Pojken som läste Jules Verne

Då jag läste Manolitas tre bröllop för ett tag sedan, kom jag underfund med att den är andra boken i en svit om Spanien under Francotiden. Författaren, Almudena Grandes, har planerat flera böcker i denna serie. Den första är Pojken som läste Jules Verne. Jag läste dessa båda böcker i "fel ordning", men faktum är att det inte gör någonting. Egentligen skildrar Manolitas tre bröllop tiden under 1930- och 40-talet. Pojken som läste Jules Verne fokuserar företrädesvis på några år i slutet av 1940-talet. Personerna i böckerna har inte heller något med varandra att göra. Yvonne Blank har översatt Pojken som läste Jules Verne till svenska.

Omslag: Jojo Form.

I en fattig bergsby i Andalusien bor den nioårige Nino tillsammans med sin mor och far samt sina två systrar. Fadern är civilgardist och då boken inleds har Nino inte så stor kunskap om vad det yrket egentligen innebär. Han är dock inte säker på att han vill följa i faderns fotspår, vilket flera av hans jämnåriga kamrater (sönerna till andra civilgardister) gärna vill. I bergen runt om byn lever människor, som i princip flytt från byn. Detta är något Nino har ganska klart för sig. Under de närmaste åren kommer Nino att träffa människor, som öppnar hans ögon för vad som pågår i Spanien.

Det börjar med att skogvaktaren Pepe Portugisen flyttar in i en gammal kvarn i närheten av byn. Nino och Pepe blir vänner, trots att Pepe är en vuxen man. Nino ser upp till Pepe och beundrar hans till synes bekymmersfria sätt att leva. Men det är också något lurt med Pepe. Han hävdar till exempel bestämt att han aldrig läser böcker, men Nino har genom fönstret sett hur han suttit med tjocka böcker uppslagna och dessutom fört anteckningar. Genom Pepe får Nino så småningom lära känna fler människor, som han kanske aldrig hade träffat annars. En av dem är en före detta lärarinna, som äger ett omfattande bibliotek. Genom henne får Nino upp ögonen för böcker, läsning och i förlängningen också vad som egentligen sker i byn och i Spanien. Ganska snart blir Nino allt mer säker på att han aldrig vill bli civilgardist. Han brottas med sina tankar om vad fadern egentligen sysslar med på sitt jobb – ett jobb som Nino emellanåt ser de grymma resultaten av.

Pojken som läste Jules Verne är en minst lika bra bok som Manolitas tre bröllop. Jag skulle nästan vilja säga att den är ännu bättre till och med. Det är väldigt gripande och intressant att få följa Ninos utveckling och hans uppvaknande angående vad som händer runt omkring honom. Han får klart för sig att allt inte kan klassas som "svart eller vitt". Han upptäcker också att den som ger intryck av att vara "värst" till och med kan visa sig vara precis det motsatta. Almudena Grandes har gjort ett gediget researcharbete och baserar sin berättelse på väldigt mycket sanna händelser. Vad som är sant, vad som är fiktivt och hur hon har arbetat skriver hon om i slutet av boken. Detta är en bok jag gärna vill rekommendera dig att läsa.

En världsomsegling under havet

I boken Pojken som läste Jules Verne är den unge Nino huvudperson. Precis som titeln anger läste han många av Jules Vernes böcker. Det slog mig att jag faktiskt inte läst en enda. En sådan sak måste man ju råda bot på, särskilt när läsningen om Ninos gryende litteraturintresse var så inspirerade. Jules Vernes klassiker En världsomsegling under havet publicerades första gången 1870 i hans hemland Frankrike. Den översättning jag läst är gjord av Roland Adlerberth och den kom första gången 1981. Boken innehåller dessutom många, fina illustrationer, gjorda av Alphonse de Neuville.

Omslag: Sara R Acedo.

Runt om i världen kan man läsa och höra talas om en märklig nyhet; stora fartyg kolliderar med, eller observerar, något som ger intryck av att vara en gigantisk val av något slag. Ingen kan förklara saken. När ett fartyg rammas illa, blir det droppen. Ett starkt skepp utrustas för valjakt och duktiga personer inbjuds att delta för att göra jakten så framgångsrik som möjligt. Så kommer det sig att den franske professorn i naturvetenskap, hans assistent och en välrenommerad kanadensisk valjägare träffas.

Jakten går dock inte riktigt som de tänkt sig. "Valen" är både snabb och osårbar. Det slutar i stället med att de tre nyblivna vännerna hamnar inuti "valen". Det visar sig nämligen att det är fråga om en undervattensfarkost av sällan skådat slag. Ombord på Nautilus, som denna farkost heter, styr kapten Nemo. De tre kamraterna blir mer eller mindre fångar – kapten Nemo har nämligen avsagt sig all kontakt med omvärlden och vill under inga omständigheter ha sin hemlighet avslöjad. Under nästan ett helt år seglar professorn, assistenten och valjägaren med på de äventyrliga resorna under havet. De får se djur och växter, som är otroligt vackra och fascinerande. De får möta farliga djur och de fastnar  nästan i sydpolens is. Professorn och kapten Nemo är båda mycket naturvetenskapligt intresserade och ägnar sig båda åt studier av allt märkligt de ser. Men vän med kaptenen lyckas professorn inte bli. Nemo bibehåller sin hemlighet om sitt förflutna. Längtan efter fast mark under fötterna blir dock till sist för stor för de tre vännerna. Frågan är om de kan göra sig fria från Nautilus på något sätt eller om de är fast för evigt.

