I byn Ulthar får ingen döda en katt. Där är de lika heliga som i det gamla Egypten. I berättelsen Katterna i Ulthar får man veta anledningen till detta.
 |
| Illustration: Andreas Raninger. |
I Ulthar bodde ett elakt gammalt torparpar. De hade för vana att fånga in sina grannars katter och under plågsamma former ta livet av dem. Grannarna försökte därför vara mycket vaksamma, vilket inte alltid lyckades eftersom katter av naturen måste få springa fritt. Att konfrontera de båda kattdräparna var inte heller aktuellt – de var uppenbarligen lika skrämmande för såväl människor som för katter.
En gång kom emellertid en karavan med vandrare från ett fjärran land till Ulthar. Bland dessa fanns en liten föräldralös gosse, som hade en kattunge som sitt käraste sällskap. Den stackars lilla katten försvann då vandrarna vistades i byn. Lokalbefolkningen såg att pojken blev alldeles förtvivlad över förlusten och berättade sanningen om vad som inträffat. Inte förrän senare förstod de att det elaka gamla paret träffat sin överman i den lille gossen.
Exakt vad som inträffar tänker jag inte avslöja, men ett är säkert; hämndbegäret är en stark drift. Läs denna otäcka berättelse, så förstår du varför ingen någonsin skadar en katt i Ulthar.
Katterna i Ulthar är dagens novell i mitt projekt Lördagar med Lovecraft. H P Lovecraft fick denna berättelse publicerad 1920 och jag har läst den nyaste svenska översättningen, som kom 2016 och är gjord av Oskar Källner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar