Och sen var hon borta

En riktigt ruggig bok, tyckte jag att detta var. Visserligen anade jag ganska tidigt vartåt det barkade, men inte desto mindre var det hemskt att läsa och inse att min förmodan besannades. Lisa Jewells böcker är alltid väldigt bra, tycker jag. Så även denna. Och sen var hon borta är översatt till svenska av Sanna Hellberg.

Omslag: Maria Sundberg.

Ellie är 15 år och ska inom kort avlägga sina examensprov, till vilka hon pluggat flitigt. Hon ska bara gå till biblioteket en dag, men hon återvänder aldrig hem. Hennes mamma, Laurel, är förstås otröstlig och förlorar aldrig hoppet om att få återse sin yngsta dotter. Trots att man finkammar omgivningen och gör efterlysningar återfinns aldrig Ellie.

Tio år senare är Laurel en frånskild kvinna med inte helt okomplicerade relationer till sina båda andra barn. Sonen bor ihop med en märklig kvinna och dottern tycks hemlighålla något för sin mor. Livet går på mer eller mindre sparlåga för Laurel tills hon en dag, som av en händelse, möter en tilldragande man. Han visar sig ha ensam vårdnad om sin nio-åriga dotter – en flicka med ett märkligt lill-gammalt sätt. Laurel får nästan en chock då hon möter flickan; hon är nämligen Ellie upp i dagen! Hur kan detta vara möjligt? Är det ett rent önsketänkande från Laurels sida?

Genom att vi omväxlande får möta Ellie och Laurel i de olika kapitlen, kommer hela händelseförloppet sakta men säkert i dagen. Det är, som sagt en otäck och obehaglig historia, som avslöjas. Jag kan inte avslöja särskilt mycket mer utan att riskera att förstöra din läsupplevelse. Men trots att jag ganska snart anade vad som hänt Ellie, var det otäckt att sedan verkligen få dessa aningar besannade. Och sen var hon borta är en bok som det är svårt att lägga ifrån sig då man väl börjat läsa.

PS Jag har också läst Lisa Jewells Fågelburen och Jag fann dig. DS