Illustration ur En världsomsegling under havet.
Illustratör: Alphonse de Neuville.

En världsomsegling under havet är verkligen en riktig äventyrsbok. Jag förstår att denna spännande berättelse har fascinerat människor i alla åldrar under årens lopp. Och självklart förstår jag också varför den lille fiktive Nino tyckte så mycket om den. Jules Verne levde i en tid då jordens alla skrymslen skulle utforskas och kartläggas. Det märks tydligt att han var väldigt påläst och intresserad av ämnen som naturvetenskap och teknik samt geografi. Läsaren får sig en hel del "lektioner" till livs på köpet i denna bok. Väldigt intressant! Jules Verne räknas som science fiction-romanens fader (tillsammans med H G Wells), vilket också är lätt att förstå med tanke på de tekniska innovationer han skildrar. Som nybliven bläckfiskentusiast kan jag dessvärre konstatera att bläckfiskarna i denna bok framställs som grymma, blodtörstiga monster. Kapten Nemo och hans Nautilus råkar på ett helt gäng av jättebläckfiskar, som de måste slåss mot.

Illustration: Pierre Dénys de Montfort (1801).

Jules Verne skildrar bläckfiskens fysionomi helt korrekt, så uppenbarligen hade man studerat djuret noga redan då. Men helt klart lät han sig påverkas av de gamla legenderna om Kraken – jättebläckfisken som sades kunna dra ner hela skepp i havsdjupet. Man får väl förlåta honom detta, eftersom han säkert tyckte att hans bok blev än mer spännande på detta vis. En världsomsegling under havet är mycket läsvärd. Jag håller tummarna för att fler av Jules Vernes titlar kommer som eböcker – de verkligen värda att få "evigt liv" i epubformat.

PS Nautilus passerar Irland vid en tidpunkt ...

Fotograf: Richard Webb.

... och i övervattenläge hinner professorn skymta den kända Fastnet-fyren. Jag har skrivit om fyrar i litteraturen tidigare, så därför kan detta vara värt att nämna. DS

Grattis, Ann-Helén Laestadius ...

... till Augustpriset! Jag hoppades verkligen att din bok skulle vinna, och det är riktigt roligt att den gjorde det.

Fotograf: Thomas Löfqvist.

Min recension av Tio över ett hittar man genom denna länk. Har du inte läst den än, är det hög tid nu! Den finns givetvis som ebok.

Elbilar och eböcker

Herr Bokskorpion och jag var på elbilmässa häromhelgen. Det var både spännande och lärorikt för oss, som är nybörjare vad gäller denna typ av fordon. Där kunde man se fina bilar och lära sig hur saker och ting går till om man vill bli elbilägare.

En väldigt grön Tesla. Fotograf: Bokskorpionen.

Men vad har nu elbilar med eböcker att göra, kanske den litterärt fokuserade läsaren undrar. Mer än man kan tro, skulle jag vilja påstå. Dessa två till synes inkompatibla företeelser har faktiskt en del gemensamt. Jag fick nämligen ögonen på några intressanta rader i mässtidningen.

"Tesla startades för 13 år sedan av två e-bokstillverkare som ville skapa en sportbil med litium-jonbatterier ..."

Där ser man! Eböcker och elbilar ligger tydligen inte så långt ifrån varandra som man kan tro. ;-)

När denna spännande koppling var konstaterad, kunde jag inte låta bli att fundera på varför man inte säger ebil (i stället för elbil) precis som man säger eböcker. Eller varför inte elbil och elböcker? Borde man inte försöka vara konsekvent då språket behöver ett nytt ord för en ny, batteridriven företeelse?

Knackningar

Johan Theorin skriver spännande och bra, tycker jag. Efter att ha läst alla hans årstidsböcker i sviten om Öland (Skumtimmen, Nattfåk, Blodläge och Rörgast) samt Sankta Psyko och novellsamlingen På stort alvar, är det roligt att upptäcka ännu fler berättelser från hans penna. Knackningar är en av de senaste.

Omslag: Moa Schulman.

Molly är en väldigt ensam pensionär sedan väninnan Judith dött. Det kan bli lite väl mycket likör och sena kvällar framför TV'n. När det plötsligt börjar höras knackningar någonstans i hyreshuset, vet Molly inte riktigt vad hon ska tro. Efter att ha lyssnat till dessa ljud ett tag, börjar hon fundera på bortförda människor som hålls inlåsta. Molly provar att kontakta polisen om det hela, men upplever inte att hon blir trodd. Kanske är det ändå så att hon bara inbillar sig.

