Påskekrim: Ur askan i elden

Deckarserien om Alan Banks omfattar åtskilliga böcker, skrivna av Peter Robinson. Men när denna utmärkta svit en gång började översättas till svenska, inledde man inte med bok nummer ett i serien av någon outgrundlig anledning. Nu, många år senare, har den dessbättre äntligen kommit. Ur askan i elden heter den och är översatt till svenska av Jan Malmsjö.

Omslag: Fredrik Stjernfeldt.

I denna, den första boken om kommissarie Alan Banks, har han just lämnat det hektiska livet i London för en förhoppningsvis lugnare tillvaro i lilla Eastvale i Yorkshire. Med sig har han förstås sin fru Sandra. Men drömmen om ett lugnare liv grusas snart; en serie inbrott skakar samhället. Ungdomar bryter sig in hos äldre och stjäl smycken och annat värdefullt. När en gammal dam dessutom hittas död blir läget mycket allvarligt. Parallellt med dessa utredningar gäckar en fönstertittare polisen. Alans pliktkänsla och lojalitet ställs på prov i samband med att Sandra blir överfallen på samma gång som jakten på mördaren skruvas upp.

Det är förstås riktigt roligt att få läsa den allra första boken om Alan Banks. Det är länge sedan Peter Robinson skrev den, och det gör ju att modern teknik saknas i den mån vi är vana från nutiden. Det gör förstås ingenting – återseendet med en yngre Alan Banks är ändå intressant. Vi som själva var med på 1980-talet känner till exempel igen Alans förtjusning i att använda en så kallad Walkman – en bärbar liten bandspelare för kassettband. Intrigen är dock tidlös och fängslande. Ur askan i elden kan jag varmt rekommendera alla som gillar Peter Robinsons deckare.

Glad påsk med mycket påskekrim!

Kärleken blev mitt vapen

Soheila var flickan, som föddes med silversked i mun. Hennes liv blev dock ett helt annat än vad som förmodligen förväntades då hon var liten. I Kärleken blev mitt vapen berättar Soheila Fors och Ingalill Bergensten om den förstnämndes mångfacetterade liv. 

Fotograf: Rickard L Eriksson.

Omslag: Mystical Garden.

Soheila föddes i en mycket välbärgad familj med anor bland de högsta makthavarna i Kurdistan. Hennes far var en annorlunda man, som gärna ville låta dottern få utvecklas till en stark och självständig person. Hennes farfarsmor och hennes mormor var två viktiga förebilder i sammanhanget. Soheilas mor var dock av en annan åsikt, och ville hellre att dottern skulle formas efter traditionerna. Föräldrarna var även helt olika i fråga om religion och utbildning. 

Soheila växte upp och var, tack vare sin far, en ganska fri flicka. Hon gick sina egna vägar. Dessa vägar visade sig bli allt annat än spikraka. Under tonåren engagerade sig Soheila i vänsterrörelsen. Hon lärde sig använda skjutvapen. Hon fick ansvar för en grupp människor då de skulle fly upp i bergen för att gömma sig undan förföljelse. 

Men självständigheten fick inte bara positiva konsekvenser. Som ung vuxen trodde hon sig vara kär i en man, som hon knappt kände. Mot sina föräldrars vilja gifte hon sig med honom. Dessvärre visade han sig vara en lurendrejare. Soheila blev som ett tjänstehjon i hans familj.

Omständigheterna leder Soheila till Sverige. Inledningsvis har hon det svårt. Maken misshandlar henne. Men så småningom får hon möjlighet att använda sin inre styrka och göra gott gör andra. Hon gör makalösa insatser för invandrarkvinnor i form av tehus för kvinnor. Hon startar dessutom ett skyddat boende för utsatta personer, både män och kvinnor. 

Mina bokcirkelvänner chattade om denna bok i förra veckan. Dessvärre missade jag detta tillfälle på grund av vanlig, simpel glömska. Därför var det roligt att få läsa deras åsikter på bloggarna. Du finner dem genom att klicka här och här. Jag är benägen att hålla med i mina bokcirkelvänners åsikter. Soheila har verkligen levt ett mycket annorlunda och mångfacetterat liv. Det är väldigt intressant att få ta del av. Men boken gör henne inte riktigt rättvisa, enligt min åsikt. Dels känns det lite rörigt när historien hoppar fram och tillbaka mellan olika tider. Dels tycker jag att berättandet blir lite ytligt. Men trots allt har jag fått lära känna en makalös kvinna, som gjort så fina insatser för så många utsatta människor.

