måndag 30 januari 2017

Ängeln i posthuset

Anita Salomonsson har skrivit en intressant och mycket tänkvärd bok om ett människoöde från förr. Den heter Ängeln i posthuset och handlar om hennes egen moster, som föddes i slutet av 1800-talet och växte upp och verkade i en liten ort i Västerbotten under första halvan av 1900-talet.



Klockmakardottern Elin Wiktoria Karlsson förlorade sin mor då hon var nästan bara nyfödd. Hon och hennes två äldre systrar växte upp och fick så småningom både styvmor och halvsyskon. När berättelsen om Elin tar sin början är hon i tonåren och står inför konfirmationen. Det är en tid full av drömmar för Elin, som hjälper sin styvmor i hushållet och sin far med ortens lilla poststation som han är anställd att sköta. Vid den tiden kunde hon nog knappast ana vad som skulle bli hennes öde här i livet.

Ungdomsåren går. Elin har mött en ung man, som hon i sina tankar svärmar för. Men han tycks inte ha samma tankar om Elin, som väntar och väntar. Hon väntar och strävar vidare i sin vardag. Andra friare kommer i hennes väg, men hon ratar dem i förhoppning att svärmeriet ska leda någon vart. Hon börjar dock med viss bävan befara att hon kommer att förbli ogift resten av sitt liv. Så kommer en dag, då fadern genom en simpel olyckshändelse inne på sitt postkontor, kommer till skada och dör. Postverket utser Elin till efterträdare och hon blir poststationsföreståndare. Nu kan man förstå på Elin att hon njuter av självständigheten i att sköta sitt eget postkontor. Hon låter rentav bygga ett eget hus, dit den lilla poststationen förstås också flyttar med. På sin fritid ägnar hon sig gärna åt syskonbarnen, och på så sätt blir saknaden efter en egen familj något mindre svår att hantera. Även andra människor i omgivningen åtnjuter hennes omsorger. Hon köper kaffebröd och tar en tår tillsammans med behövande, tar sig runt på sin cykel och håller ett öga på de som är gamla och skröpliga, hjälper självfallet till då blanketter är krångliga att fylla i.

Elin strävar vidare och sköter sin poststation med nit och redlighet. Efter många års tjänstgöring blir hon tilldelad "generalpoststyrelsens guldmedalj för lång och trogen tjänst". Men allting har ett slut. Elin pensioneras efter 34 års flit. Då kommer Kungliga Postverket och hämtar all inredning som har med postkontoret att göra. Man kan märka att Elin saknar verksamheten och kanske rentav skräms av sin nya "frihet". Det dröjer tyvärr inte länge innan hon tacklar av.

Jag gillar verkligen Anitas sätt att berätta om sin moster. Hon har ett lite drömmande och poetiskt språk, som emellanåt kryddas med fraser på den lokala dialekten. Ängeln i posthuset berättar på ett lågmält sätt om ett människoöde, ett strävsamt liv, och hela Elins levnad manar till eftertanke. Den vardagliga, strävsamma lunken från förr, med fokus på nit, redlighet och omsorg om medmänniskorna, står i skarp kontrast till den stressade, moderna och egocentrerade nutiden. Det finns mycket att fundera över och jämföra på gott och ont. Dessutom tycker jag att det är väldigt intressant att få en inblick i hur postväsendet fungerade på den tiden. Ängeln i posthuset är en mycket läsvärd bok, tycker jag. 



söndag 29 januari 2017

Krabban Harryplax Severus

Bläckfisken Casper, Dumbo-bläckfisken och Gryffindori-spindeln, som jag skrivit om tidigare, har fått namn efter figurer i litteraturen. Ännu en gång har natursidan.se gjort mig uppmärksam på ett nyupptäckt litet djur, som fått namn efter en litterär person. Det handlar om en mycket liten krabba, som härstammar från Stilla Havet, där den lever bland korallerna.


Krabban Harryplax Severus, fotograferad av Jose C E Mendoza.

Krabban Harryplax Severus upptäcktes för tjugo år sedan och först nu är det fastställt att den representerar ett helt nytt krabbsläkte. Forskarna, som upptäckt detta, har gett krabban namn dels efter Severus Snape från Harry Potter-böckerna och dels efter Harry. I det sistnämnda namnet kan man se både en hyllning till Harry Potter och till krabbans ursprungliga upptäckare, Harry Conley. Severus Snape var en hemlighetsfull person i böckerna, vilket forskarna tycker stämmer med den lilla krabban. Den har ruvat på "hemligheten" att den är ett alldeles eget släkte i så många år efter upptäckten. Det finns även fler anledningar till att forskarna valt just dessa namn åt krabban.

Läs mer om krabban och dess namn på natursidan.se eller på Live Science.



lördag 28 januari 2017

Trädet

Novellen Trädet utspelar sig under antiken, precis som Det väldigt gamla folket gjorde. Båda dessa berättelser har även det gemensamt att de inte varit översatta till svenska tidigare. H P Lovecrafts Trädet publicerades första gången 1921. Oskar Källner har gjort översättningen till svenska.


