Sopperokvartetten ...

... är en serie böcker, som du bara inte får missa! Ann-Helén Laestadius har skrivit fyra böcker om Agnes och hennes sökande efter sin samiska identitet. Men det är inte bara sitt samiska ursprung, som hon funderar på. Livet som tonåring är inte alltid lätt, när så mycket händer i kropp och knopp. Så är det ju oavsett vilket ursprung man har. Böckerna vänder sig till de yngre tonåringarna, men ärligt talat hade jag minst lika stor behållning av dem, fastän jag lämnat tonåren för länge sedan. Att de kan passa för så många olika åldrar, tycker jag är ett riktigt gott betyg.

Fotograf: Jimmy Gustafsson.

De fantastiska böckerna om högstadietjejen Agnes måste läsas i tur och ordning. Den första heter Sms från Soppero, och du kan läsa vad jag tyckte om den genom att följa denna länk. Bok nummer två i serien är Hej vacker, och den börjar verkligen rafflande. Någon skriver ett mystiskt brev till Agnes. Avsändaren i Soppero vill ha hennes hjälp med att lösa en gammal familjegåta. Men Agnes mamma anar oråd när hon ser brevet. Agnes får därför inte brevet omedelbart. När det väl kommer i Agnes händer, och när hennes mamma får klart för sig vad som håller på att hända, blir mamman utom sig av oro. Agnes är på väg rakt ut till ett mycket farligt område i skogen utanför Soppero! Vem har lockat ut Agnes dit? Och varför? Hej vacker är verkligen spännande. Dessutom får man såklart även veta mer om hur det går för Agnes och Henrik – den unge samen, som hon träffade i första boken. Planen är att Agnes ska tillbringa nästan hela sommarlovet i Soppero. Det ser hon förstås fram emot av många skäl. Inte minst för att finna sig själv som same. Och så har hon ju Henrik och kusin Kristin också.

Fotograf: Jimmy Gustafsson.

Ingen annan är som du är namnet på den tredje boken om Agnes. Det har hunnit gå halvannat år, och till Agnes stora fasa har Henrik gjort slut. Hon har egentligen inte fått någon tydlig förklaring på varför. Därför målar hon i sina mörka stunder upp alla möjliga skäl. Henrik har ju börjat på gymnasiet i Kiruna, och har säkert mött många nya intressanta människor, inte minst andra tjejer. Hur ska hon någonsin kunna åka till Soppero igen? På samma gång har Agnes också annat att kämpa med. Hon har äntligen fått börja läsa samiska i skolan, och det är inte alldeles lätt. Särskilt inte som hon går på samiska tillsammans med en supersnygg kille, som kallas Jåke. Men Jåke verkar vara både surmulen och hemlighetsfull. Han kan däremot samiska riktigt bra, till Agnes förtret. Ett glädjeämne för Agnes är att hon blir antagen till det samiska konfirmationslägret, som hålls i början av sommaren. Hennes jämnåriga kusin Kristin ska också dit. Lägret är viktigt för de samiska ungdomarna, och de ser mycket fram emot det. Men Agnes är ändå lite orolig. Ska hon lyckas bli accepterad som same på riktigt bland de andra samerna? Och kommer hon någonsin att få en vettig förklaring från Henrik?

Fotograf: Jimmy Gustafsson.

Efter konfirmationslägret i början av sommaren åker Agnes hem till Solna. Henrik ska resa till Stockholm för en kort tid, och nu har Agnes chansen att visa honom sitt Solna. Detta går inte precis så som hon tänkt sig. En av hennes tjejkompisar försöker lägga an på honom, och själv verkar han inte trivas särskilt bra i storstaden. Strax innan skolorna ska börja igen bestämmer sig konfa-ungdomarna för att ha en återträff i Soppero. Agnes reser dit och upptäcker att saker förändrats på något subtilt vis. Jåke, som deltog i lägret, har bott i Soppero hela sommaren, men nu verkar han förändrad. Den skarpögda Agnes upptäcker Jåkes hemlighet. Men hon upptäcker också att Henrik inte är riktigt så rakryggad som hon kanske förväntat sig. Frågan är om hon kan få honom att ändra attityd. Hitta hem är den sista boken i serien om Agnes. Den är mycket gripande, och jag hade verkligen svårt att lägga den ifrån mig. Här gäller det inte bara Agnes eget känsloliv, utan Ann-Helén visar även på en annan slags svårighet i den samiska byn – en svårighet, som kan upplevas på ett likartat sätt vilket mindre samhälle man än växer upp i.

