Jane Austens brev

Parallellt med andra böcker, har jag under den senaste tiden då och då läst Jane Austens brev. Paulina Helgeson står för urval, översättning samt kommentarer av breven och dess innehåll.

Omslag: Nina Ulmaja.

Sedan Jane Austens död för 200 år sedan, har det vid flera tillfällen publicerats böcker om hennes liv, där hennes flitiga brevväxling har spelat stor roll. Hennes brorsbarn skrev om henne redan under 1800-talets lopp. Genom Paulina Helgeson får vi nutida läsare chansen att ta del av Janes brev i en ny översättning och på så sätt bekanta oss med denna klassiska författarinna.

Det är självklart mycket intressant att läsa Jane Austens brev. Genom dem får man en inblick i det vardagliga livet i familjen Austen, med såväl bekymmer och funderingar som glädjeämnen och nöjen. Breven, som Jane skrivit till olika personer, är förstås olika formulerade beroende på vem adressaten är. De flesta är skrivna till storasystern Cassandra, och de kan bitvis vara svåra att följa med i. Det är som en ständigt pågående muntlig dialog mellan systrarna, där de båda avhandlar stort som smått och hoppar mellan ämnena hit och dit allt eftersom de dyker upp i brevskrivarens huvud. Tyvärr får man bara ta del av den ena delen av denna dialog, nämligen Janes brev. Här kan man få veta mycket om det dagliga livet i hushållet, noggrant avvägda inköp av klänningar och hattar, baler som besöks och hur olika familjemedlemmar mår. Familjen är inte omåttligt rik. Så länge fadern, som är präst lever, går det nog ganska bra. Men senare får man intryck av att det blir mer "vändande på slantarna". De ogifta systrarna Jane och Cassandra samt deras mor bor tillsammans och blir beroende av bröderna i syskonskaran för sin försörjning efter faderns död. Så var det ju på den tiden.

Det är tydligt hur mycket Jane bryr sig om sina brorsbarn. Bröderna gifte sig och deras fruar fick ofta väldigt många barn. När sådana saker, som antalet barn i familjerna, kommer fram, blir det så tydligt att Jane levde för mer än 200 år sedan. Även vad gäller sjukdomar och oron kring dem, kan man märka skillnad jämfört med nutiden. Då kunde man inte göra mycket åt vissa sjukdomar, som vi idag klarar att bota. En annan sak som slår mig, är det faktum att man skrev så mycket brev. Det är förstås inte så konstigt med tanke på att telefonen inte var uppfunnen på den tiden. Riktigt sorgligt är det att läsa de brev, som Jane skrev mot slutet av sitt liv. Hoppet om att tillfriskna lämnade henne inte.

Det allra roligaste och mest intressanta är att det går att se hur Jane hämtat sin inspiration ur både sitt eget liv och andras för att skapa intrigerna i sina böcker. På flera ställen fick jag aha-upplevelser då jag drog paralleller mellan Janes liv och vissa situationer och företeelser i hennes böcker. Jane Austens brev är mycket läsvärda för den som gillar författarinnan och hennes böcker.