Parallellt med Mollys upplevelser får läsaren följa en person som helt klart hålls instängd mot sin vilja. Hon har blivit inlåst i något som känns som en mörk, trång låda. I ett försök att meddela sig med omvärlden provar hon att knacka. Vem är hon? Varför har hon blivit bortförd? Varför tvingas hon att klippa sönder sina kläder – en liten bit i taget?

Knackningar är kuslig, ruggig och skrämmande på samma gång. Det är en välskriven och tankeväckande novell. Läs den du också, och ta reda på hur det går för Molly och den okända unga kvinnan i lådan.

*

Jag har läst Knackningar som en del i novellutmaningen. Jag placerar den i kategorin "en novell som är utgiven 2016".

Den namnlösa staden

Det är dags för veckans Lördagar med Lovecraft igen. Denna gång har jag genom berättelsens huvudperson fått veta lite mer om Den namnlösa staden – en plats som alla och envar helt klart bör undvika. H P Lovecraft fick denna novell publicerad 1921. Jag har läst 2016 års översättning, som är gjord av Oskar Källner.

Illustration: Andreas Raninger.

Den namnlösa staden ligger långt borta någonstans i de arabiska öknarna. Den har under åtskilliga tidsåldrar gömts i sand. Berättaren har fått veta att araberna själva gör allt för att undvika denna plats. Trots detta bestämmer han sig för att ta sig dit och undersöka staden. Inledningsvis går allt väl, men efter några dagar finner han en lång, smal och dold gång. Han tar sig in i denna gång. Det han får uppleva vid gångens andra ände gör hans ansikte för evigt fårat av skräck.

H P Lovecraft har ofta ett alldeles särskilt sätt att beskriva ruggiga omgivningar och kusliga upplevelser. På samma gång som han verkligen gör gällande hur hemskt det är, kan jag uppleva att han nästan uttrycker sig lite poetiskt. Så även i novellen Den namnlösa staden. För en nutida läsare är den kanske inte särskilt hemsk. Det är ändå roligt att läsa den, eftersom den sägs vara inspiration till Cthulhu-mytologin, som kom senare. Detta kände jag inte till innan jag började läsa. Under läsningens gång fick jag ändå en liten känsla av att det berättaren såg skulle kunna kopplas samman med Cthulhu.

Hur går det ...

... med novellutmaningen? undrar utmaningens initiativtagare Helena i ett inlägg på sin blogg. Jodå, tackar som frågar, jag tycker det går bra. Jag har hittills nästan nått mitt mål att skriva om en novell varje söndag. Men jag ligger bara en novell eller en söndag efter, så det är jag nöjd med. Däremot läser jag fler noveller än så varje vecka. Det är nämligen inte alla noveller som platsar i någon av utmaningens kategorier.

Så här ser min lista ut så här långt, inklusive länkar till recensionerna:


