Gick obemärkt förbi

Vissa saker får man inte lära sig i skolans historieundervisning. Helt klart är det så att vissa myndighetsbeslut kanske helst ska "glömmas" sett ur de statliga myndigheternas perspektiv. Just därför är Ingrid Hedströms bok Gick obemärkt förbi så viktig. I den får massor av "bortglömda" barn en röst.

Omslag: Eva Lindeberg.

Jag undrar verkligen vem den lilla pojken på omslaget var. Var han en av de som skulle glömmas bort? Han ser åtminstone ut att ha en trygg famn att sitta i. I Gick obemärkt förbi får man möta tre olika barns öden. De tre hade det gemensamt att de föddes och levde under 1920- och 30-talen. Dessutom hade de oturen att födas med endera den svåra sjukdomen epilepsi och/eller med kognitiv funktionsnedsättning. Jan Ivar, Ingvor och Gerda var alla älskade och omhuldade av sina familjer. Jan Ivars ensamstående mamma kämpade verkligen på med att ta hand om både sonen och hans lillasyster. Ingvor och Gerda växte båda upp i familjer med mor, far och syskon. Ingen av dessa familjer tillhörde de privilegierade i dåtidens Sverige. Det var inte lätt för någon av dem att ta hand om sina svårt sjuka barn.

Faktum var att även mer privilegierade familjer kunde få barn med svåra sjukdomar eller funktionsnedsättningar av olika slag. Men skillnaden var att då kunde familjen betala för att ha privata sköterskor i hemmet. De mindre bemedlade fick försöka klara både försörjning av familjen och skötseln av ett sjukt barn på egen hand. Under just denna tid uppkom också åsikter om rashygien i landet. (Herman Lundborg var en ledande gestalt på området.) Statens inställning var ungefär att friska människor inte skulle belastas med vare sig skötseln eller åsynen av svårt sjuka och funktionsnedsatta människor. Dessa skulle i stället vårdas på anstalter i samhällets regi. Det fanns både privata anstalter och sådana som drevs i landstingens regi. Det fanns enskilda individer som drev det hela ännu längre genom att uttrycka att "sinnesslöa" inte borde få finnas överhuvudtaget.

Med detta som bakgrund blir det djupt tragiskt att följa de tre familjerna och Jan Ivars, Ingvors och Gerdas öden. Myndighetspersoner av olika slag utövar påtryckningar och övertalning för att familjerna ska överlåta skötseln av deras sjuka barn på samhället. Det är under stor vånda och ytterst motsträvigt som de går med på det till slut. Ett starkt argument från myndigheternas sida handlar om att barnet snart uppnår skolålder och därmed har skolplikt. Kan föräldrarna verkligen se sitt svårt sjuka barn sittande i skolan? menar påtryckarna. Det kan förstås inte föräldrarna och någon alternativ skolgång finns inte att tillgå. Det slutar med att barnen sätts på anstalt. I de här fallen handlar det om en landstingsanstalt i Dalarna. Dessvärre är förhållandena på anstalten så usla att ingen av de tre barnen överlever särskilt länge.

I boken får man lära känna de tre olika familjerna och hur de levde både före och efter det sjuka barnets födelse. Det är kämpigt att ta hand om ett så krävande barn, men det finns också så mycket kärlek och glädje. Därför är det så sorgligt att följa deras vånda omkring den hotande anstaltsplaceringen. Ingrid Hedström berättar inget om hur deras respektive liv blir efter att barnen flyttat och sedan dött. Men man förstår att det är som ett livslångt trauma för övriga familjemedlemmar. Det finns även andra händelser som framstår som rent bisarra för oss som lever nu. Ingvor blir av den lokala doktorn remitterad till mer avancerad undersökning i Stockholm. Hennes pappa tar med henne dit och har en naiv tro på att flickan kanske ska kunna bli frisk. Hela resan tar verkligen en ände med förskräckelse. Dåtidens barnsjukvård var långt ifrån vad vi har idag avseende synen på barnen och deras familjer. Detta är verkligen en både gripande och sorglig bok att läsa, men också väldigt viktig. Jag rekommenderar verkligen läsning!