Ensam i Paris

Det publiceras en del titlar, som kategoriseras som feelgood-romaner, men som jag inte alls får någon "good feeling" av. Gemensamt för dessa berättelser, har jag kommit fram till, är att huvudpersonerna och deras vänner svär ganska mycket och använder i vissa fall ett relativt grovt språk. Även om ett sådant språkbruk är helt normalt bland somliga människor i verkliga livet, har jag märkt att jag inte vill möta ett sådant språk i böcker. Det blir oftast inte många sidor lästa i de romaner, där karaktärerna pratar så.

Omslag: Sara Acedo.

Vart vill jag då komma med detta? Jo, en författare, som verkligen använder språket väl i sina feelgood-berättelser, är Jojo Moyes. Hennes böcker har jag alltid tyckt mycket om. De kan innehålla både sorg och svåra upplevelser, men också skänka en "good feeling". Hon har tyvärr inte kommit med någon ny roman på ett tag. I stället har en mycket trevlig samling korta berättelser blivit publicerad.

Ensam i Paris och andra historier är namnet på novellsamlingen. Översättningen till svenska har Helen Ljungmark gjort. Samlingen innehåller dels flera noveller och dels två kortromaner. Alla är de lika läsvärda och det går inte att favorisera någon av dem framför de andra. Men en sak är lite extra rolig. Om du har läst Jojo Moyes Sophies historia, kommer du att känna igen både Sophie och Liv i kortromanen Smekmånad i Paris. I kortromanen kommer du att möta de båda kvinnorna flera år före de händelser som utspelar sig i romanen.

Om du är som jag, och föredrar svordomsfria feelgood-berättelser, kan jag varmt rekommendera Ensam i Paris. Jojo Moyes är och förblir en riktig stjärna i genren. Hon kan konsten att framkalla en "good feeling".