Illustration: Andreas Raninger.

De två vännerna Kalos och Musides arbetar båda som skulptörer. Bägge är de mästerliga inom konsten, men klarar att förbli de bästa vänner. En dag ställs emellertid deras förmågor mot varandra – den mäktiga tyrannen från Syrakusa vill låta uppföra en skulptur av Tyche. Genom en tävling vill han få fram den ståtligaste skulpturen och endast de båda bästa i branschen, det vill säga Kalos och Musides, får vara med och tävla. Stor ära och berömmelse står på spel. Kommer vänskapen att tåla deras deltagande i tävlingen?

Trädet är en tänkvärd och bitvis ganska sorglig berättelse. Saker och ting går inte riktigt som de båda vännerna tror. Även för läsaren uppstår det överraskningar och vändningar, som man inte kunde föreställa sig. H P Lovecrafts sinne för det mystiska tar sig uttryck mot slutet av novellen. En läsvärd berättelse!



fredag 27 januari 2017

Änkan

Journalisten Fiona Barton började fundera på den närmast anhörige till en person som är misstänkt för brott. Det handlar ofta om en kvinna, som tyst står där vid sidan, för enligt Fionas erfarenhet från domstolar är den brottsmisstänkte för det mesta en man. Vem är hon som står vid den anklagades sida? Vad tänker hon? Vad tycker hon? De här tankarna blev fröet till en bok – Fionas debut som författare. Änkan är översatt till svenska av Katarina Falk.


Omslag: R Shailer och Maria Sundberg.

I Änkan möter vi Jean Taylor, som alldeles nyligen förlorat sin make Glen i en olycka. Han föll framför en buss och hans liv gick inte att rädda. Han var tidigare starkt misstänkt som förövare i ett barnarov, och journalisterna vädrar morgonluft. De tror att de nu ska kunna få ur änkan nya uppgifter om fallet. Men Jean är inledningsvis ståndaktig – tills hon möter en mycket förslagen journalist.

Även polisen funderar över möjligheten att änkan skulle kunna ha mer att avslöja nu då maken dött. Kriminalkommissarie Bob Sparkes har inte kunnat släppa tanken på att Glen Taylor ändå var den skyldige till barnarovet, trots att domstolen friade honom. Bob har efter domslutet arbetat vidare med fallet i hemlighet.

Hur var det egentligen? Var Glen oskyldig och därmed utsatt för en veritabel "häxjakt" från såväl polisens som medias sida? Eller var han i själva verket skyldig till att ha fört bort ett litet barn, som sedan inte återfunnits hur man än letat efter henne? Vet Jean någonting? Om hon vet – varför berättar hon inte? Som läsare blir man lika full av frågor som både journalisterna och polisen. Jean bestämmer sig för att säga sanningen, och journalisten ser fram emot ett riktigt scoop. Visst kommer sanningen fram, men inte riktigt på det sätt som tidningsmurveln tänkt sig.

Fiona Barton har verkligen skrivit en både spännande, intressant och mycket tankeväckande bok. Omväxlande får läsaren ta del av änkans, kommissariens respektive journalistens horisont i den här otäcka berättelsen om ett barns försvinnande. Även mamman till det försvunna barnet och Glen får vara med på ett litet hörn. Fiona håller läsaren på halster och länge vet man inte om man ska tro att Glen är oskyldig eller inte. Det finns trots allt andra misstänkta figurer också. Men bilden av Jeans och Glens äktenskap blir successivt allt tydligare, och man inser att de haft vissa problem. Som "åskådare" på betryggande avstånd kan det vara lätt att komma med åsikter om Jeans agerande eller brist på agerande. Frågan är hur man egentligen hade gjort om man varit i hennes kläder. Men nu kan jag inte skriva mer, för jag vill inte avslöja hur det går. Änkan är en otäck bok, men klart läsvärd!



torsdag 26 januari 2017

Spännande om Andrée-expeditionen

Den som följt den här bloggen ett tag, känner till att jag har fördjupat mig en hel del i Andrée-expeditionen. Det har blivit både bokläsning och besök på Gränna museum. Därför var det riktigt spännande att bokcirkelvännen Milla tipsade om en radiodokumentär, som sändes den 25/12 förra året.


Bilden är ett gammalt vykort, tillverkat av Nils Strindbergs fotografi.

Om du också är intresserad av S A Andrée och hans nordpolsexpedition, kan jag verkligen rekommendera dig att lyssna på dokumentären Den dödsdömda polarexpeditionen. I den får du höra bland andra författaren Bea Uusma, Henrik Strindberg (brorsons son till expeditionsdeltagaren Nils Strindberg) och museichefen Håkan Jorikson berätta om expeditionen. Det är en mycket gripande dokumentär. Bea Uusma avslöjar sina teorier om hur expeditionsdeltagarna egentligen avled – något som satt myror i huvudet på folk ända sedan resterna av expeditionen återfanns 1930. 

Vill du veta vilka böcker jag läst och vilka studiebesök jag gjort? Du finner länkarna på min samlingssida Andrée-expeditionen.



onsdag 25 januari 2017

Sänkt moms på eböcker om ett år?

Nu säger finansminister Magdalena Andersson och kulturminister Alice Bah Kuhnke att de vill sänka momsen för eböcker så snart som EU medger detta. Läs mer om det i Dagens Nyheter. Mycket glädjande och inte en dag för tidigt!




Kristina Ahlinder, som är vd för Förläggareföreningen, kommenterar det hela på Boktuggs hemsida. Hon menar att realistiskt sett kan en sådan sänkning ske tidigast om knappt ett år, den 1:a januari 2018. Skulle det ske, är det ju ändå ganska snart, tycker jag.

Det är, som sagt, inte en dag för tidigt att momsen på eböcker blir samma som på pappersböcker. (Om du inte känner till den snåriga bakgrunden, finner du mer information genom denna länk.) Det handlar ju trots allt om en och samma berättelse – den är bara "förpackad" på olika sätt. Oavsett om du föredrar att lyssna till berättelsen, bläddra i en pappersbok eller avnjuta den i epubformat, bör du betala lika moms för detta.



tisdag 24 januari 2017

Skottet

Vill du läsa en bok, som innehåller både tankeväckande och spännande handling? Då är Skottet något för dig. Författaren, Mary Louise Kelly, hittade sitt "frö" till inspiration* i ett samtal med en annan kvinna. Christina Stalby har översatt berättelsen till svenska.



Tänk dig att du är 37 år gammal och får veta att i din nacke sitter en kula, som någon vid något tillfälle avfyrat mot dig. Problemet är bara att du inte har en aning om när och varför detta skulle ha skett. Tänk dig att du pratar med dina föräldrar om saken och att de då avslöjar att du är adopterad eftersom dina biologiska föräldrar mördades då du var tre år gammal. Tala om att hela din hittillsvarande uppfattning om dig själv, din familj och ditt liv omkullkastas!

Caroline Cashion – huvudperson i boken Skottet – råkade ut för just detta. På grund av smärtor i en hand uppsökte hon sin doktor. Vid en röntgenundersökning hittade man kulan i nacken, och efter det blev Carolines värld helt upp-och-ner-vänd. En del svar på sina frågor kan hon få av sina adoptivföräldrar, till exempel att hon kom till skada i samband med att hennes biologiska föräldrar mördades. Men många frågor förblir obesvarade och Caroline känner också ett starkt behov av att söka sitt ursprung och orsaken till att hon har en kula i nacken. Caroline reser till sin födelsestad, Atlanta. På samma gång börjar det bli bråttom att operera bort kulan från hennes nacke, eftersom det finns risk att den börjar röra på sig. Men det är inte bara Caroline och hennes läkare som intresserar sig för kulan. Någon annan tycks också ha ett starkt intresse för den. Kulan skulle kunna utgöra ett bevis mot den som höll i pistolen. Vederbörande har nämligen inte kunnat hittas, vare sig vid mordtillfället eller senare.

Skottet är en väldigt fängslande bok, som det är svårt att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa. På samma gång som den är spännande, får man också en del tankar. Hur skulle man själv reagerat i Carolines situation? Detta är en riktig sträckläsningsbok – akta dig så att din sömn inte blir förstörd!




*Då Marys son skulle spela baseballmatch, och Mary satt i publiken, fanns en annan "baseballmamma" vid sidan om henne. Denna berättade att hon just fått veta att hon hade en kula i nacken och att hon inte kände till varför den satt där. 

lördag 21 januari 2017

Det väldigt gamla folket

Visst händer det att man drömmer mardrömmar en och annan gång. Men en sådan mardröm som berättaren haft i Det väldigt gamla folket har jag aldrig drömt. H P Lovecraft nedtecknade denna dröm och det är första gången den publiceras på svenska. Översättningen är gjord av Oskar Källner.


Stilig illustration, gjord av Andreas Raninger.

Berättaren skriver ett brev till en vän. I detta berättar han om sin senaste dröm. I sin ungdom har han ofta drömt drömmar, som placerat honom i gammal, romersk miljö. Nu har han återigen drömt en romersk dröm – denna gång en som är ovanligt klar, detaljerad och fylld av dold skräck.

I drömmen har berättaren blivit kallad till den lilla provinsstaden Pompelo i norra Spanien. Där ska han och några andra betydande romerska ledare undersöka varför befolkningen är så rädda. Någonting uppe i bergen skrämmer dem. Strax före den sista natten i april och den sista natten i oktober är omständigheterna extra farliga. Då brukar nämligen bybor försvinna och aldrig återses. Givetvis måste detta undersökas och helst åtgärdas. Efter noggranna förberedelser är en expedition klar att sändas upp i bergen. Berättaren är givetvis med, fast klädd som en enkel romare utan sina vanliga tecken och gradbeteckningar. En strapatsrik vandring tar sin början. När gruppen når sitt mål är det nog många av deltagarna som känner att de helst hade velat stanna hemma. Tur att det bara var en dröm!

