Idag för etthundra år sedan, den 11/11 kl 11.00, bestämde man sig för att äntligen hålla fred i ett krig som hade pågått sedan 1914. När det började trodde man att det skulle bli ett kort och ärofyllt krig. I stället hade det varit fyllt av nya fasor på slagfältet; nya typer av vapen användes och skyttegravskrigföringen nådde sin otäcka kulmen under dessa år.
Vallmoblomman har blivit symbolen för att minnas alla de som stupade i kriget. Anledningen var att just kornvallmo lyckades blomma på slagfälten trots att marken var så förstörd. En kanadensisk läkare vid namn
John McCrae såg detta. I samband med en nära väns död på slagfältet skapade han en dikt, som kom att bli krigets mest kända. Den heter
In Flanders Fields.
In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.
We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.
Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.
Freden satte punkt för att fler unga män skulle sändas "till slakt" i skyttegravarna och slippa uppleva fasorna. Men frågan är om inte alla de överlevande fick bära med sig dessa fruktansvärda upplevelser för resten av sitt liv. De fick leva med såväl fysiska som psykiska men efter de skador de fått. Begreppet "
granatchock" uppkom vid denna tid. Samtiden hade dock ingen egentlig hjälp att ge alla de som led av detta helvete. Numera kallar vi det posttraumatiskt stressyndrom, och har utvecklat stöd och hjälp till dem som drabbas av detta. Otäcka nya fysiska skador uppkom under detta krig; förutom skador på övriga kroppen var det väldigt vanligt med hemska skador i ansiktet. Det var inte så konstigt, för vilken kroppsdel är det en soldat först sticker upp ur en skyttegrav för att spana på omgivningarna? Dessa skador vanställde den drabbade och gjorde det svårt att andas, äta och inte minst leva bland vanliga, oskadade människor.
Vi som lever nu, etthundra år efter freden, och dessutom i ett land som varit förskonat från direkta krigsupplevelser på flera hundra år, har kanske svårt att förstå hur hemskt det kunde vara att delta i kriget och hur det drabbade alla inblandade. Överlevande efter första världskriget kan inte längre själva berätta, men böcker kan göra det åt dem. På så vis är böcker lysande! Långt efter att de som var med har tystnat, kan böckerna föra deras talan och berätta för oss som lever nu hur det var då.
Första gången jag kom i kontakt med skildringar om första världskriget var då jag som ganska ung läste Erich Maria Remarques klassiska
På västfronten intet nytt. Min pocketbok av denna titel är väldigt sliten, för jag har läst denna mycket gripande bok många gånger. Numera finns den som
ebok, så nästa gång jag läser den lär det bli i detta format. Riktigt glädjande är att den även utkommit i
en lättläst version för den som så behöver. Givetvis finns även den som
ebok. Erich Maria Remarque har skrivit fler böcker. Jag har läst ett par av dem och tyckt mycket om dem, men tyvärr publiceras de inte längre på svenska – inte ens i pappersformat. Men får du tag på Tid att älska dags att dö eller Den svarta obelisken, så kan jag varmt rekommendera dem med.
Genom Jacqueline Winspears deckarserie om Maisie Dobbs fick jag en bild av hur livet kunde te sig efter kriget. Här främst genom en kvinnas ögon. Det är i den tredje boken om Maisie, som hennes bakgrund som sjuksköterska under första världskriget kommer fram alltmer. Dessutom får man veta den sorgliga sanningen om hennes fästman, som vårdas för sina fysiska och psykiska skador på ett lantligt beläget sjukhus i England. De tre första böckerna läste jag som pappersböcker, för de gavs endast ut i detta format från början. Nu finns de som ljudböcker. Jag kan verkligen rekommendera dem, både som deckare och som skildring av livet i 1920- och 30-talets Storbritannien – en tidsepok då människor försökte återhämta sig från det stora kriget.
Maisie Dobbs,
Med lätta bevis samt
Lögnen heter de tre första titlarna och det är endast de som finns på svenska tyvärr. Av någon anledning valde förlaget att avbryta vidare utgivning av serien. Väldigt synd, tycker jag. Men för den som vill läsa fler böcker i serien finns de på engelska och givetvis som eböcker.
En bok, som jag skulle vilja läsa, är
My Dear, I Wanted to Tell You. Den finns på engelska, men inte på svenska. Eller så kan man ju försöka läsa den på norska.
Kjære, jeg må fortelle dig heter Louisa Youngs bok på norska. Den handlar om hur det kunde vara att komma hem från kriget och försöka leva ett normalt liv, trots att det nästan är omöjligt. Boken handlar också om hur det kunde kännas att vara därhemma och vänta på den älskade och saknade. Men när han kommer hem är han så förändrad, både fysiskt och psykiskt. Jag tror detta är en mycket sorglig bok att läsa. En liknande bok är ju Anna Hopes
Vakna, som jag skrivit om tidigare. Men även dessa skildringar är viktiga. Bara för att det har blivit fred, betyder det inte att allting plötsligt återgår till det normala igen. Snarare tvärtom – inget blir sig likt igen, för någon.