1. Läs en novell som är utgiven 2016

2. Läs en novell med något rött i titeln

3. Läs en novell på ett annat språk än svenska

4. Läs en novell av en författare du aldrig tidigare läst: De blå silkesstrumporna, skriven av Elin Wägner

5. Läs en novell med en frukt i titeln

6. Läs en novell där ett smycke spelar en stor roll

7. Läs en novell som handlar om en förälder och ett barn: Mijito, skriven av Lucia Berlin

8. Läs en novell av en författare som kommer från samma landskap som du bor i

9. Läs en novell som utspelar sig i historisk tid

10. Läs en novell som utspelar sig på hösten

11. Läs en novell där huvudpersonen är förälskad: De kallade mig Blyger, skriven av Emma Lundqvist

12. Läs en novell med en titel som består av fyra ord

13. Läs en novell av en författare från Tyskland

14. Läs en novell som utspelar sig på en ö

15. Läs en sorglig novell: Sörjande, skriven av Lucia Berlin

16. Läs en novell med en kroppsdel i titeln

17. Läs en novell där musik spelar en stor roll: Visor vid vattnet, skriven av Lupina Ojala

18. Läs en novell av en författare som också är poet

19. Läs en novell som är skriven på 1800-talet: Emma – ett fragment, skriven av Charlotte Brontë

20. Läs en novell som handlar om ett mord

21. Läs en novell av en författare från Mexiko

22. Läs en novell med något grönt i titeln

23. Läs en novell där pengar spelar en stor roll

24. Läs en novell av en författare vars efternamn börjar på samma bokstav som ditt

25. Läs en kuslig novell: The Crossing, skriven av Virginia Macgregor

26. Läs en novell med ett eller flera personnamn i titeln

27. Läs en novell där någon går i skolan

28. Läs en novell med ett lyckligt slut

29. Läs en novell med ett yrke i titeln

30. Läs en novell av en författare från Indien

31. Läs en novell där någon råkar ut för en olyckshändelse

32. Läs en novell som utspelar sig i en huvudstad

33. Läs en novell där en hemlighet spelar en stor roll

34. Läs en novell som handlar om vänskap

35. Läs en novell med en siffra i titeln

36. Läs en novell som utspelar sig i Australien

37. Läs en novell med en titel som består av ett enda ord: Gravskriften, skriven av Selma Lagerlöf

38. Läs en novell som har något som kan flyga i titeln

39. Läs en novell med en huvudperson som har ett husdjur: Skadedjur, skriven av Åsa Foster

40. Läs en novell som är den första i en novellsamling: Titanic, skriven av Åsa Foster

Vilken enskild novell, som hittills varit bäst, är svårt att säga. Men jag tycker att Åsa Fosters noveller är riktigt bra och läsvärda. Även Lucia Berlin har varit en intressant bekantskap.

Parallellt med novellutmaningen sysslar jag även med mitt projekt Lördagar med Lovecraft. Då läser jag H P Lovecrafts klassiska noveller, som nyligen kom i nyöversättning. Han skrev berättelser inom områdena skräck, fantasy och mystik. Den som ännu inte läst Lovecraft, kan jag rekommendera att börja med till exempel Randolph Carters berättelse eller Bilden i huset.

The Crossing

Virginia Macgregor är känd för sin bok Vad Milo såg. Det är en bok jag tyckte mycket om. Därför var det roligt att upptäcka att Virginia publicerat en novell på sin hemsida. Den heter The Crossing och du finner den genom denna länk.

Övergången, tåget och bommarna på bilden
har inte med skildringen i novellen att göra.
Fotograf: Richard Croft.

En järnvägsövergång spelar en central roll i denna novell. Läsaren får möta och lära känna flera olika människor, som alla har sin "relation" till just denna övergång. Här finns den äldre änklingen, som sitter på en bänk i närheten och minns sin fru. En mor brukar alltid gå en runda med sin lilla son så att han ska bli trött och somna fint då han ska att sova middag. En ung tonårstjej brukar alltid löpträna i området. Var och en har sin historia och alla får komma till tals. Vems är egentligen hunden som ligger vid bänken? Även jycken har en viktig roll i dramat.

Just denna dag skyndar tonåringen fram med musik i lurarna och vill helst inte avbryta sin runda genom att stå och vänta vid nedfällda järnvägsbommar. Den lilla pojken smiter ifrån sin mor och springer mot järnvägen för han vill se om det är morfar, lokföraren, som kör tåget. Bommarna har ännu inte gått ned, så kanske hinner tjejen över spåren. Då hörs tåget närma sig. Men varför har inte bommarna gått ned? Den unga tjejen närmar sig spåret. Det gör även den lilla pojken. Den gamle mannen ser vad som är på väg att hända. Det gör även modern. Hur kommer detta att sluta?

Denna novell var en riktig rysare att läsa för en lokförare! Välskriven och lättläst, precis som Vad Milo såg. Roligt att få chansen att läsa en novell, skriven av Virginia Macgregor, under tiden som jag väntar och hoppas på att hennes senaste bok ska komma på svenska.

*

Eftersom jag är lokförare, tyckte jag att detta drama var kusligt. Därför blir det den självskrivna kategorin i novellutmaningen för just denna novell.

Bilden i huset

I dagens Lördagar med Lovecraft har det blivit dags att presentera den rysliga novellen Bilden i huset. Den publicerades första gången 1919. Nu, nästan etthundra år senare, har den kommit i nyöversättning till svenska av Oskar Källner.

Jag avundas verkligen inte personen
på Andreas Raningers bild!

Berättaren sysslar med släktforskningsarbete och detta har fört honom långt ut i New Englands obygder. Han tar sig fram på cykel, eftersom han bedömt det som enklast. Omgivningarna är öde och ruggiga. På sin väg mot orten Arkham blir han överraskad av vädrets makter. Då det intensiva regnovädret inte tycks avta, tvingas berättaren att söka skydd i ett av de skräckinjagande husen där på landsbygden. Stugan ser övergiven ut, men några detaljer får berättaren att ana att någon kanske ändå bor i huset. Han knackar på upprepade gånger, men får inget svar. Han stiger in och ser sig försiktigt omkring. På ett bord ser han en mycket gammal och märklig bok, vilken lockar honom att bläddra, läsa och titta på bilderna. Den tycks falla upp av sig själv på ett ställe som beskriver kannibalism. Plötsligt hör berättaren att någon rör sig på ovanvåningen i huset! Han hör steg som kommer nedför trappan ...

Bilden i huset är en riktigt ruggig novell. H P Lovecraft gör sitt bästa för att beskriva hur skräckinjagande öde den lantliga miljön är. Hans beskrivningar av de till synes övergivna stugorna gör att man definitivt inte hade velat stiga in i dem. Berättaren gör ändå detta. När han sedan möter den som bor i huset börjar kalla kårar krypa längs ryggraden på mig. Detta är nog den mest skräckinjagande novell av H P Lovecraft, som jag hittills läst.

Glöm inte att andas!

Före hösten 2009 hade jag aldrig hört talas om henne. Före den tiden visste jag inte alls vem hon var. Men den hösten berättade plötsligt tidningarna om henne. Hon råkade ut för något så ofattbart grymt, att till och med luttrade och erfarna poliser började gråta. Den hösten läste jag om henne i tidningarna och greps starkt av hennes öde. Under åren som gått sedan dess har jag då och då sett henne i tidningar och på TV och glatts åt hennes framgångar. Nu har jag läst hennes bok. Emma Pettersson har skrivit Glöm inte att andas! tillsammans med Agneta Almqvist.

Fotograf: Dan Hazelius. Omslag: Rikard Arvidsson.

I Glöm inte att andas! berättar Emma, hennes närstående samt sjukvårdspersonal, poliser och flera andra personer om vad som hände hösten 2009. Agneta Almqvist har intervjuat många människor, som berättar personligt och öppenhjärtigt om den fruktansvärda händelsen, som kom att förändra allas liv på olika sätt. Den då nittonåriga Emma hade under en tid varit tillsammans med en pojkvän, som började kontrollera henne och misshandla henne. Kulmen kom då han förde bort henne mot hennes vilja, misshandlade henne mycket svårt och lämnade henne medvetslös på ett fält utanför Kristianstad. Hade inte poliserna hittat henne så snabbt hade hon inte klarat sig.

Allt såg till en början mycket mörkt ut för Emma – inte minst vårdpersonalen vittnar om det i boken. Men den unga kvinnan var, och är, en fighter utan dess like. Då hon äntligen vaknade ur koman efter misshandeln måste hon börja om från början och lära sig allt på nytt. Till och med att andas måste hon lära sig. Sakta men säkert har kämpen Emma kommit tillbaka till livet.

Jag blev väldigt gripen av att läsa boken om vad Emma råkat ut för. Det är en otroligt viktig bok på många sätt. Jag började fundera på kroppens skörhet, men också på dess förmåga att överleva och försöka läka. Boken visar tydligt hur nödvändigt det är att inte ge upp, även om man måste kämpa hårt för det man vill uppnå. Emma själv hade, och har fortfarande, kämpaglöden och hon visade för sjukvårdspersonalen, familj och vänner att hon definitivt inte var "uträknad". Tillsammans bildade de alla (inklusive Emma) ett team, vars samarbete betydde mycket för Emmas rehabilitering.

Boken är också viktig för den, eller för anhöriga till någon, som befinner sig i en destruktiv relation. Även yrkespersoner som möter misshandel i relationer kan ha stor nytta av Emmas erfarenheter. Emmas funderingar och planer för framtiden innehåller tankar på att föreläsa om det som hänt henne – det tycker jag är en toppenidé. När jag såg henne prata på TV-galan Svenska hjältar 2011, där hon fick pris som Årets kämpe, stod det helt klart för mig att Emma kommer att kunna fängsla sin publik och nå fram till den på ett mycket bra sätt. Glöm inte att andas! finns tyvärr inte som ebok. Jag läser mycket sällan pappersböcker numera, men denna bok tyckte jag var så viktig att jag bestämde mig för att skaffa den ändå. Tillsammans med boken får man en cd-skiva med fin, specialkomponerad musik.

Sociala medier i moderna berättelser

Idag välkomnar jag min hemliga gäst till bloggen. Det är ingen mindre än Lova Lovén – författare till många fina fantasifulla och skräckinjagande noveller! Just idag är det premiär för hennes bok Trojanerna, som verkar vara både spännande och tankeväckande. Grattis, Lova, till din fina bok, vars stilfulla omslag är skapat av Thijs de Vries. Nu är ordet ditt i resten av detta inlägg.

*

Fotograf: R Bowler-Brooks.

Tekniken har som bekant stormat fram i en hisnande hastighet de senaste åren. Det slog mig medan jag skrev Trojanerna, det att boken hade varit fullkomligt obegriplig för tjugo år sedan. Sociala medier förekommer i handlingen, och det blir allt vanligare att moderna berättelser innehåller allt som många använder dagligen, som Facebook, Twitter, Instagram och Snapchat. För att bara nämna några.

Fiktion speglar verkligheten, och det är så mycket mer idag som rullar på i cyberrymden medan resten av verkligheten händer öga mot öga. Information letas och verifieras, dialoger och gräl utspelar sig, ibland mer eller mindre samtidigt som annat händer i den ”verkliga” världen. Det är en utmaning att hitta en balans i det, särskilt eftersom balansen ofta saknas i verkligheten. Huvudpersonerna har ofta mer kontroll över sina nätvanor än många verkliga människor, tycker jag (eller så är det bara så att det är jag som har bristande kontroll och fingrar på skärmen i tid och otid).

Men jag tror ändå att det är något som författare idag måste förhålla sig till på något sätt. Om det finns en viktig del av handlingen som sker digitalt och hur det kan beskrivas på ett sätt som inte stör berättelsens flöde.

I Trojanerna jobbar en av huvudkaraktärerna inom kommunikation, och ställs inför problematiken med sociala medier under krissituationer. Att kriskommunikation ofta handlar om att vara snabbt ute med korrekt information – innan någon annan fyller tomrummet med spekulationer. Om det inte finns tillräckligt bekräftad information att gå ut med till allmänheten gör det situationen mycket svårare.

Och från allmänhetens perspektiv, med instagram, youtube, twitter och så vidare, hur mycket kan egentligen hända innan det blir dokumenterat? De allra flesta katastrofer väller ut i informationsflödet på nolltid. Ögonvittnen beskriver ofta situationen snabbare än nyhetskanaler. Det brukar finnas gott om information, problemet brukar snarare vara att det är svårt att veta vad som är korrekt.

Men hur mycket kan egentligen hända utan att det inte finns någon information tillgänglig? Vilken typ av kris rör det sig om då?

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att åtminstone Sveriges krisförberedelser inte täcker något som trojanerna.

Förutom sociala medie-appar på våra smarta telefoner, vad har vi mer? Jo, e-böcker. Kanske väljer du att läsa Trojanerna som e-bok snarare än det traditionella formatet. Det är praktiskt, särskilt om du är på resande fot. Själv brukar jag gilla att ha telefonen full av böcker, men det är inte som om bokhyllan har krympt. Nej, jag har böckerna i tryck också. En vän kallade det att ”dubbelparkera”.

Har ingen aning om hur många som dubbelparkerar där ute, men jag tror inte att jag är den enda.

Hemlig gäst!

I morgon får jag fint besök här på bloggen. :-)

Då kommer nämligen en ännu hemlig gästbloggare att skriva ett intressant inlägg här. Omkring lunchtid är det tänkt att min gäst tittar in – det hoppas jag att du också gör! Välkommen!

Bläckfisken - havsmonster och superhjälte

Bläckfisken är ett djur, som genom tiderna alltid tvingats ikläda sig rollen som farlig, ond och full av illvilja mot allt och alla som kommer i dess väg. Denna slutsats drog herr Bokskorpion och jag idag då vi besökte utställningen Bläckfisken på Sjöfartsmuseet i Göteborg. Men vi tycker att det egentligen är en orättvis syn på ett så fascinerande djur, som funnits på jorden så väldigt mycket längre än människan. Redan för 450 miljoner år sedan simmade bläckfiskar i haven på jorden.

Vanlig åttaarmad bläckfisk.

I själva verket är detta ryggradslösa djur ett väldigt intelligent djur. Man har till exempel sett hur den åttaarmade bläckfisken klarar av att öppna skruvlock på glasburkar och att de kan använda verktyg för att lösa problem. Just den åttaarmade bläckfisken anses vara det mest intelligenta bland de ryggradslösa djuren.

Den åttaarmade igen.

Bläckfiskarna delas in i olika grupper, inom vilka det finns flera olika arter. Åttaarmad bläckfisk är en grupp. Det är en sådan som syns på bilderna här ovanför. Inom den gruppen finns det runt 300 kända arter. Övriga grupper är tioarmad bläckfisk (omkring 300 arter), sepialiknande bläckfisk (100 arter), nautilus (5 arter) och vampyrbläckfisk (hittills endast en art).

Extravagant sepiabläckfisk.

Bläckfiskar är spännande djur som kan kamouflera sig i förhållande till sin omgivning både vad gäller färg och form. De förflyttar sig snabbt med hjälp av sina sifoner. De är dessutom riktiga muskelpaket. Faktum är att 90 procent av bläckfisken består av muskler. De har tre hjärtan; ett som pumpar runt blodet och två som förser hela kroppen med syre från gälarna. Deras blod är blått eftersom det innehåller koppar. Människoblod är rött på grund av att vi i stället har järn i vårt blod.

Jättebläckfisken och kolossbläckfisken är två arter i gruppen tioarmad bläckfisk. De kan bli riktigt stora, uppåt 20 meter, och det är säkert sådana som synts till och skrämt upp gamla tiders sjömän. Därmed kan man föreställa sig att de gett upphov till myten om jättebläckfiskar, som skulle kunna dra ner hela skepp under ytan. Kraken kallas en av dessa mytomspunna jättar. Vad man däremot vet med säkerhet är att dessa enorma bläckfiskar har världens största ögon. De är 27 centimeter i diameter och med dem klarar bläckfisken att se små självlysande mikroorganismer på 400 meters håll. Klart imponerande!

Bläckfiskar kan man möta i både litteratur, filmer och seriemagasin. Tyvärr är de i de flesta fall framställda som onda, blodtörstiga monster. I klassikern En världsomsegling under havet, skriven av Jules Verne, förekommer exempelvis en jättebläckfisk. H P Lovecrafts kultmonster Cthulhu har bläckfiskliknande tentakler i ansiktet.

