 |
| Övergången, tåget och bommarna på bilden har inte med skildringen i novellen att göra. Fotograf: Richard Croft. |
En järnvägsövergång spelar en central roll i denna novell. Läsaren får möta och lära känna flera olika människor, som alla har sin "relation" till just denna övergång. Här finns den äldre änklingen, som sitter på en bänk i närheten och minns sin fru. En mor brukar alltid gå en runda med sin lilla son så att han ska bli trött och somna fint då han ska att sova middag. En ung tonårstjej brukar alltid löpträna i området. Var och en har sin historia och alla får komma till tals. Vems är egentligen hunden som ligger vid bänken? Även jycken har en viktig roll i dramat.
Just denna dag skyndar tonåringen fram med musik i lurarna och vill helst inte avbryta sin runda genom att stå och vänta vid nedfällda järnvägsbommar. Den lilla pojken smiter ifrån sin mor och springer mot järnvägen för han vill se om det är morfar, lokföraren, som kör tåget. Bommarna har ännu inte gått ned, så kanske hinner tjejen över spåren. Då hörs tåget närma sig. Men varför har inte bommarna gått ned? Den unga tjejen närmar sig spåret. Det gör även den lilla pojken. Den gamle mannen ser vad som är på väg att hända. Det gör även modern. Hur kommer detta att sluta?
Denna novell var en riktig rysare att läsa för en lokförare! Välskriven och lättläst, precis som Vad Milo såg. Roligt att få chansen att läsa en novell, skriven av Virginia Macgregor, under tiden som jag väntar och hoppas på att hennes senaste bok ska komma på svenska.
*
Eftersom jag är lokförare, tyckte jag att detta drama var kusligt. Därför blir det den självskrivna kategorin i novellutmaningen för just denna novell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar