Ett jävla solsken

Årets vinnare av Augustpriset för bästa svenska fackbok är Fatima Bremmer med biografin om Ester Blenda Nordström; Ett jävla solsken. Det är en väldigt bra och lättläst biografi. Esters liv var både mycket fascinerande och tragiskt på samma gång, tycker jag.

Omslag: Emilie Crispin Ekström.

Att Ester Blenda inte var någon vanlig "flickig" flicka, som inordnade sig i de gällande normerna, märktes redan då hon växte upp under förra sekelskiftet. Hon ville egentligen vara pojke, för de fick ju större frihet i både lek och det sociala livet. Ester ville upptäcka saker och utforska hur de fungerar. En viss rastlöshet, som får utlopp i vilda lekar, och talang för att skriva har hon också tidigt. Så det är kanske inte så konstigt att Ester väljer den väg i livet som hon gör. Hon har det inte lätt vare sig under sin uppväxt eller senare – och familjen har det inte så lätt med henne, även om de alltid försöker ställa upp för henne.

Ester blir journalist. Tillsammans med det fåtal andra unga kvinnor, som verkar i branschen, bildar hon nätverket Pennskaften. Ester är ambitiös och intensiv, skriver mycket och blir uppskattad. När hon gör sitt berömda wallraff-reportage*, En piga bland pigor, blir hon rikskänd och oerhört efterfrågad. Hon tycks både älska och hata uppmärksamheten. Hon njuter av den och festar på nätterna. Men ibland blir det helt enkelt för mycket. Då tar hon ofta sin tillflykt till sin mor i föräldrahemmet, någon släkting eller helt enkelt till närmaste väninnan Carin.

Det är som att Ester har en rastlös drivkraft, som gör att hon måste prova fler äventyr. Helst ska de nog också "övertrumfa" varandra, de där äventyren. Hon lever under enkla förhållanden med samerna som lärarinna åt deras barn. Hon reser till Sydamerika. Ombord på fartyget hjälper hon till med de traditionella uppgifterna för sjömännen. Väl i Sydamerika rider hon bland annat på mula över Anderna. Ester bestämmer sig också för att wallraffa som emigrant till USA, för att utforska hur det är att komma till landet och försöka klara sig där. Det sista stora äventyret blir att resa till Kamtjatka för att utforska denna mycket karga plats. Allt hon upplever skriver hon om.

Mellan dessa resor utbildar sig Ester till bonde hemma i Sverige. Hon är den enda kvinnan på landets största lantbruksskola, Ultuna lantbruksuniversitet. Tack vare sina språkkunskaper blir hon handplockad att resa till Finland vintern 1917-1918, för att organisera hjälp mitt i den enorma svältkatastrofen där. Det är verkligen ingen lätt uppgift. Dessutom börjar Ester skriva flickböcker. Hon saknar flickböcker där huvudpersonen var som hon själv var som liten. Därför skriver hon om rackarungen Ann-Mari – en liten vildbasare till flicka. 

Tråkigt nog leder Esters liv och leverne till att hon blir alkoholist. Efter det sista stora äventyret börjar hälsan vackla och till sist blir hon allvarligt sjuk och får en stroke. De sista tio åren lever Ester ett mycket tillbakadraget liv och vårdas av sin nära väninna Carin.

Ester Blenda Nordström gjorde massor av saker, som kvinnor normalt sett inte gjorde, i sitt liv. Utöver sin karriär som skrivande äventyrerska och författare, var hon också tekniskt intresserad och lärde sig att köra både bil och motorcykel. Hon var verkligen en banbrytare på många olika sätt. Väldigt intressant var det att läsa och konstatera att Ester var en av de första, som skrev flickböcker om annorlunda flickor. Astrid Lindgren**, som brukar kallas förnyare av barnboken med sin Pippi Långstrump, har snarare inspirerats av och följt Ester i fotspåren.

Ett jävla solsken är verkligen en biografi, som förtjänar sitt Augustpris. Den är mycket läsvärd, intressant och lärorik. Det är en bok du borde läsa, tycker jag.

*Detta sker alltså långt före att Günter Wallraff ger reportageformen dess namn. Detta sätt att bedriva journalistik borde förstås snarare heta "nordström-reportage" i stället för "wallraff-reportage". ;-)

**Astrid Lindgren omnämns av Fatima Bremmer redan då hon är en liten flicka. Hon får nämligen uppleva att den riksbekante flygpionjären Olof Dahlbeck störtar med sitt flygplan på föräldrarnas marker i Småland. Jag reagerar dock på att Fatima skriver:

"Två barn rusar ut i novemberkylan för att se vad som hänt ... Flickan med den tunna flätan heter Astrid Lindgren och kommer så småningom att bli långt mer berömd än flygaren själv."

Det är ju trots allt så att Astrid hette Ericsson som barn, vilket jag tycker Fatima borde skrivit.