Sidor

måndag 25 december 2017

Frankenstein 200 år

Funderar du på vad du ska läsa under mellandagarna? På julafton fick du kanske intressanta titlar att välja bland, men du kan också överväga att läsa Mary Shelleys Frankenstein – klassikern, som firar 200-årsjubileum nästa år.




På Twitter kommer man att bokcirkla om Frankenstein under första veckan i januari. Vill man vara med finner man aktiviteten under hashtaggen #franken200. Oavsett deltagande i bokcirkel eller ej – denna klassiker kan vara väl värd att läsa ändå, tror jag. Jag lånar förlagets ord om både författaren och boken:
"Alla har vi stött på – om inte annat i filmparodier – varianter av historien om den galne vetenskapsmannen och hans ohyggliga skapelse, en varelse konstruerad av mänskliga likdelar som väckts till liv med hjälp av elektricitet, och uttrycket "Frankensteins monster" ingår som ett begrepp i vardagsspråket – men alla har nog inte stiftat närmare bekantskap med den ursprungliga källan till dessa spektakulära idéer: Mary Shelleys högst seriösa roman från 1818. Även bokens tillkomst är mycket speciell:
Mary Shelley var bara 19 år när hon började skriva boken. Hon var dotter till feminismikonen Mary Wollstonecraft och anarkismfilosofen William Godwin. Hon hade rymt hemifrån med poeten Percy Shelley som hon senare gifte sig med. Sommaren 1816 vistades de vid Genèvesjön i Schweiz tillsammans med poeten Lord Byron. En regnig kväll när de inte kunde gå sin vanliga kvällspromenad kom de överens om en tävling: de tre skulle skriva var sin skräckberättelse. Percy och Lord Byron fullföljde inte sina bidrag till tävlingen, men för Mary gick det desto bättre, hon fick inspiration till en hel roman. Året därpå hade hon berättelsen klar och ytterligare ett år senare, 1818, utkom den i bokform i sin första upplaga. Den nådde snabbt berömmelse och utkom sedan i ständigt nya upplagor.
Doktor Victor Frankenstein är urtypen för den visionäre vetenskapsmannen, den påhittige uppfinnaren, den djärve nytänkaren, som brinner för sitt arbete och är besatt av sin fixa idé att en dag lösa Det Stora Problemet, i det här fallet Livsgnistans Gåta. Han vill kunna skapa och omforma livet självt, han vill kunna styra och påverka livets och tillvarons grundläggande mekanismer. Han kan rentav ses som en representant för hela den moderna utvecklingen som har dominerat samhället de senaste seklen och som har fört så mycket gott med sig, men även en hel del ont. Vetenskapen och teknologin har gett många fantastiska förbättringar som varit till enorm nytta för mänskligheten, men också ett stort antal produkter som kan orsaka katastrofer, och den miljökollaps som den globala uppvärmningen hotar att bli hade vi kanske aldrig behövt oroa oss för om inte historien framburit så många geniala forskare och påhittiga uppfinnare av just doktor Frankensteins sort.
Men ännu intressantare än personligheten Victor Frankenstein är nog bokens andra huvudgestalt: monstret. Här skiljer sig romanen markant från filmatiseringarna. Monstret i romanen är nämligen inte alls som filmernas, inte alls en grymtande rosslande stapplande trögtänkt zombievarelse som går med armarna utsträckta och trampar sönder allt i sin väg och går rakt igenom väggar utan att märka det, utan det rakt motsatta: en supermänniska! Kolossalt stark, smidig, uthållig, tål alla slags påfrestningar, och dessutom mycket intelligent, intellektuell, och synnerligen verbal. Han skulle kunna leva ett förträffligt liv och bli lycklig och framgångsrik och nöjd med sin tillvaro om det inte vore för en sak: han passar inte in i den mänskliga gemenskapen. Han är för det första oerhört ful. Grovhugget sammansatt som han är, av aparta groteska likdelar. Han är så frånstötande ful att alla som ser honom ryggar tillbaka i vämjelse och instinktiv avsky. För det andra är han oformligt stor. Doktor Frankenstein hade nämligen inte möjlighet att konstruera en normalstor varelse, då hade sammanfogandet av nervtrådar och liknande detaljer blivit för svårt. Monstrets mörka öde blir att tvingas driva omkring som en utstött och aldrig någonstans välkomnas bland vänner. Själv är han till fullo medveten om vidden av problemet och kan resonera och argumentera inför doktor Frankenstein och inför läsaren om sitt fruktansvärda och till synes olösliga dilemma.
Lika mycket som romanen handlar om vetenskap som går överstyr handlar den alltså om de avvikandes utanförskap. Monstret representerar alla som inte passar in i den "normala" gemenskapen. Monstret, outsidern, freaken, som ivrigt famlar efter minsta halmstrå, som hoppas hitta någon som helst variant av gemenskap. Men han har så ofantligt mycket emot sig, utseendet, ursprunget, hela sin fysiska frånstötande uppenbarelse. När konflikterna eskalerar blir romanen dessutom ohyggligt spännande, och hur det går ska inte avslöjas här i denna vår kortfattade förhandsreklam för nyöversättningen. Efter avslutad läsning har man dock lätt att förstå att 19-åriga Mary Shelleys roman Frankenstein sedan länge tillhör litteraturens odödliga mästerverk."
Jag blev väldigt sugen på att läsa Frankenstein när jag läste vad förlaget skrivit och när jag sedan läste mer om Mary Shelley på Wikipedia.



söndag 24 december 2017

Jul med Bob

Jag blev väldigt förtjust i katten Bob då jag första gången läste om honom och hans husse James Bowen. Gatukatten Bob heter den första boken och efter att ha läst den ville jag läsa mer, trots att det då inte fanns fler böcker översatta till svenska. Därför läste jag The World According to Bob (som numera finns på svenska under namnet Mitt liv med Bob). Den tredje boken, Jul med Bob, är lika gripande och läsvärd, tycker jag. James Bowen är författaren och Lottie Eriksson har översatt boken till svenska.




I Jul med Bob får vi möta Bob och hans husse under några krävande dagar i december. London har drabbats av stark kyla och snöstormar. Det är mycket svårt för James och Bob att ge sig ut och arbeta på gatorna under de här förhållandena. Att vara gatumusikant och tidningsförsäljare i kylan är krävande. Men arbeta måste de. Julen står för dörren och pengar behövs inte bara för julfirandet utan också för livets nödtorft, som el och gas. James har aldrig haft några särskilt positiva erfarenheter av julfirande. Men tillsammans med Bob håller han på att bygga upp en ny tradition kring julen. Därför är det viktigt för honom att köpa hem julmat i den mån han har råd. Men elen och gasen är förstås det riktigt viktiga i dessa tider av sträng kyla. Under de här decemberdagarna får James uppleva fina stunder då människor söker upp honom för att bidra till hans och Bobs julfirande. Han blir överväldigad och funderar på hur han ska kunna tacka. Han kommer på hur han ska göra och dagarna före jul blir fyllda av många vackra upplevelser. När själva högtiden står för dörren inser James återigen hur stor betydelse Bob har för honom och hans möjligheter att komma på rätt köl i livet. 

Jul med Bob är verkligen en gripande berättelse om livet på gatan för den som inte har särskilt mycket. Att lille Bob är mycket viktig för James är alldeles tydligt. Dessutom är det förstås roligt att få ta del av Bobs personlighet, beskriven på James tillgivna sätt. 

God jul önskar jag dig!



fredag 22 december 2017

Ett jävla solsken

Årets vinnare av Augustpriset för bästa svenska fackbok är Fatima Bremmer med biografin om Ester Blenda Nordström; Ett jävla solsken. Det är en väldigt bra och lättläst biografi. Esters liv var både mycket fascinerande och tragiskt på samma gång, tycker jag.


Omslag: Emilie Crispin Ekström.

Att Ester Blenda inte var någon vanlig "flickig" flicka, som inordnade sig i de gällande normerna, märktes redan då hon växte upp under förra sekelskiftet. Hon ville egentligen vara pojke, för de fick ju större frihet i både lek och det sociala livet. Ester ville upptäcka saker och utforska hur de fungerar. En viss rastlöshet, som får utlopp i vilda lekar, och talang för att skriva har hon också tidigt. Så det är kanske inte så konstigt att Ester väljer den väg i livet som hon gör. Hon har det inte lätt vare sig under sin uppväxt eller senare – och familjen har det inte så lätt med henne, även om de alltid försöker ställa upp för henne.

Ester blir journalist. Tillsammans med det fåtal andra unga kvinnor, som verkar i branschen, bildar hon nätverket Pennskaften. Ester är ambitiös och intensiv, skriver mycket och blir uppskattad. När hon gör sitt berömda wallraff-reportage*, En piga bland pigor, blir hon rikskänd och oerhört efterfrågad. Hon tycks både älska och hata uppmärksamheten. Hon njuter av den och festar på nätterna. Men ibland blir det helt enkelt för mycket. Då tar hon ofta sin tillflykt till sin mor i föräldrahemmet, någon släkting eller helt enkelt till närmaste väninnan Carin.

Det är som att Ester har en rastlös drivkraft, som gör att hon måste prova fler äventyr. Helst ska de nog också "övertrumfa" varandra, de där äventyren. Hon lever under enkla förhållanden med samerna som lärarinna åt deras barn. Hon reser till Sydamerika. Ombord på fartyget hjälper hon till med de traditionella uppgifterna för sjömännen. Väl i Sydamerika rider hon bland annat på mula över Anderna. Ester bestämmer sig också för att wallraffa som emigrant till USA, för att utforska hur det är att komma till landet och försöka klara sig där. Det sista stora äventyret blir att resa till Kamtjatka för att utforska denna mycket karga plats. Allt hon upplever skriver hon om.

Mellan dessa resor utbildar sig Ester till bonde hemma i Sverige. Hon är den enda kvinnan på landets största lantbruksskola, Ultuna lantbruksuniversitet. Tack vare sina språkkunskaper blir hon handplockad att resa till Finland vintern 1917-1918, för att organisera hjälp mitt i den enorma svältkatastrofen där. Det är verkligen ingen lätt uppgift. Dessutom börjar Ester skriva flickböcker. Hon saknar flickböcker där huvudpersonen var som hon själv var som liten. Därför skriver hon om rackarungen Ann-Mari – en liten vildbasare till flicka. 

Tråkigt nog leder Esters liv och leverne till att hon blir alkoholist. Efter det sista stora äventyret börjar hälsan vackla och till sist blir hon allvarligt sjuk och får en stroke. De sista tio åren lever Ester ett mycket tillbakadraget liv och vårdas av sin nära väninna Carin.

Ester Blenda Nordström gjorde massor av saker, som kvinnor normalt sett inte gjorde, i sitt liv. Utöver sin karriär som skrivande äventyrerska och författare, var hon också tekniskt intresserad och lärde sig att köra både bil och motorcykel. Hon var verkligen en banbrytare på många olika sätt. Väldigt intressant var det att läsa och konstatera att Ester var en av de första, som skrev flickböcker om annorlunda flickor. Astrid Lindgren**, som brukar kallas förnyare av barnboken med sin Pippi Långstrump, har snarare inspirerats av och följt Ester i fotspåren.

Ett jävla solsken är verkligen en biografi, som förtjänar sitt Augustpris. Den är mycket läsvärd, intressant och lärorik. Det är en bok du borde läsa, tycker jag.





*Detta sker alltså långt före att Günter Wallraff ger reportageformen dess namn. Detta sätt att bedriva journalistik borde förstås snarare heta "nordström-reportage" i stället för "wallraff-reportage". ;-)

**Astrid Lindgren omnämns av Fatima Bremmer redan då hon är en liten flicka. Hon får nämligen uppleva att den riksbekante flygpionjären Olof Dahlbeck störtar med sitt flygplan på föräldrarnas marker i Småland. Jag reagerar dock på att Fatima skriver:
"Två barn rusar ut i novemberkylan för att se vad som hänt ... Flickan med den tunna flätan heter Astrid Lindgren och kommer så småningom att bli långt mer berömd än flygaren själv."
Det är ju trots allt så att Astrid hette Ericsson som barn, vilket jag tycker Fatima borde skrivit.

onsdag 20 december 2017

Din stund på jorden

Bokchattvännen Bokmumriken rekommenderade för ett tag sedan Din stund på jorden i ett inlägg. När jag läste det blev jag riktigt nyfiken, särskilt med tanke på att jag fick veta att man kan läsa boken som en sorts uppföljare till utvandrarsviten. Det var mycket länge sedan jag läste serien om Karl-Oskar, Kristina och de andra i Vilhelm Mobergs böcker om den stora emigrationsvågen från Sverige. Men det är omöjligt att glömma denna skildring.


Väldigt vackert broderi, sytt av Karin Holmberg.

Året är 1962. Svenskamerikanen och den före detta affärsmannen Albert Carlson har bosatt sig i ett litet hotellrum i Laguna Beach i Kalifornien. Efter ett långt och strävsamt liv blickar han nu tillbaka på det som varit. Drygt tjugo år av livet tillbringade han i Sverige, som son till en fattig småbonde. De resterande fyrtio åren har han levt i USA, efter att ha emigrerat mot sina föräldrars vilja.

Som barn växte Albert upp med en storebror och tre systrar i olika åldrar. Albert och hans bror Sigfrid stod varandra mycket nära. Den fem år äldre brodern hade läshuvud, men det fanns dessvärre inte ekonomiskt utrymme att låta honom studera vidare. Därför ser det ut som en god chans när kronan erbjuder gratis utbildning inom det militära för den som låter värva sig. Endast tre års tjänstgöring krävs – sedan står möjligheterna öppna inom den civila världen för en ung man med huvudet på skaft. Det finns egentligen bara en hake; Sigfrid vill inte hantera skjutvapen. Han vill inte lära sig döda. Trots detta låter sig den nittonårige Sigfrid övertalas att skriva på kontraktet. Tanken är väl att tre år går fort.

Både Albert och resten av familjen lever i tron att allting är som det ska med Sigfrid under hans utbildning. Men redan efter tre månader kommer han hem – "utskriven" ur det militära och med en svag, bruten kropp. Inom två månader är Sigfrid död. För Albert är detta ett mysterium. Hans stora, starka, friska bror som aldrig varit sjuk i sitt liv! Hur kan han plötsligt tyna bort och dö? Fjortonåringen grubblar och gör till och med upp planer för hur han ska nästla sig in på Sigfrids kasern och ta reda på fakta.

Den stora sorgen efter brodern och gåtan omkring hans död får Albert emellertid leva med resten av sitt liv. Som gammal man sitter han på sitt hotellrum och tänker tillbaka på det som varit. Varför blev det som det blev med allting?

Vilhelm Moberg själv lär ha berättat att han efter att ha skrivit sin utvandrarsvit var väldigt tom och trött. Han visste inte om och vad han i så fall skulle skriva framöver.
"Jag hade inte kunnat skriva något på ett halvår och så började jag helt plötsligt en söndag och skrev ett helt kapitel. Jag hade ett par veckor tidigare börjat tänka på min döde bror. Min bror dog när jag bara var elva år. [...] Och så, efter alla dessa år, var det som om min bror kom tillbaka till mig. Jag hade svårt att sova på nätterna, låg och tänkte på honom, på att han nu var glömd av alla andra människor på jorden."
Citatet är hämtat från Wikipedia. När jag läste det, och annan information om Vilhelm Moberg själv, framgick det tydligt varifrån han hämtat inspiration till Albert och Sigfrid. Albert är, i likhet med flera av Mobergs övriga karaktärer och inte minst kanske även Moberg själv, en person som längtar bort från den kvävande hembygden men som senare ångrar sig lite och funderar på möjligheten att flytta tillbaka.

Din stund på jorden är en mycket stillsam berättelse. Men på samma gång är det en djupt gripande och sorglig bok. Genom Albert, eller framför allt hans bror Sigfrid, får läsaren många tänkvärda och kloka uttalanden att fundera över.
”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”
Din stund på jorden grep verkligen tag i mig och lämnade mig långt ifrån oberörd. De båda brödernas öde är så sorgligt. Trots den stillsamma tonen är framställningen ändå väldigt spännande; i likhet med Albert får läsaren inte veta förrän mycket sent vad som egentligen hände med stackars Sigfrid. Vilhelm Moberg skriver så att man bara vill vända blad gång på gång för att få veta mer om vad som egentligen inträffade den där gången för så många år sedan. Jag kan verkligen varmt rekommendera denna tänkvärda bok!



tisdag 19 december 2017

Unnhild

Urban fantasy är en gren inom genren fantasy, såvitt jag förstår. Den här varianten av fantasy utspelar sig i nutid och på en verklig geografisk plats, ofta en stad. Precis som andra fantasyberättelser innehåller den inslag av magi och mytologiska väsen av olika sorter. Jag brukar sällan söka mig till urban fantasy när jag väljer böcker att läsa, men när jag hörde talas om Unnhild blev jag faktiskt intresserad. Kanske var det den snygga framsidan och den vikingaklingande titeln, som avgjorde saken. Andrea Grave-Müller heter författaren.


Omslag: cinna.se.

Sara och Amanda tycks först vara som vilka unga kvinnor som helst. De studerar och bor i Göteborg. Men skenet bedrar. Det upptäcker man som läsare så snart Amanda beger sig ut i skogen i Mölndal för att försöka uppnå lugn och ro inför en intensiv tentaperiod. 

På vägen hem genom skogen öppnar sig ett slukhål under henne. Visserligen faller hon inte så långt ner, men klarar inte att ta sig upp på egen hand. Täckningen på telefonen är dålig, men Amanda lyckas ändå varsko Sara om vad som hänt. I slukhålet finns två tunnlar. Kan någon av dem leda ut? Amanda beger sig in i dem, men det skulle hon nog aldrig ha gjort.

Under tiden sätter Sara fart för att undsätta sin väninna. Hon är orolig, för hon känner till området där Amanda försvunnit. I marken under skogen bor trollen. Vem vet vad stackars Amanda kan råka ut för om hon möter den värsta slyngeln av alla trollen. Som väl är har Sara sina egna kontakter bland trollen, och får hjälp i sitt sökande efter väninnan. Tyvärr blir hon avbruten när den uppdragsgivare hon arbetar för kallar på henne. Sara måste lämna skogen, och vem vet vad Amanda kan råka ut för under tiden. I värsta fall kan hon bli bergtagen!

Unnhild blev en helt fantastisk läsupplevelse för mig! Saras jakt på Amanda är gripande, men på samma gång är skildringen av trollen riktigt rolig och fantasifull. Detta att bli bergtagen har jag inte funderat på så mycket tidigare, även om jag känner till begreppet, men tack vare denna pärla till novell har jag nu lärt mig "allt" om denna sedvänja bland forntida troll. ;-) Vilka Sara och Amanda egentligen är och hur det går för dem bland trollen tycker jag att du ska ta reda på genom att läsa Unnhild.



söndag 17 december 2017

Ny bokhandel i Malmö

En ny bokhandel har minsann öppnat i Malmö. 



Läs mer i Sydsvenska Dagbladets artikel. Fler fina bilder hittar du i Skånska Dagbladets artikel. 



onsdag 13 december 2017

Sanningen om Audrey Wilde

Här kommer ännu ett boktips om en spännande bok, fylld av hemligheter. Sanningen om Audrey Wilde är skriven av Eve Chase och översatt till svenska av Helen Ljungmark.


Omslag: Emma Graves.

Margot är född som nummer tre av fyra systrar. När Margot är 15 år, sommaren 1959, bestämmer sig hennes bohemiska mor för att hon ska försöka försörja sig utomlands. Eftersom fadern är död, blir systrarna ivägskickade till sin farbror och faster, som bor långt ute på landet på Applecote Manor. Arrangemanget är nödvändigt fram till höstterminens början, då flickorna ska återvända till sin internatskola igen.

Margot tror att sommaren kommer att bli långsam och seg, långt ifrån äventyrlig och underhållande. Särskilt som hennes roliga kusin Audrey försvann spårlöst för fem år sedan. Audrey var enda barnet och Margots farbror och faster har ännu inte återhämtat sig från tragedin. Margot och hennes systrar har inte fått höra hela sanningen om skeendena när Audrey försvann, men det finns antydningar om att deras farbror på något sätt var inblandad. Systrarna tassar som katter kring het gröt, och Margot bestämmer sig för att ta reda på sanningen. Hon smyger sig in på Audreys orörda och förbjudna flickrum. Där inne döljer sig en tragisk hemlighet. Genom detta intrång i någons hemligheter, sätter Margot igång en händelsekedja som hon får svårt att styra.

Långt, långt senare blir Applecote Manor sålt till en ung barnfamilj, som vill flytta ut på landet. Jessie är styvmor till en trulig tonåring, vars mor dött. Det är ingen lätt sak att flytta till landet med denna tonåring, ett litet barn och en motvillig make, som måste pendla långt till jobbet i London. Vardagen blir svårare att få ihop än vad Jessie tänkt sig. När det dessutom visar sig att Applecote Manor omges av märkliga rykten är det nära att hon ger upp.

Sanningen om Audrey Wilde är en bok som det är svårt att lägga ifrån sig. Här finns både dramatik, väl dolda hemligheter och spänning. Man blir snabbt fängslad och vill veta mer om de hemligheter som döljer sig på Applecote Manor. Gillar du Kate Mortons böcker kan detta vara en bok för dig.



onsdag 6 december 2017

Jag fann dig

På senare tid har jag läst ett par väldigt spännande böcker. Den ena heter Jag fann dig och är skriven av Lisa Jewell. Översättningen till svenska har Sanna Hellberg gjort. Jag har tidigare läst Fågelburen av samma författare. Det var en mycket bra, gripande och tänkvärd berättelse. Redan efter läsningen av den tänkte jag att jag ville läsa mer av det Lisa Jewell skrivit. Tyvärr har det inte blivit av förrän nu.