Ann-Heléns alla berättelser om Agnes har verkligen fångat mig! Jag kunde inte låta bli att sluka böckerna, en efter en. De är så välskrivna och jag blev verkligen engagerad i Agnes och hennes liv. När man läser en serie böcker, som är så bra och gripande, blir det så sorgligt när man är klar med sista boken. Agnes och hennes vänner blev så levande för mig, och när sista raden var läst funderade jag mycket på hur framtiden skulle bli för dem alla. Jag tycker absolut att du ska läsa böckerna om Agnes, oavsett om du är tonåring just nu eller om det var länge sedan du var det.

Ann-Helén Laestadius.
Fotograf: Sofia Runarsdotter.

Jag vill också gärna påminna om Ann-Heléns fina sommarprat. Lyssna gärna på det, om du missat det. Du hittar det på Sveriges Radios hemsida. Ann-Helén är aktiv på Twitter. När jag blev nyfiken på om det finns någon samisk bloggare, ställde jag frågan till henne där. Då tipsade hon om ett Instagram-konto, som fungerar som stafettkonto, och heter Mitt Sápmi. Där publicerar unga samer bilder från sin verklighet och berättar om sin vardag. Att läsa där är verkligen både lärorikt och intressant. Som sydsörlänning får jag en helt ny bild av hur det är att vara same idag. Just nu har kontot "semester", men det gör inget, för då kan man "läsa ifatt" de gamla publiceringarna.

Idag är det 200 år ...

... sedan Jane Austen lämnade jordelivet. Även om hon dog alldeles för ung, endast 41 år gammal, så har hennes romaner verkligen blivit odödliga. Vi är nog många runt hela jorden som läst och läst om hennes böcker.

Jane Austen.

Mycket har också blivit skrivet om Jane Austen och hennes liv. Med anledning av årsdagen av hennes död har Svenska Dagbladet publicerat en mycket läsvärd text. Du får heller inte missa "Jane Austen för dummies" som är publicerad på SelmaStories.

Vill du förgylla din semester, kan du besöka Jane Austen-utställningen på Skoklosters slott. Utställningen heter Jane Austens värld och pågår fram till den 1/10.

Givetvis finns Jane Austens böcker utgivna som eböcker. Genom länkarna finner du Förnuft och känsla, Stolthet och fördom, Emma, Northanger Abbey och Övertalning. Tyvärr saknas Mansfield Park. Till hösten kan alla Jane Austen-älskare se fram emot att få ta del av hennes korrespondens. Då kommer Jane Austens brev, även den som ebok. Den kommer jag självklart att läsa!

Näktergalen

Bokcirkeln, som jag försöker delta i så ofta det går, läste i våras den gripande boken Näktergalen. Jag kunde tyvärr inte vara med i diskussionerna, men om du vill läsa vad de andra tyckte om boken så finner du deras tankar här: Millas Hälsoblogg och Bokmumriken. Näktergalen är skriven av den amerikanska författaren Kristin Hannah och är översatt till svenska av Micka Andersson.

Omslag: Elina Grandin.

Två systrar växer upp under ganska olika förhållanden i Frankrike under första halvan av 1900-talet. Tio år skiljer dem åt. Gemensamt för dem är att deras mamma dog och att pappan inte riktigt klarade av att ta hand om dem. Han lämnade dem helt enkelt till sin syster. När läsaren träffar dessa båda systrar är de vuxna och andra världskriget är ett faktum.

