Lördagar med Lovecraft: epilog

Ända sedan tidigt i höstas har jag sysselsatt mig med projektet Lördagar med Lovecraft. Det gick ut på att läsa alla de nyöversatta novellerna, skrivna av den klassiska skräckmästaren H P Lovecraft. De nya översättningarna är gjorda av Oskar Källner. Förra lördagen recenserade jag den sista av dessa berättelser. Därför tycker jag att det kan passa bra att göra en summering av mina läsupplevelser.

Vad är detta? Svaret kommer längst ner i inlägget!

När jag läst så här många berättelser, skrivna av samma författare, märker jag tydligt att somliga noveller fastnar i minnet betydligt bättre än andra. Orsaken kan vara att berättelsen i fråga är väldigt välskriven, tänkvärd eller på annat sätt fångar min uppmärksamhet. Det skulle på sätt och vis vara på sin plats att utse någon av novellerna till "den bästa" – helt enkelt avgöra vilken jag tyckte bäst om. Men när jag studerar listan, inser jag att det är helt omöjligt att bara peka ut en enda. Flera stycken har fångat mig på olika sätt och av olika skäl. Därför får med andra ord flera noveller dela på "förstaplatsen" i den här summeringen.

För att en novell ska fastna i mitt minne ordentligt, bör den antingen ha en överraskande knorr, ge mig något att tänka på, ha en fängslande handling eller rentav bjuda på en sensmoral. Här kommer mina favoriter, utan någon som helst inbördes ordning. Funderar du på att läsa något av H P Lovecraft, tycker jag definitivt att du ska välja någon av dessa.

Sarnaths undergång är en novell som gav mig något att fundera på, eftersom den ledde mina tankar till urspungsbefolkningar runt om i världen. Den förfärlige gamle mannen, Katterna i Ulthar, De andra gudarna och Det vita skeppet bjöd alla på tänkvärd sensmoral. Erich Zanns musik var nog en av de vackraste novellerna på samma gång som den lämnade både mig och huvudpersonen med bryderi. Främlingen och Den onda prästen tar oväntade och överraskande vändningar på slutet. Randolph Carters berättelse, Hunden och Bilden i huset är skrivna på ett sådant sätt att de satte skräck även i mig, en nutida läsare. Klassikern med kultmonstret måste jag bara nämna också; Cthulhu vaknar.

I samband med publiceringen av nyöversättningarna, fick böckerna också nytt omslag. De är samtliga gjorda av Andreas Raninger och är synnerligen spännande och lockande.

Alla tjugo omslagen samlade. Illustratör: Andreas Raninger.

Vilken eller vilka av omslagen tycker jag bäst om då? Ja, det är lika svårt att bara välja ett enda, precis som det var omöjligt att utse en favoritnovell. Men allra mest fantasieggande tycker jag att omslaget till Det sällsamma gamla huset i dimman är.

Mycket fantasieggande! Illustratör: Andreas Raninger.

Novellen Det vita skeppet har en mycket vackert omslag. Tänk dig det som en stor tavla på väggen!

Vackert! Illustratör: Andreas Raninger.

Det är svårt att se sig mätt på Andreas omslag. De är detaljrika och fantasifulla. På flera av dem har månen fått bilda fond för att förstärka dramatiken. Vill du se alla omslagen tydligt och fint, kan jag rekommendera ett besök på förlagets hemsida. Vill du läsa mer om alla de nya översättningarna, kan du gör det genom denna länk.

När nu detta långlivade läsprojekt är slut, blev herr Bokskorpion rädd att jag skulle sakna Lovecraft och hans monster alltför mycket. Därför fick jag denna fina present.

En målarbok med bilder, inspirerade av H P Lovecraft! Nu kan jag ägna mig åt Lovecraftrelaterad sysselsättning på lördagarna även i fortsättningen. ;-)