H P Lovecraft skildrar mycket detaljerat både miljöerna och det romerska livet i denna novell. Det är många namn – både på människor, rangbeteckningar, orter och provinser – att hålla reda på. Den dramatiska vandringen och den skräckinjagande kulmen på denna är självklart också detaljrikt återgiven. Det väldigt gamla folket är en perfekt novell för den som är intresserad av både romartiden, skräck och mystik!



fredag 20 januari 2017

Bokcirkeln ...

... "träffades" igen nu i veckan som gick. Denna gång diskuterade vi boken Ända in i märgen, som Annika Taesler skrivit.


Omslag: Designstudioe.com.

Vi* som deltog i boksamtalet var rörande eniga om att detta är en mycket gripande och tänkvärd självbiografi, som verkligen fick oss att fundera. Att bli så skadad, som Annika blev, och behöva kämpa för ett drägligt liv, som hon har fått göra, ger oss perspektiv på livet. Vi var helt ense om att Annika är en stark kvinna.

Något vi reagerade samfällt på var hur illa Annika blev behandlad av vissa människor hon mötte. Vi hoppas att dessa personer faktiskt har läst boken och fått sig en tankeställare. Det är inte tu tal om att detta är en mycket viktig bok för såväl vårdpersonal som alla oss andra, som kan behöva insikt i hur det är att vara i Annikas situation.

Vill du veta mer om Ända in i märgen och vad jag tyckte efter att ha läst den? Du finner min recension genom denna länk.




*Vi är Boktokig, Millas hälsoblogg, Bokmumriken och jag.

tisdag 17 januari 2017

Ettusen-jubileum!

Detta är inlägg nummer ettusen på denna blogg! Jag blev riktigt förvånad när jag insåg att det faktiskt är så.




Vid ett sådant här tillfälle är det lite spännande att kika på vilka inlägg som är mest populära. Det allra mest lästa inlägget handlar om läsplattan Kobo Aura HD. Att läsa om läsplattor tycks vara populärt, för även min gästbloggares text om Letto Frontlight är mycket välbesökt. Mina "avdelningar" om läsplattor och eböcker samt Lilla ebokskolan tycks glädjande nog vara viktiga, för det är många som besöker dem. Det tyder ju på att bloggen fyller en funktion som informationskälla kring dessa ämnen.

Jag skriver en hel del eboktips också. De allra mest besökta boktipsen är ett par jag skrev i höstas, nämligen Jules Vernes En världsomsegling under havet och H P Lovecrafts Bilden i huset. Båda är klassiker, vilket är lite extra kul. Det visar att det finns ett intresse även för äldre titlar och att förlag som satsar på återutgivning av sådana gör en välgärning. Att ge ut äldre litteratur i epub-format ger böckerna ett "evigt liv", tycker jag, till glädje för både nutida och framtida läsare.

Om man fastnat för eböcker och börjat prioritera dessa vid läsning – vad gör man då med sina gamla pappersböcker, som står och tar plats i hela bostaden? Ja, några tips kan man få i avdelningen om pappersböcker. Ett inlägg, som är mycket välbesökt, är det som handlar om författaren Ajohan Lahti och att han viker origami av sina egna böcker.

Sist men inte minst kan jag se på min statistik att mängden besök ökar pö om pö. Det är riktigt roligt! Därför vill jag passa på att säga tusen tack till dig som läser min blogg!



måndag 16 januari 2017

Toner av guld

För nästan två år sedan läste jag Lupina Ojalas mycket välskrivna Tårpilens år. Det är en riktigt bra fantasy-bok. Den berättar om ön Aurinma, som är en del av kejsardömet Tebidiar. Huvudpersonen Disa tvingas fly från sitt hem och under flykten möter hon Lue. Nu har Lue fått sin egen bok, Toner av guld, och legenderna från Yddrios fortsätter att berättas.


Omslag: cinna.se.

Lue är speciell. Hans hud har en lila ton och hans öron är spetsiga. Dessutom har han små, små horn på huvudet. Detta är kännetecken för alla som tillhör weloi. Människorna ser oftast ner på weloi. Som den unga varelse han är, funderar Lue mycket över sig själv, sitt ursprung och sin identitet. Dessa tankar har fått honom att genomföra den svåra resan över havet, från den lilla ön Aurinma till fastlandet, där Tebidiars huvudstad Trovar utgör en lockelse.

Men livet som nybliven storstadsbo är verkligen inte lätt. Lue måste både finna en bostad och lämplig försörjning. Parallellt med dessa vedermödor inser han att även om Trovar är fullt av andra weloi, så ser de annorlunda ut än han själv. De talar också annorlunda. Weloi från Trovar betraktar Lue med misstänksamhet; han låter inte alls som de och han för sig och klär sig lantligt. Lue inser detta och gör allt han kan för att se och lära nya manér. Han har tur och träffar personer som hjälper honom att skaffa både bostad och arbete. Livet leker och Lue börjar till och med fatta tycke för en ung kvinna. Men vad skulle han kunna erbjuda henne för framtid? Han som bara har en tidsbegränsad anställning. Som en skänk från ovan erbjuds han plötsligt möjligheten att få gå i lära hos en av de kejserliga besvärjarna i palatset. En lärlingsplats hos en sådan högt uppsatt magiker är ett åtråvärt erbjudande och betyder allt för Lues framtid. Nu kan han kanske äntligen bli något betydelsefullt och sedan erbjuda den unga Linlin äktenskap.

Det som först verkar så enkelt visar sig bli mycket svårare än Lue någonsin kunnat ana. När han väl är på plats som lärling dras han utan att förstå det sakta men säkert in i politiska intriger. Vid sidan om dessa ränksmiderier möter Lue den stora kärleken. Han blir förbryllad och funderar mycket på de två damerna i sitt liv. Saker och ting dras till sin spets och när Lue inser vilken hans egen roll egentligen är, har det blivit för sent att backa undan.

När jag hade läst klart Toner av guld tyckte jag först att jag saknade den traditionella kampen mellan det goda och det onda, som fantasy-böcker oftast har som grund. Men sedan insåg jag att denna kamp försiggår inne i Lue själv. Han kämpar med att förstå sig själv och sin bakgrund. De yttre omständigheterna, både i form av politiska intriger, oväntad vänskap och kärlek, ställer hans tankar och funderingar på spel och tvingar honom att göra ställningstaganden som formar honom som person. Lupina Ojala har verkligen skrivit en spännande och dramatisk bok om en ung varelses sökande efter sin plats i livet. Precis som Lue har även jag nu fått veta ännu mer om kejsardömet Tebidiar, dess invånare och deras liv och leverne. Bokens slut lämnar mig med funderingar över hur det kommer att gå för Lue (och för hela kejsardömet) – kanske får man veta det i de kommande legenderna från Yddrios. Det är alltid roligt att veta att man som läsare kan se fram emot fler "besök" i en värld man gillar.



söndag 15 januari 2017

Hur har du det ...

... med oxveckorna? Känns det tungt och jobbigt?


Nötkreatur av rasen skotsk höglandsboskap. Fotograf: Nilfanion.

Då tycker jag att du ska läsa de helt underbara böckerna Äntligen tant! och Tant i balans. Anna Eriksson, som både skrivit och illustrerat, har i dem myntat begreppet "joxveckor" – att använda i stället för oxveckor. Och visst är det en perfekt tid för att "joxa" nu! Man kan passa på att joxa med hemmet. Antingen man vill genomföra en total "omjoxning" eller bara joxa lite smått, så kan det betyda en hel del positivt för den egna trivseln. Vad sägs om att joxa till en mysig läshörna?



Som farbror kan man förstås också passa på att joxa och skapa sig en mysig läsplats – det är inte förbehållet tanter. Ett par trevliga böcker att läsa i den nyjoxade läshörnan är Dag Ahlanders Handbok för glada gubbar och Tänkebok för glada gubbar.

Glada och trevliga joxveckor önskar jag dig!



lördag 14 januari 2017

De andra gudarna

Ibland ska man bara låta bli att lägga näsan i blöt. Det fick Barzai den vise lära sig då han, fylld av högmod, ville bestiga Gudarnas berg. Hans öde kan man läsa om i De andra gudarna, som är veckans novell i mitt projekt Lördagar med Lovecraft. Oskar Källner har gjort översättningen till svenska.


Illustration: Andreas Raninger.

Gudarna hade alltid levt i de högsta bergstopparna. Dessvärre hade de blivit undanträngda av människorna från slätterna, då de drog sig allt längre upp i bergen. Till sist hade gudarna endast en bergstopp kvar att kalla sin egen. Det här beteendet från människornas sida ledde dessutom till att gudarna blev lättretliga och ogästvänliga. De bestämde att ingen människa någonsin fick sätta sin fot på deras berg.

Barzai den vise var djupt bevandrad i ett flertal gamla skrifter, bland annat Hsans sju kryptiska böcker samt de pnakotiska manuskripten från Lomar. Han var helt övertygad om att skulle någon lyckas ta sig upp på gudarnas berg och också ta sig levande ner därifrån, var det han. När tiden var den rätta begav han sig sålunda iväg uppåt bergssidan. Med sig hade han sin lärjunge Atal. Denne var märkbart rädd och tveksam inför hela företaget, något som den övermodige Barzai skyllde på Atals enkla ursprung. Själv var han ju son till en greve och hade bara av den orsaken massor av medfött mod.

Det är en mycket dramatisk bergsbestigning vi får följa i H P Lovecrafts De andra gudarna. Vem som verkligen överlever och vem som får möta gudarna och vad som då sker får man veta om man läser denna mycket tänkvärda novell.



torsdag 12 januari 2017

Sömnrevolutionen

Är du en av dem som bestämt sig för att "börja ett nytt liv" och kanske rentav avgivit ett nyårslöfte om att träna mer, äta bättre och stressa mindre? Det låter väldigt bra, men har du funderat på att god nattsömn är en grundförutsättning för att lyckas med andra föresatser? Ge dig själv chansen att sova gott, så blir dina möjligheter att lyckas väl med till exempel träning så mycket större.


Omslag: Anders Timrén.

Arianna Huffington har skrivit Sömnrevolutionen efter att själv varit sömnlös i många år. Till sist gick hon in i den berömda väggen. Först då blev hon medveten om sömnens betydelse för välbefinnande, kreativitet och ett gott liv. Numera helgar Arianna sömnen och har gett den högsta prioritet i sitt liv. I Sömnrevolutionen, som är översatt till svenska av Thomas Andersson, beskriver hon dels vad sömnbrist kan leda till och dels ger hon läsaren verktyg för att förbättra sin sömn.

Arianna menar att vi nuförtiden nonchalerar vårt sömnbehov. I vår strävan efter framgång och en lyckad karriär minimerar vi sömnen. Det är rentav så att det inom vissa grupper blivit ett "ideal" att hävda att man endast sover 4-5 timmar varje dygn. Men så lite sömn mår man inte bra av. Arianna visar mycket tydligt vad sådan sömnbrist leder till. Hon förklarar varför sömnen är så viktig för oss. Hon varnar för snabba lösningar i form av sömntabletter och lär i stället ut grunden till god sömn.

Hur var det nu med nyårslöftet om träning, som jag skrev om inledningsvis? Kan det verkligen stämma att god sömn ger bättre träningsresultat? Arianna har åtskilliga bevis för att sömnbrist försämrar dina möjligheter, medan tillräckligt med sömn förbättrar din prestationsförmåga.

Med Sömnrevolutionen får du en välskriven och mycket intressant bok full av inspiration – läs den, lyd Ariannas råd och ge din kropp chansen till skön sömn och livsnödvändig återhämtning.



måndag 9 januari 2017

Den tolftefemte födelsedagen

Den tredje januari firades J R R Tolkiens tolftefemte* födelsedag. Hade han fortfarande levat skulle han ha blivit 125 år med andra ord. ;-)


John Ronald Reuel Tolkien. Fotograf: okänd.

The Tolkien Society firade denna födelsedag genom att utbringa en skål. Själv säger jag förstås grattis i efterskott.

Vill man läsa Tolkiens stora epos Sagan om ringen i epubformat, får man dessvärre göra det på engelska. Verkets tre delar finns dels utgivna styckevis (The Fellowship of the Ring, The Two Towers, The Return of the King) och dels i samlad form, som du finner två varianter av här och här. I samband med att filmerna spelades in och visades 2001-2003 kom visserligen nya upplagor av böckerna på svenska, men bara i pappersform. Eböcker fanns också på den tiden, men i Sverige var de fortfarande "i sin linda" och förlagen tänkte knappast på att leverera Sagan om ringen i detta format. Nu när eböcker har en helt annan position, skulle det vara roligt om något förlag ville ge ut Tolkiens odödliga verk också som eböcker på svenska.




*Min egen översättning från The Tolkien Society's engelska uttryck "twelfthty-fifth" (125th), det vill säga den 125:e, vilket de i sin tur skapat med inspiration från då Bilbo Baggins firade sin "eleventy-first" födelsedag i boken Sagan om ringen.

söndag 8 januari 2017

Fyren mellan haven

Det var ett par år sedan jag läste boken och nu när den blivit filmatiserad kunde jag inte låta bli att se filmen. Berättelsen Fyren mellan haven är en mycket gripande skildring, skriven av M L Stedman. Katarina Falk har gjort översättningen av boken till svenska. I filmen kan man bland andra se vår egen Alicia Vikander spela den kvinnliga huvudrollen.


Fyren på "Janus Rock" i Fyren mellan haven. Bild ur filmen med samma namn.

Tom Sherbourne återvänder 1918 till Australien efter fyra år som soldat på västfronten i Europa. Sargad i själen söker han ensamheten som fyrvaktare. Janus Rock, som ligger där Indiska Oceanen och Antarktiska Oceanen möts, blir hans ensliga fyr att sköta om. Här får han rå sig själv och träffar ingen mer än skepparen och matrosen på provianteringsbåten, som kommer var tredje månad. Vid en permission på fastlandet möter han den unga Isabel. De börjar brevväxla och så småningom blir hon hans hustru.