Vianne är äldst. Hon har hunnit gifta sig och bilda familj. Till hennes stora sorg måste hennes make ge sig ut i kriget. Lillasyster Isabelle har hunnit bli 19 år. Hon när en het längtan att få göra en insats av något slag i kriget. Exakt vad vet hon inte inledningsvis. Till Isabelles förtret skickar fadern ut henne på landet, till den by där Vianne bor i familjens gamla släkthus. Han anser att hon bör vara i säkerhet där, nu när Frankrike ockuperats av tyskarna. Han deltog i första världskriget och vet vad ett krig för med sig.

De båda systrarna har inte bott tillsammans på många år. Att försöka göra det nu, i vuxen ålder, är lättare sagt än gjort. Särskilt som de tycks ha olika åsikter om hur man bör förhålla sig till ockupationsmakten. Saken drivs till sin spets då en tysk officer ska bo hemma hos dem. Isabelle visar sin avsky mer eller mindre öppet, medan Vianne vill försöka göra det bästa av saken och vara vänlig mot tysken. Isabelle står till sist inte ut med situationen. Hon beger sig på farliga och olagliga vägar mot Paris igen. Med sig i bagaget har hon sin nyvunna kontakt med motståndsrörelsen. Nu ska hon väl äntligen få göra något gott för sitt land! Under tiden kämpar Vianne på där hemma, men det är inte lätt. För sent inser hon att en enkel förfrågan om vilka som är judar och kommunister på hennes arbetsplats, leder till att dessa stängs av och senare hämtas till ett okänt öde.

Näktergalen är en gripande och spännande bok, som särskilt mot slutet var svår att lägga ifrån sig. Jag reagerade dock på vissa saker. Den amerikanska anknytningen förstod jag inte. En av huvudpersonerna begav sig uppenbart till USA efter kriget, men orsaken till detta framkommer inte alls. Hela denna koppling känns bara onödig – som om amerikanska läsare behöver en sådan för att över huvudtaget bry sig om att läsa boken. Storasyster Vianne kallas Vi av sina närmaste. Jag undrar om man verkligen förkortade namn på detta sätt i 1940-talets Frankrike. För mig känns ett sådant smeknamn mer anglosaxiskt. Men jag kan ha fel. Till sist tycker jag att scenen där Isabelle först får kontakt med motståndsrörelsen känns lite naivt skildrad. Jag undrar om det är författarens fria fantasier att det skulle ha gått så "enkelt" att få in en fot i en så pass utsatt och jagad grupp människor. Jag inbillar mig att deras verksamhet var omgärdad av betydligt större sekretess och försiktighet. Jag låter kanske väldigt negativ nu. Boken är trots allt spännande, gripande och tänkvärd. Man kan verkligen fundera på hur man själv skulle reagera eller göra i vissa situationer, som huvudpersonerna råkar ut för. Vill du läsa en bok, som kan bli en sträckläsningsbok nu under semestern, kan detta vara en bok för dig.

Sms från Soppero

När jag lyssnade på Ann-Helén Laestadius sommarprat väcktes min nyfikenhet på hennes böcker. Jag hade redan läst den Augustprisbelönade Tio över ett med stor behållning. Men jag fick upp ögonen för hennes tidigare utgivna titlar. Eftersom de är skrivna som en serie, inledde jag med den första; Sms från Soppero.

Fotograf: Jimmy Gustafsson.