Blir du också nyfiken på bläckfisken? Besök gärna den fina utställningen på Sjöfartsmuseet i Göteborg! På lördagar kl 14.00 kan man få en guidad tur och dessutom få se när bläckfiskarna får mat. Mer information finner du på museets hemsida.

 

PS Bilderna är tagna av Bokskorpionen. Givetvis utan blixt för att inte störa bläckfiskarna. DS

Randolph Carters berättelse

H P Lovecrafts Randolph Carters berättelse har jag förvisso redan läst, dels på engelska och dels i en äldre översättning till svenska. Det är en spännande novell och därför är det extra roligt att få läsa den även i nyöversättning av Oskar Källner och inom ramen för mitt projekt Lördagar med Lovecraft.

Ruggigt bra omslag! Illustration: Andreas Raninger.

Randolph Carter har varit biträde åt en vän, Harley Warren, i dennes forskning om mystiska, okända ting. Under deras senaste expedition till en träskmark fylld av dolda, farliga hemligheter, har vännen spårlöst försvunnit. Då berättelsen börjar är Carter i förhör angående försvinnandet. Inledningsvis hävdar han att han inte minns särskilt mycket av expeditionen – så fasansfulla var hans upplevelser. Men undan för undan får läsaren veta vad som hänt.

De båda vännerna uppsökte en uråldrig gravplats och där öppnade de en mycket gammal grav. Eftersom Warren var den som kunde mest om dessa okända hemligheter, var det också han som steg ned i den krypta, som fanns dold under gravstenen. Med sig hade han en telefon och rikliga mängder telefonsladd. Carter fanns kvar ovan jord och hade en annan telefon, som var ihopkopplad med Warrens via sladden. Då Warren befann sig långt nere i kryptan ringde han Carter. Han ringde definitivt inte för att småprata om väder och vind, kan man säga. Vad ville Warren och vad hände egentligen nere i den gamla graven?

Sett ur en nutida läsares perspektiv tycker jag verkligen att Randolph Carters berättelse vinner på att ha blivit översatt till ett mer moderniserat språk. Det var med stor behållning jag tog del av denna nyaste version. För den som aldrig läst H P Lovecraft tidigare, skulle jag vilja föreslå att läsa just denna spännande och ruggiga novell som en inledning på bekantskapen med den klassiske skräcknestorn. Du kommer garanterat att fundera över vad som egentligen fanns i graven!

Dags för Bogforum

Idag inleds Bogforum – den danska bokmässan som pågår i dagarna tre. Tyvärr har jag ingen möjlighet att åka dit alls i år, och det känns ledsamt. Men för er som har lust och intresse kan jag tipsa om att mässan äger rum i Bella Center i Ørestad.

Ett extra spännande program utlovas, eftersom mässan firar 25-årsjubileum i år. Du finner programmet genom denna länk. Nyheter för i år är att området tillägnat barn och unga kommer att utökas rejält. Dessutom kommer alla som är nyfikna på egenutgivning att få ett alldeles eget område på mässan. Saxo har ett gediget program på det sistnämnda temat, se här.

En som ska åka till Bogforum är bloggaren på BogormenOgMig. Har vi tur kanske hon får tid och möjlighet att skriva om sina upplevelser – det hade varit roligt att läsa.

Tio över ett

Kiruna är en spännande stad, sedd ut mina sörländska ögon. De tillfällen då jag varit där har jag inte kunnat låta bli att fascineras av gruvans omedelbara närhet till själva samhället och den för mig så annorlunda naturen. Dessutom är det ett märkligt faktum att man ska flytta hela staden på grund av gruvan. (Hur kommer det att gå till? Hur kommer det att bli?) Därför kändes det alldeles självklart att läsa den augustprisnominerade ungdomsboken Tio över ett. Den är skriven av Ann-Helén Laestadius.

Omslag: Rebecka Neumann.

Maja är en ung tjej, som bor med sin familj i Kiruna. Hon oroas av att staden ska flyttas. En del hus kommer att få flytta med, medan andra rivs och de som bor där kommer att erbjudas en helt ny bostad. Majas pappa arbetar i gruvan och Maja är också orolig för hans säkerhet. Oron har pö om pö vuxit sig så stor att hon även är orolig för hela stans säkerhet. Varje natt spränger man i gruvan. Maja ställer klockan på tio över ett för att vara beredd på vad som kommer att hända då sprängningen sker kl 01.20. Hon har blivit van att tolka de ljud och markkänningar som sprängningen ger.

På dagarna lever Maja ett normalt tonårsliv. Hon går i skolan, umgås mycket med sin väninna Julia och deltar i en bokklubb. Hon är kär i Albin och spanar i smyg på honom. Allting är alldeles normalt på ytan – ända tills den nattliga oron kommer ifatt Maja.