Livet leker inledningsvis och de båda trivs gott i varandras sällskap, långt ute på Janus Rock. Men så kommer tragedierna. Isabel förlorar inte bara ett ofött barn, utan flera. (I boken tre, i filmen två.) Hon blir djupt olycklig varje gång. Strax efter den sista förlusten flyter en roddbåt in mot ön. I båten finns en död man och ett litet spädbarn. Den lilla flickan lever och Isabel tar med själ och hjärta hand om henne. Då uppenbarar sig det första dilemmat. Den samvetsgranne Tom vill följa reglerna och föra in händelsen i fyrens loggbok samt rapportera via telegrafen vad som hänt. Isabel tycker tvärtom att de kan behålla barnet, som kommit som en skänk från ovan. Hon menar att flickan annars hamnar på barnhem. Eftersom omvärlden tror att Isabel ännu är havande, tycker hon att det inte är några problem att låtsas att barnet är deras. Tom slits mellan vad som är rätt och orätt, men ger efter för Isabel och hennes önskan om att få bli mor.


Familjefotografering i filmen Fyren mellan haven. Bild ur filmen.

Så går tiden. De är lyckliga tillsammans alla tre, även om Tom plågas av dåligt samvete. När den lilla familjen besöker fastlandet får han emellertid av en slump veta vad som låg bakom tragedin med roddbåten. Hans samvete börjar gnaga riktigt rejält, och han kan inte låta bli att anonymt höra av sig till barnets biologiska mor, som sörjer både ett barn och en make. Olika ledtrådar och en utlyst belöning leder till att allting avslöjas. Tom tar på sig hela skulden. Nu är det Isabel som ställs inför ett dilemma; ska hon stötta eller förskjuta Tom? Hans agerande har tagit ifrån henne flickan som hon blivit så djupt fäst vid. Men han sitter i fängelse för barnarov och man misstänker dessutom att han egentligen dödat mannen i roddbåten. Isabels vittnesbörd kan komma att avgöra hans framtid. Ska hon kliva fram och dela skulden med honom?

Både boken och filmen är verkligen mycket bra! Berättelsen är väldigt gripande, sorglig och tänkvärd. Det är lätt att, från "åskådarbänk", tycka att Tom borde stått på sig och rapporterat som han skulle till myndigheterna. Men å andra sidan hade han vid det tillfället en älskad maka, tyngd av svår sorg över förlorade barn, framför sig. Han ville göra henne lycklig igen. Det finns också ett tredje dilemma att fundera över; vem är egentligen barnets mor – den kvinna, som fött henne och nu fått henne tillbaka, eller Isabel, som skött om henne under hennes fyra första levnadsår?


Cape Campbell Lighthouse blev filmstjärna i Fyren mellan haven.
Bild via Maritime New Zealand.

För den fyrintresserade kan jag berätta att fyren och den karga klippön Janus Rock är en fiktiv plats. Filmen har spelats in vid en fyr som egentligen heter Cape Campbell Lighthouse, som ligger på den södra av de båda nya zeeländska öarna, vid sundet Cook Strait. Filmteamet tittade på över trehundra fyrar på Nya Zeeland innan de till sist bestämde sig för Cape Campbell. Övriga miljöer är filmade på Nya Zeeeland och i Tasmanien. Mer information finner du genom denna länk. I filmen får man verkligen chansen att se en fyrvaktares arbete under såväl fina som stormiga dagar.





Till sist vill jag bara säga: Läs boken! Eller se filmen! Eller gör bådadera! Filmen har, utöver den gripande storyn, fantastiska miljöer att njuta av.



lördag 7 januari 2017

Katterna i Ulthar

I byn Ulthar får ingen döda en katt. Där är de lika heliga som i det gamla Egypten. I berättelsen Katterna i Ulthar får man veta anledningen till detta.


Illustration: Andreas Raninger.

I Ulthar bodde ett elakt gammalt torparpar. De hade för vana att fånga in sina grannars katter och under plågsamma former ta livet av dem. Grannarna försökte därför vara mycket vaksamma, vilket inte alltid lyckades eftersom katter av naturen måste få springa fritt. Att konfrontera de båda kattdräparna var inte heller aktuellt – de var uppenbarligen lika skrämmande för såväl människor som för katter.

En gång kom emellertid en karavan med vandrare från ett fjärran land till Ulthar. Bland dessa fanns en liten föräldralös gosse, som hade en kattunge som sitt käraste sällskap. Den stackars lilla katten försvann då vandrarna vistades i byn. Lokalbefolkningen såg att pojken blev alldeles förtvivlad över förlusten och berättade sanningen om vad som inträffat. Inte förrän senare förstod de att det elaka gamla paret träffat sin överman i den lille gossen.

Exakt vad som inträffar tänker jag inte avslöja, men ett är säkert; hämndbegäret är en stark drift. Läs denna otäcka berättelse, så förstår du varför ingen någonsin skadar en katt i Ulthar.