Löparflickan

Löparflickan är en både fascinerande, spännande och faktiskt också lärorik roman. Oavsett om man gillar löpning, friidrott, hemligheter eller annorlunda levnadsöden, är detta en väldigt bra bok att läsa. Carrie Snyder heter författaren och Birgitta W Augustsson har gjort översättningen till svenska.

Omslag: Sofia Scheuts Design.

104-åriga Aggie Smart bor på ett hem för äldre. Hon har överlevt alla hon känner och har det inte för muntert. En dag kommer två unga människor till hemmet och säger att de vill ta med Aggie ut en stund. Den unga kvinnan påstår sig vara en avlägsen släkting, men Aggie tvivlar starkt. Med viss tvekan släpper sköterskan iväg dem. Aggie själv får dock en känsla av att hon inte kommer att återvända till sitt rum på hemmet. 

Under färden kommer det fram att de båda unga, som är syster och bror, vill göra en dokumentär om Aggie. Hon blev ju Kanadas guldmedaljör i grenen 800 meter på OS i Amsterdam 1928. Frågan är hur hennes liv gestaltat sig efter denna seger. Aggie blir förd till den plats där hon växte upp, och alla minnen är mycket tydliga inom henne. Men frågan är om hon vill dela med sig. 

Ganska snart står det dock klart att de båda unga har en dold agenda. De har hemligheter. Men det har Aggie också. Varför har ungdomarna egentligen fört bort henne?

Aggies minnen från sin uppväxt, ungdom och sitt vuxna liv vävs pö om pö samman och skapar till sist en bild av hur hon har haft det. Det är ett mycket fascinerande, och i många delar annorlunda, liv hon levt. På något sätt finns det en koppling mellan Aggie och de båda unga människorna som för bort henne. Men inte förrän de sista sidorna i boken, står det plötsligt kristallklart för Aggie hur allt hänger ihop. Det är spännande att läsa och så sakta få alla hemligheter avslöjade. Dessutom är det mycket intressant att lära sig hur det var för de kvinnor som ville idrotta och bli duktiga i sin gren vid den här tiden. 800 meter löpning blev efter 1928 en förbjuden gren för kvinnor. Förklaringen får man i denna roman, vars karaktärer är fiktiva. De idrottsliga förutsättningarna är dock verkliga. Den där guldmedaljen 1928 gick dock inte till Kanada. Löparflickan är en bok, som är mycket läsvärd. 

Den stora utställningen

Efter många år av förberedelser hölls i Göteborg en stor Jubileumsutställning år 1923. Syftet var att fira stadens 300-årsjubileum. Egentligen inföll denna "födelsedag" redan 1921, men utställningen hade blivit försenad. Inför detta firande skapades många fina institutioner, exempelvis Botaniska trädgården, Lisebergs nöjesfält, Naturhistoriska museet samt Götaplatsen med Konstmuseet och Konsthallen, vilka finns kvar än idag. Jubileumsutställningen invigdes i maj månad av kung Gustaf V, och höll öppet ända till oktober. Mitt i sommaren besökte Albert Einstein utställningen. Han hade då ännu inte hållit sin Nobelföreläsning – något som erfordrades för att han skulle få ut prispengarna. Han blev inbjuden till den 9:e juli, men dök av någon anledning inte upp. I stället höll Einstein sin Nobelföreläsning ett par dagar senare.

Omslag: Sara R. Acedo.

I boken Den stora utställningen, som är skriven av Marie Hermansson, bildar Göteborgs jubileumsutställning ramen för farliga händelser, som drabbar flera inblandade. Den unga journalisten Ellen, polisen Nils och den föräldralöse åsnepojken Otto blir alla viktiga kuggar – var och en på sitt sätt – omkring Einstein och hans säkerhet. Enligt denna roman var den stora celebriteten nämligen hotad av antisemitiska krafter. Här får man Maries förklaring till varför Einstein inte dök på rätt dag för att hålla sin föreläsning.

Jag tycker att Den stora utställningen är en både spännande och intressant bok. Intrigen omkring Einstein och hotet mot honom ger spänning och stor dramatik. Skildringen av 20-talets vardagsliv med exempelvis kvinnans situation är väldigt intressant att läsa. En del kända namn och verkliga händelser omnämns. Både Ellen, Nils, Otto och Einstein själv turas om att "berätta". Denna berättelse kan jag varmt rekommendera, oavsett om man trivs med att läsa om det vanliga livet förr, eller om man vill ha en spännande bok. Själv lärde jag också känna Einstein lite mer, och det är ju inte fel.

Blackmoore

För den som gillar att läsa om kärleksförvecklingar i brittisk, historisk högreståndsmiljö, är Julianne Donaldsons böcker något att satsa på. Jag läste Edenbrooke i somras, och gillade den. Blackmoore är verkligen inte sämre. Tove Janson Borglund har gjort översättningen till svenska.

Kate Worthington vet bestämt att hon aldrig någonsin vill gifta sig. I stället vill hon resa till Indien tillsammans med sin faster. Detta beslut retar gallfeber på Kates mor, som kraftfullt motsätter sig planerna. Inte nog med att Kate ödelägger sina chanser till ett gott äktenskap. En ung kvinna i 1800-talets Storbritannien bör definitivt inte resa ut i världen, tycker modern.

Konflikten drivs till sin spets, och modern ställer ett ultimatum. Under Kates sommarvistelse på åtråvärda Blackmoore ska hon lyckas erhålla och tacka nej till tre frierier. Först då ska mamman släppa iväg henne till Indien. Kate betraktar detta som en lätt match. Så lätt att hon bortser från konsekvenserna om hon misslyckas; då ska hon göra precis som hennes mamma säger i fråga om äktenskap samt vem hon ska gifta sig med. 

Väl på plats på anrika Blackmoore inser Kate att hon försatt sig i en penibel situation på flera olika sätt. Att vinna vadet gentemot mamman kommer inte att bli lätt. Men det finns kanske en lösning i sikte. Kate involverar sin barndomsvän Henry i planerna. Men inte ens det tycks hjälpa. Ska hon ändå behöva gifta sig med någon tvivelaktig friare som hennes mamma valt ut?

Bokcitat

Jag har långt ifrån läst ut boken, men jag gillar redan huvudpersonen skarpt. Så här säger 104-åriga Aggie Smart:

"Den dagen de parkerar mig framför den pladdrande teven vet jag att det är ute med mig."

Och boken, i vilken hon huserar, är förstås Löparflickan.

Pastor Viveka och Glada änkan

Jag blev så förtjust då jag upptäckte att det kommit ut ännu en bok om pastor Viveka! Jag gillar verkligen att läsa om henne och allt vad hon råkar ut för i Gamla Enskede. Pastor Viveka och Glada änkan heter den tredje boken. Författaren bakom denna trivsamma och på samma gång tänkvärda serie är Annette Haaland.

Omslag: Emma Graves.

Viveka, pastor i en frikyrklig församling, har tillsammans med några andra människor väckt liv i biograflivet i Enskede igen. De kommer att visa kvalitetsfilm i en källarlokal, och namnet på biografen har de valt efter en tidigare stumfilmspianist, som kallades Glada änkan.

Men pastor Viveka har väldigt mycket annat att tänka på också. Eric Guppe brukar komma på samtal hos henne, eftersom hans fru lämnat honom. Vid ett sådant samtal konfronterar hon honom med att hon känner till att han brukade slå sin fru. Guppe blir ilsken som ett bi och hotar Viveka. Församlingsmedlemmen Povel råkar höra denna hotelse och blir hämndgirig å Vivekas vägnar. Povel, som arbetar med Guppes bokföring, känner till att Guppe har stora skulder.

Den numera döda församlingsmedlemmen Doris har lämnat ett arv på en hel miljon kronor till kyrkan. Vad dessa pengar skall användas till måste diskuteras. Många förslag förs fram, men den nyaste personen i kretsen – en katolsk fader Benedetto, som säger sig ha kopplingar till Vatikanen – hävdar att han kan investera pengarna åt dem så att de kommer att få ytterligare en halv miljon inom ett år. Församlingen bifaller. Men efter mötet, och då pengarna förts över, har de lite svårt att komma i kontakt med fader Benedetto igen.

Sedan händer många skrämmande och upprörande saker snabbt; Eric Guppe försvinner, Erics före detta fru hittar ett av hans fingrar liggande på köksbordet, det börjar brinna i Povels lägenhet på grund av att någon slängt in något genom hans brevinkast, en svindyr svart Mercedes tillhörande maffians indrivare syns utanför Vivekas lägenhet.

På samma gång forskar Biggan i historien om pianisten Glada änkan och finner märkliga kopplingar fram till nutid. En representant för Torkels begravningsbyrå ringer Viveka och ställer underliga frågor om församlingsmedlemmar.

Vad pågår egentligen i Gamla Enskede?

