Jag är här

Den här mycket gripande boken stannade kvar i mina tankar i många dagar efter att jag läst ut den. Ja, det är faktiskt så att jag då och då fortfarande funderar på dess huvudpersoner och deras öden. Jag är här är verkligen en mycket bra bok. Den är skriven av Clélie Avit och är översatt till svenska av Christina Norrman.

Omslag: Emma Graves.

Elsa ligger i koma efter en svår fallolycka på en glaciär i Alperna. Många månader har gått sedan olyckan, men sedan några veckor kan Elsa faktiskt höra sin omgivning. Hon kan dessvärre inte meddela sig på något sätt. Ingen, vare sig hennes nära anhöriga eller läkarna, har upptäckt att hon har lämnat den djupaste medvetslösheten och nu kan höra allt de säger. 

Av misstag råkar Thibault gå in på det sjukrum där Elsa ligger. Varje vecka brukar han hjälpa sin mamma genom att ge henne skjuts till sjukhuset, där hans bror ligger svårt skadad. Av principskäl vill dock Thibault själv inte se sin bror mer. Efter den där första gången blir det i stället så att han börjar besöka Elsa regelbundet. Det är också han som inser att Elsa faktiskt kan höra.

Läkarna har emellertid uppmanat Elsas föräldrar att överväga att avsluta vården av Elsa. Det skulle göras genom att koppla bort de livsuppehållande maskinerna som håller henne vid liv. Läkarna menar att Elsa är obotligt skadad och aldrig kommer att vakna upp. Det finns inte minsta tecken på det, anser de. Thibault är helt omedveten om att detta resonemang förs, medan Elsa givetvis har hört allt.

Ganska snart inser Thibault att han börjat få djupare känslor för Elsa. Hon i sin tur är mycket nyfiken på att någon gång få se den unge man som besöker henne så troget. Hennes motivation att försöka komma ur koman blir allt större för varje besök han gör. Men frågan är om hon ska hinna lämna sitt fruktansvärda tillstånd i tid innan maskinerna kopplas bort. Och frågan är om Thibault skulle kunna övertyga både Elsas anhöriga och hennes läkare om att hon faktiskt är så medveten att hon hör dem.

I Jag är här kommer omväxlande Thibault och Elsa till tals. Clélie har skapat en mycket spännande berättelse. Det handlar förstås om spänning på ett subtilt känslomässigt plan. Tänk bara; det måste vara alldeles fruktansvärt att vara i Elsas kläder och ligga i sin sjuksäng och höra vad läkarna föreslår hennes föräldrar. Sista kapitlet är särskilt bra. Då stiger spänningen dramatiskt och slutorden är bara så vackra. Jag blev riktigt andlös! Inte konstigt att jag fortfarande funderar på Elsa och Thibault. Jag håller verkligen tummarna för att Clélie planerar att skriva en fortsättning.