har aldrig hört uttrycket tidigare. Finns det ”ironiskt grått hår”? Hur ser det ut i så fall? Har jag missat en viktig modetrend för gråhåriga? Jag är uppriktigt nyfiken. Kommentera gärna och förklara för mig!

Nåväl, åter till min huvudsakliga fundering. Hur väljer förlagen ut den person som de anlitar för att göra en översättning? Jag har i skrivande stund inget svar på den frågan. Som läsare önskar jag förstås att förlagen anlitar professionella, erfarna översättare. Men nybörjare ska väl också ha sin chans att inleda en översättarkarriär. Jag kan undra om nybörjaröversättaren får lämna in en ”provtext” för att visa huruvida man har den språkliga skickligheten eller inte. I värsta fall befarar jag att förlag kanske tycker det är för dyrt att anlita en fullfjädrad översättare. Det är riktigt synd, för som läsare vill jag verkligen inte ha halvmesyrer till översättningar. Om nu ändå en nybörjare ska anlitas, hoppas jag verkligen att förlagets redaktörer ägnar sig extra mycket åt texten, så att den inte blir en besvikelse för läsaren (som i fallet här ovanför). 

Om det händelsevis är så att du jobbar på ett förlag, och har svar på mina undringar, skriv gärna en kommentar eller rentav ett mail till mig. Adressen är ebokskorpionen [at] gmail.com