Som sagt, de mysiga och tänkvärda böckerna om pastor Viveka kan jag verkligen rekommendera. Så även Pastor Viveka och Glada änkan. De båda tidigare böckerna i serien heter Pastor Viveka och tanterna samt Pastor Viveka och hundraårsjubileet. Det bästa är att läsa dem i ordning.

Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint

Jag hade inte hört talas om Hilma af Klint (1862-1944) förrän jag fick syn på denna biografiska roman. Informationstexten om boken väckte min nyfikenhet. Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint är skriven av Anna Laestadius Larsson.

Omslag: Jonna Olsson.

Omslagets bakgrund visar en detalj från en av alla de otroligt många tavlor Hilma målade i sitt liv. Hon var en konstnär som gick sina helt egna vägar. Vid den tid då hon växte upp, fanns det människor som ägnade sig åt spiritism i olika former. Hilma, som upplevt "syner" både som barn och ungdom, drogs till dessa människor. Hon fördjupade sig i teosofi. Som ung vuxen startade hon, tillsammans med några likasinnade väninnor, en egen teosofisk sammanslutning.

Genom teosofin fick Hilma kontakt med en andevärld, som ville använda henne som redskap för att illustrera för människorna hur den andliga världen "ser ut". I denna anda målade Hilma en helt otrolig mängd mycket stora tavlor. Dessa gömde hon emellertid undan för samtiden, eftersom hon insåg att motiven var för abstrakta och svårförståeliga. Världen var helt enkelt inte redo för det budskap, som tavlorna hade. Parallellt med detta mediumistiska målande försörjde sig Hilma som porträtt- och landskapsmålare.

Hilma af Klints verk på Moderna Museet.
Fotograf: Åsa Lundén. Bild via Stiftelsen Hilma af Klints verk.

Denna biografiska roman skildrar en annorlunda konstnärs liv och bevekelsegrund. Det är onekligen spännande att få en inblick i Hilmas liv och hur det formade sig. Även om jag inte förstår teosofin, kan jag inse hur frustrerad Hilma kände sig mot slutet av sitt liv, då hon skulle övertyga en brorson om att ta hand om hennes målningar åt henne. Hon hade verkligen lagt ner enormt mycket möda och tid på att skapa dem. Problemet var att de var så många och så stora. Hur skulle man ens kunna förvara dem? funderar jag. Hennes brorson skapade så småningom en stiftelse, som än idag förvaltar alla de 1300 verken. Hilma hade bestämt att de inte fick visas för allmänheten förrän tidigast 20 år efter hennes död. Numera kan man se dem i urval på Moderna Museet i Stockholm. Läs mer om Hilma på stiftelsens hemsida.

Problemet med får och getter

Eftersom jag läser betydligt mer än jag just nu hinner boktipsa om, har jag funderat på att försöka göra kortare boktips. Jag börjar idag, med den lågmälda och kanske lite långsamt berättade Problemet med får och getter. Den är skriven av Joanna Cannon och översatt till svenska av Klara Lindell.

Omslag: Lars Sundh.

Genom företrädesvis ett barns ögon får läsaren ta del av vad som händer på en särskild liten gata i East Midlands i England. Året är 1976, även om det egentligen inte spelar så stor roll. De händelser som kommer i dagen är på något sätt tidlösa. Omväxlande med barnets funderingar får man också möta några olika vuxna personer som bor längs gatan.

En kvinna, som bor på gatan, har precis försvunnit. Hennes make är förstås förtvivlad – han är mycket mer beroende av henne än vad någon egentligen förstått. Grannarna tror att det är den intensiva värmeböljan som fått henne att ge sig av. Barnet, huvudpersonen, tror något helt annat, och börjar på ett barns vis göra små efterforskningar. Tillsammans med sin lilla väninna, funderar de båda på prästens ord i kyrkan; att alla människor kan symboliseras av får och getter. Men hur ska man veta vilka som är vilket? Helt klart är i alla fall att problemet med får och getter har något med den försvunna kvinnan att göra.

För läsaren står det pö om pö klart att folket längs med gatan har haft något fuffens för sig, och att de betett sig mobbartat mot en enskild granne. Denne är mer eller mindre utmobbad ur granngemenskapen. Alla på gatan tycks tro att alla deras problem kommer att lösas då den förvunna kvinnan kommer tillbaka. Vad är det för lösning hon sitter inne med?

Problemet med får och getter är en bok som väcker tankar omkring hur vi beter oss mot varandra. Ur detta perspektiv är den intressant. Gillar man dessutom ett långsamt berättartempo, är denna bok optimal. Jag tycker emellertid att jag lämnas med alltför många frågetecken vid bokens slut.