Trettonåriga Agnes bor i Solna och är väl som tjejer i den åldern brukar vara. Hon har en bästa väninna, som hon delar allt med. Hon spelar fotboll. Killar har blivit intressanta att fundera på, men någon pojkvän har Agnes ännu inte. Men en sak skiljer Agnes från hennes jämnåriga – hennes mamma kommer från Soppero och är same. Eftersom mamman inte talar samiska vare sig hemma eller vid besök i Norrland, har nog Agnes inte funderat så mycket på saken hittills. Men nu när hon börjar bli äldre har hon fått ett nyfunnet intresse för sin bakgrund. I smyg försöker hon lära sig samiska. En dag får hon dessutom ett sms skrivet på detta språk. Det visar sig komma från en jämnårig kille i Soppero. Efter lite luskande och kontakt med kusinen Kristin, som också bor i Soppero, förstår Agnes vem det är som kontaktat henne. Han heter Henrik och ser riktigt snygg ut. De fortsätter att hålla kontakten, och plötsligt ser Agnes kommande besök hos släktingarna i Norrland ut att bli riktigt pirrigt.

Ann-Helén har skrivit en mycket bra bok, som handlar om både de första trevande stegen in i vuxenlivet och att finna sin egen bakgrund och sina rötter. Med fin fingertoppskänsla och stor medkänsla beskriver Ann-Helén hur Agnes funderar på sig själv, sina känslor och på sin "plats" i världen. Som läsare blir man snabbt engagerad i Agnes och lever sig in i hennes dilemma; är hon verkligen en same? Dessutom har hon planer på att avslöja sitt nyvunna intresse för att lära sig samiska; hur kommer hennes mamma att ta det? Det finns trots allt ett tragiskt skäl till att hennes mor inte längre talar sitt modersmål. På samma gång finns intresset för Henrik där, han som är en blivande renskötare och tycker att de samiska traditionerna är viktiga. Sms från Soppero är en fantastisk bok, som passar lika bra för vuxna som för ungdomar. Själv slukade jag den, och kastade mig genast över bok nummer två i serien; Hej vacker.

Med Andrée mot Nordpolen

Idag är det 120 år sedan ingenjör Salomon August Andrée och hans expedition lyfte med sin vätgasballong Örnen och gav sig iväg mot Nordpolen. Stolta for de iväg från Danskön på Svalbard den 11/7 1897 med målet att bli de första i världen som tagit sig till Nordpolen, men föga anade de då hur hela resan skulle gå.

Bilden är tagen på Flormans ateljé i Stockholm.

Porträttet visar Knut Fraenkel och Nils Strindberg med expeditionsledaren Andrée sittande framför sig innan avresan till Svalbard 1897. Fotografiet är taget i början av maj. Bara fem månader senare var alla tre döda – men omvärlden skulle inte ha en aning om detta förrän 33 år senare.

Det är lätt att både fascineras och förskräckas av berättelsen om denna ödesdigra och mytomspunna nordpolsexpedition. Eftersom det dröjde så länge innan expeditionens öde upptäcktes, blev det en sensation då dess tre medlemmar och deras utrustning, dagböcker och fotografier återfanns 1930. Redan samma år kom den första boken om expeditionen ut. Den heter Med Örnen mot polen, och baseras på de gamla dagböckerna. Du hittar den alldeles gratis som ebok hos Litteraturbanken.

Sedermera kom det ut många fler böcker om Andrée och hans expedition. Dessa är skrivna ur olika perspektiv. De böcker jag har läst, finner du på min samlingssida om Andréeexpeditionen. Där hittar du också länkar till annat som rör detta ämne, till exempel ett besök på Grenna Museum, gamla fotografier och Bea Uusmas sommarprat.

Synen på Andrée och hans initiativ till denna expedition har varierat under årens lopp. Men oavsett vad man har för åsikt, tycker jag att de tre herrarna förtjänar en liten tanke idag, på årsdagen av deras avfärd.

Manglade dukar och vikta servetter

Tycker du om antika möbler och heminredning? Då har jag ett perfekt boktips för dig. Ewa Klingberg har skrivit den mysiga berättelsen Manglade dukar och vikta servetter.

Omslag: Emma Graves.