Katterna i Ulthar är dagens novell i mitt projekt Lördagar med Lovecraft. H P Lovecraft fick denna berättelse publicerad 1920 och jag har läst den nyaste svenska översättningen, som kom 2016 och är gjord av Oskar Källner.



tisdag 3 januari 2017

Pastor Viveka och hundraårsjubileet

Viveka mötte jag redan i boken Pastor Viveka och tanterna. Det var en berättelse jag gillade mycket. Därför såg jag verkligen fram emot att fortsätta bekantskapen genom att läsa Pastor Viveka och hundraårsjubileet. Annette Haaland heter författaren.


Omslag: designstudioe.com.

I Pastor Viveka och hundraårsjubileet möter vi invånarna i Gamla Enskede då de rustar för jubileumsfest. Inom festkommittén är man ganska överens, men det finns några punkter där åsikterna går isär. Det handlar om kaffeförsäljningen. Tanterna vill baka och sälja för att tjäna en slant till kyrkan, medan ett märkligt par i Enskedes flottaste villa vill sponsra allt kaffe med tillbehör. Frågan är om det där paret har dolda avsikter med sin sponsring. Viveka går på kurs för att lära sig säga ifrån, men det går tyvärr inte så bra. Hon hamnar i olika bekymmersamma situationer; maken börjar arbetspendla till Köpenhamn, tonårsdottern gör revolt, somliga av invånarna i Gamla Enskede är misstänksamma mot de som bor i Dalen, särskilt de ungdomar som Viveka och hennes församling försöker ge meningsfull sysselsättning på fredagskvällarna. Dessutom har hon problemet med festkommittén att försöka lösa. För att inte tala om den där stora laxforellen, som hon förvarar i sin frys åt en av tanterna. Ja, Viveka har mycket att fundera på. Då hittas plötsligt mannen i paret som vill sponsra kaffet död i parken. Han har helt klart avlidit genom ond, bråd död. Konflikterna i samhället dras till sin spets.

För den som gärna vill läsa en trevlig mysdeckare, med feelgoodkänsla och en hel del livsfilosofier, är detta den rätta boken. Men läs gärna Pastor Viveka och tanterna först, så att du lär känna figurerna ordentligt. Många av dem som återkommer i bok nummer två, förekommer redan i den första boken. Det är lätt att tycka om Viveka och leva sig in i hennes olika vardagliga bekymmer.



söndag 1 januari 2017

Från andra sidan

Ett år är till ända och ett nytt har precis börjat. Vi har, kan man säga, tagit oss igenom nyårsnatten och kommit ut på andra sidan till ett nytt, fint och obrukat år. En som fått uppleva saker ur ett nytt perspektiv är berättaren i novellen Från andra sidan. Det verkar dock inte vara en munter upplevelse.


Illustration: Andreas Raninger.

Berättaren har en vän, Crawford Tillinghast, som sysslar med avancerade experiment. Han säger sig ha uppfunnit en apparat, som kan spetsa till de mänskliga sinnena och låta människan uppleva saker som vederbörande normalt inte kan se, höra eller känna. Det handlar, enligt Crawford, om saker och varelser som ständigt befinner sig runt om oss. Våra vanliga sinnen är bara alltför avtrubbade för att uppfatta dem.

Första gången Crawford berättade om sin uppfinning ville berättaren inte tro honom. Då blev han körd på porten och Crawford vägrade ha minsta lilla kontakt med honom. Men plötsligt hör Crawford av sig några månader senare. Nu vill han att berättaren genast ska komma hem till honom. Berättaren hörsammar uppmaningen och undrar givetvis vad som är på gång. Berättaren har tubbat en av Crawfords tjänare att hålla honom underrättad även under den tid då han varit portförbjuden. Men de senaste dagarna har han inte hört något alls från denne tjänare.

Det är en starkt avmagrad och klart stressad Crawford, som öppnar dörren för berättaren. Han nämner att tjänarna har lämnat honom – men han avslöjar inte hur. I stället tar han berättaren med sig upp på vinden, där han har sin hemliga, mystiska apparat. Crawford redogör för apparatens verkningar och sätter nästan omärkligt igång den. Berättaren får märkliga visioner, men det är egentligen inte det värsta. Crawford brinner nämligen av hämndbegär!

Från andra sidan är en riktigt ruggig historia. Till skillnad från en del andra av H P Lovecrafts verk, är denna berättelse mer tydligt skriven. Här finns inte det drömska och nästan poetiska uttryck som jag tycker att Lovecraft ofta använder. Förutom att vara hemsk, är den också tankeväckande. För hur är det egentligen? Kan vi människor verkligen förnimma "allt" med våra sinnen? Eller är vi egentligen begränsade och upplever bara en liten del av det vi kallar verkligheten? Nu hoppas jag att jag satt myror i huvudet på er, så att ni kastar er över H P Lovecrafts Från andra sidan – i läsvänlig översättning av Oskar Källner.

Gott nytt år till er alla, önskar ...



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...