Omslag: Anna Levahn.

Den ensamstående mamman Alice har inte haft det så lätt i livet. Nu har hon och barnen dock funnit sig ganska väl tillrätta i sitt hem vid stranden i East Yorkshire. Av och till känner sig Alice ändå ganska ensam. En dag får hon syn på en man som sitter på stranden och stirrar ut över havet. Han sitter där i timmavis – till och med när regnet börjar ösa ner. Alice går ut och tar kontakt. Det visar sig att mannen tappat minnet. Han vet inte vem han är och varför han sitter på stranden. Alice, som har ett litet gårdshus som hon då och då hyr ut, erbjuder mannen att bo ett par nätter i detta hus. I takt med att dagarna går börjar mannens minne så smått komma tillbaka. Men en känsla han har är att han kanske har begått ett mord. Kan det verkligen vara så? Alice vet inte vad hon ska tro. Hon har börjat trivas med att ha mannen i sitt hushåll, och han verkar så snäll. Kan han verkligen ha begått ett så fruktansvärt brott?

På samma gång sitter den mycket unga och nygifta Lily i sin och makens lägenhet i Surrey och väntar på att han ska komma hem. Maken har vanor som man kan ställa klockan efter. Så när han en kväll inte kommer hem från jobbet är hon säker på att något allvarligt måste ha hänt. Hennes kontakter med polisen leder dessvärre inte till så mycket inledningsvis. Men plötsligt hör de av sig och meddelar att Lilys make inte existerar – åtminstone inte under det namn han har uppgett för Lily och som står i det pass hon lämnat till polisen. Lily vet inte vad hon ska tro. Ung och nyinflyttad i landet är det inte så lätt för henne. Men hon får kontakt med en kollega till maken, och med hjälp av honom börjar hon nysta i sin makes förflutna.

Givetvis finns det en gemensam nämnare mellan den man Alice funnit på stranden och Lilys make. Exakt vad tänker jag förstås inte avslöja. Men det som undan för undan kommer fram är en riktigt otäck historia. Lisa Jewell har skrivit en mycket spännande berättelse. Ju längre in jag kom i den, desto svårare hade jag att lägga ifrån mig boken. Jag kan verkligen rekommendera denna bok till dig som gillar otäcka hemligheter.



måndag 4 december 2017

Ensam i Paris

Det publiceras en del titlar, som kategoriseras som feelgood-romaner, men som jag inte alls får någon "good feeling" av. Gemensamt för dessa berättelser, har jag kommit fram till, är att huvudpersonerna och deras vänner svär ganska mycket och använder i vissa fall ett relativt grovt språk. Även om ett sådant språkbruk är helt normalt bland somliga människor i verkliga livet, har jag märkt att jag inte vill möta ett sådant språk i böcker. Det blir oftast inte många sidor lästa i de romaner, där karaktärerna pratar så.


Omslag: Sara Acedo.

Vart vill jag då komma med detta? Jo, en författare, som verkligen använder språket väl i sina feelgood-berättelser, är Jojo Moyes. Hennes böcker har jag alltid tyckt mycket om. De kan innehålla både sorg och svåra upplevelser, men också skänka en "good feeling". Hon har tyvärr inte kommit med någon ny roman på ett tag. I stället har en mycket trevlig samling korta berättelser blivit publicerad.

Ensam i Paris och andra historier är namnet på novellsamlingen. Översättningen till svenska har Helen Ljungmark gjort. Samlingen innehåller dels flera noveller och dels två kortromaner. Alla är de lika läsvärda och det går inte att favorisera någon av dem framför de andra. Men en sak är lite extra rolig. Om du har läst Jojo Moyes Sophies historia, kommer du att känna igen både Sophie och Liv i kortromanen Smekmånad i Paris. I kortromanen kommer du att möta de båda kvinnorna flera år före de händelser som utspelar sig i romanen.

Om du är som jag, och föredrar svordomsfria feelgood-berättelser, kan jag varmt rekommendera Ensam i Paris. Jojo Moyes är och förblir en riktig stjärna i genren. Hon kan konsten att framkalla en "good feeling".