Felicia står efter sin skilsmässa ensam med ett hus. Det handlar inte om en liten villa, utan en hyresfastighet belägen i Huskvarna. Den före detta maken fick alla möblerna medan Felicia själv valde att behålla fastigheten, där de hade en gemensam lägenhet. Inledningsvis tycker hon nog att hon tagit sig vatten över huvudet. Men när hon pö om pö lär känna sina hyresgäster, inser hon att hon har ett ansvar för att se till att de kan få bo kvar. Om inte hon behöll huset, skulle det nämligen säljas till en köpare som ville riva hela rasket.

Men Felicia står helt utan möbler. Av en händelse får hon kontakt med en antikhandlare i Karlshamn. När han får veta att hon bor i en klassisk våning av äldre datum, blir han eld och lågor. Han vill fylla lägenheten med antika möbler för att sedan ta bilder och använda i sin marknadsföring. Felicia ska givetvis få betalt och dessutom får hon behålla de möbler hon vill efter fotograferingen.

Detta låter idealiskt för en som saknar både pengar och möbler. Felicia nappar på erbjudandet, som verkar mycket fördelaktigt. Men alldeles lätt blir det inte. Snart upplever hon hur andra mer eller mindre ockuperar hennes hem, eftersom det dessutom behöver renoveras. I en av de gamla möblerna hittar Felicia och antikhandlaren ett lönnfack. Detta innehåller en väl förborgad familjehemlighet. Tillsammans börjar de nysta i historien, som visar sig ha kopplingar till en av husets boende.

Manglade dukar och vikta servetter är en både spännande och trevlig berättelse, som kan passa perfekt i hängmattan i sommar. Läsaren får parallellt med Felicias historia lära känna en ung tjänsteflicka i 1800-talets Karlshamn. Givetvis har hon något med det hemliga lönnfacket att göra. Lägg därtill en hel del kärleksförvecklingar, både i nutid och dåtid, så har du en god berättelse, som det är svårt att släppa. Jag, som under några år bodde på småländska höglandet, tycker dessutom att det är riktigt roligt att Huskvarna får vara i händelsernas centrum.

Sommar med Ann-Helén Laestadius

Jag lyssnar sällan på sommarpratarna. Men i fredags gjorde jag ett undantag. Då var det nämligen Ann-Helén Laestadius tur att prata. Och det gjorde hon verkligen med den äran!

Ann-Helén Laestadius. Fotograf: Mattias Ahlm, Sveriges Radio.

Ann-Helén har skrivit boken Tio över ett, och vunnit Augustpris för den. I boken berättar hon om en ung människas upplevelser av att bo i Kiruna. Gruvdriften har lett till att hela samhället måste flytta. Genom Majas oro över både flytten och sprängningarna i gruvan får läsaren både kunskap om, och en känsla för, hur flytten drabbar Kirunaborna. Det är en mycket bra, välskriven och läsvärd bok. Vill du veta mer om mina tankar om den, finner du dem genom denna länk.

I sitt sommarprat berättar Ann-Helén mer om gruvans konsekvenser för Kiruna och sina egna känslor inför den flytt som redan nu pågår för fullt. Hon pratar också både intressant och gripande om samerna och deras öde. Mina tankar gick till Maja Hagermans bok Käraste Herman – en bok som berörde mig starkt. Genom Ann-Helén fick jag nu en inblick i hur samerna själva upplevde diskrimineringen och vilka konsekvenser den har fått för flera generationer. Det var mycket gripande att höra hur Ann-Helén saknade sitt språk och därmed inte kunde prata med sin morfar. En annan sak jag fängslades av var stolen och dess viktiga roll.

Jag har blivit väldigt nyfiken på Ann-Heléns övriga böcker nu. Jag kommer att kasta mig över Sms från Soppero inom kort! Därefter kan man läsa Hej vacker, Ingen annan är som du samt Hitta hem. De handlar alla om sametjejen Agnes och hennes sökande efter identitet och rötter.

Har du inte lyssnat till Ann-Heléns sommarprat, tycker jag verkligen att du ska göra det! Du finner det på Sveriges Radios hemsida. Ta reda på den där stolens betydelse!