Resten av livet

Emellanåt läser man en bok, vars huvudpersoner ger starka intryck. Då känns det lite extra sorgligt när boken tar slut – man hade gärna "stannat kvar" och "umgåtts" mer med sina nya vänner. Så kändes det när jag hade läst klart Resten av livet. Den är skriven av Jean-Paul Didierlaurent och översatt till svenska av Marianne Tufvesson. Jag läste författarens första bok, Mannen som läste högt på 6.27-tåget, och blev redan då helt begeistrad av hans berättarteknik.

Omslag: Anders Timrén.

Ambroise är en ung fransos, som har gjort ett lite annorlunda yrkesval. På grund av detta har han kommit på kant med sin far – den framgångsrika läkaren, som till och med fått Nobelpriset i medicin. De båda har numera ingen kontakt. Men Ambroise är både duktig och framgångsrik inom sitt gebit. Han bor hos sin mormor och hjälper henne med de diabetessprutor hon måste ta regelbundet. Tyvärr är han singel, och skälet till det beror antagligen på hans yrke. Det är i varje fall vad Ambroise själv kommit fram till. Varje relation han haft har nämligen svalnat och tagit slut i samband med att hans sysselsättning kommit i dagen.

I en annan del av staden bor och arbetar den unga kvinnan Manelle. Hon jobbar i hemtjänsten och besöker varje dag olika äldre människor, som hon hjälper med diverse sysslor. Det finns vissa uppgifter som är obligatoriska, såsom städning till exempel. Men det finns också regler som talar om vad man inte får göra. Det handlar om att absolut inte spela Alfapet med en gammal dam som gillar det, att inte dricka en kopp kaffe och småprata, att inte läsa högt för någon som blir lugn av det. Inte heller får man titta på ett TV-program tillsammans och berätta handlingen för någon som förlorat synen. Gissa om Manelle bryr sig om att följa reglerna? Nej, just det. Hon gör helt enkelt vad de äldre önskar.

Ambroise och Manelle känner inte varandra. Men en vacker dag kommer det att ändras. En trevlig äldre herre bland Manelles klienter, Samuel Dinsky, får veta att han har obotlig och aggressiv cancer. Han gör upp en plan, som går ut på att åka till Schweiz och få dödshjälp. Eftersom han saknar anhöriga har Manelle kommit att bli som en nära anhörig och vän. Han ber henne följa med på resan. Det vill hon absolut inte! Genom sitt yrke blir Ambroise den som kommer att stå för skjutsen i sin speciella bil. Han har inte en aning om det egentliga syftet med resan. Med följer också Ambroises mormor, eftersom han inte kan lämna henne ensam med diabetessprutorna under de dagar som resan pågår. Dessa fyra (för Manelle kan inte låta bli att följa med ändå) genomför en väldigt ovanlig resa med ett mycket annorlunda mål. Planen är vattentät, tycker Samuel, men saker och ting blir ändå inte riktigt som han tänkt sig.

Jag har med flit inte avslöjat Ambroises yrke. Jean-Pauls berättarteknik går nämligen ut på att inte genast skriva läsaren på näsan vad Ambroise sysslar med. (Så gjorde han också i sin första bok. Spännande, tycker jag!) Alla dessa fyra, som reser till Schweiz tillsammans, är starka personligheter var och en på sitt sätt. De upplever både gripande och glädjande saker tillsammans, och som läsare engagerar man sig i vars och ens öde. Därför är det med viss sorg man konstaterar att boken plötsligt tar slut och man blir tvungen att lämna sina nya "vänner". En extra guldkant blir det också då Jean-Paul knyter samman en händelse i Manelles yrkesliv i början av boken med en annan händelse i slutet. "Fiffigt gjort, Manelle!" vill jag utropa då jag läser det. :-)

Jag hoppas att Jean-Paul Didierlaurent kommer att skriva många fler böcker och att dessa dessutom blir utgivna på svenska. Hans författarskap vill jag gärna se mer av.