Tio över ett är en väldigt bra bok. Jag lärde mig mycket av den; dels allting som händer med Kiruna och gruvan och dels hur det är att drabbas av panikångest. Ann-Helén har verkligen fått mig än mer intresserad av Kiruna och dess framtid genom att visa mig staden genom en liten, orolig invånares ögon. Nu håller jag tummarna för att boken blir en Augustprisvinnare – det förtjänar den verkligen.

Ända in i märgen

Hästtjejen Annika var ute och red då hästen blev rädd och föll i sken. Annika föll av och bröt nacken. Från att ha varit en aktiv ung kvinna blev hon helt beroende av andra för att utföra minsta lilla syssla. Sina upplevelser, under tiden från olyckan och framåt, beskriver hon i sin bok Ända in i märgen.

Omslag: Designstudioe.com.

Då boken inleds har det gått en tid sedan olyckan inträffade. Annika vaknar upp på intensiven och har svårt att förstå vad som egentligen hänt. Insikten kommer och med den så många tankar om den nya och främmande tillvaron med en kropp som inte längre kan styras av henne själv. Läsaren får följa Annika på hennes "resa" från intensivvårdsavdelningen till andra vårdenheter och slutligen till det faktum att hon ska skapa sig ett fungerande vardagsliv i det egna hemmet och med aktiviteter av olika slag ute i samhället.

Att läsa Ända in i märgen är mycket tankeväckande. Annika delar öppet och väldigt modigt med sig av sina upplevelser, tankar, svårigheter och glädjeämnen. Att på detta sätt få "inifrånperspektivet" på hur det är att vara helt beroende av andra ger mig en föreställning om hur det kan vara. Naturligtvis går det inte att förstå helt och hållet, men genom Annikas välskrivna berättelse kan jag ana hur det är. Avsnitten som berättar om hur färdtjänsten fungerar (eller rättare sagt inte fungerar), hur en viss busschaufför uttalar sig och en viss butiksinnehavare beter sig gör mig så arg! Då spelar det ingen roll att jag inte vet exakt hur det är att vara förlamad – kränkningarna Annika utsätts för är bedrövliga rentut sagt. Och då ska vi inte tala om hur tilldelningen av personlig assistans går till ...

För mig ger boken också verkligen perspektiv på livet. Den får mig att fundera på allt jag tar för givet; allt jag gör varje dag utan att tänka på det, oavsett om det handlar om små eller stora aktiviter. Jag är tacksam över att min kropp fungerar som den ska, men jag är också tacksam mot Annika för att hon visar mig att livet inte på något sätt är "slut" för att man blir förlamad.

När jag först funderade på vem som borde läsa den här boken, föll min tanke på vårdpersonal av olika kategorier. Men sedan insåg jag att de som verkligen måste läsa den är politiker, beslutsfattare på olika myndigheter, chefer på vårdboenden och andra befattningshavare, som sitter med "pengapåsen i famnen" och makten att styra och ställa med andra människors liv. För dessa borde Annikas bok vara obligatorisk läsning! Alla vi andra – oavsett om vi är busschaufförer, butiksinnehavare eller medmänniskor i största allmänhet – kommer också att lära oss väldigt mycket genom att ta del av Annikas tankar och erfarenheter. Detta är en mycket viktig bok. Läs den!

PS Om du vill höra Annika, hennes make samt hennes vän Martina berätta om tillvaron, kan jag rekommendera dessa filmklipp ...

... Om du läser boken och skulle vilja prata om den, är du välkommen till nästa bokchatt i den bokcirkel jag är med i. Vi chattar om boken i mitten av januari. Mer information finner du på Boktokigs blogg när tillfället närmar sig. DS

Visor vid vattnet

En både söt, tänkvärd och gripande novell heter Visor vid vattnet. Den är skriven av Lupina Ojala. Från början publicerades den i antologin Stadens väsen, men nu kan man alltså läsa Visor vid vattnet helt fristående och (förstås!) i epub-format.




Omslag: cinna.se.

Meiia är mycket intresserad av sång och musik. Hon sjunger för sig själv och komponerar sina egna visor. En gitarr skulle hon så gärna vilja äga och lära sig spela på. Hon har i smyg iakttagit andra som trakterat detta instrument. En dag slumpar det sig så att någon glömmer sin gitarr på stranden, efter att ha suttit och plinkat lite lagom okunnigt på den. Meiia ser sin chans och lägger beslag på instrumentet. Hon har tittat så ofta och mycket på hur det går till att spela, så hon får inga svårigheter att öva. En dröm vaknar; tänk att få uppträda inför publik! Det finns förstås en svårighet – hon måste dölja sitt ursprung väl.

Meiia är en ovanlig personlighet – naiv och oskuldsfull, men ändå tillräckligt medveten om sitt ursprung, som måste döljas till varje pris. Att läsa om henne är en mycket trevlig upplevelse. Genom hennes ögon får man se människor ur ett annorlunda perspektiv. Meiia är också en fin bekantskap av den anledningen att hon inte låter sig slås ned av en viss motgång. Tvärtom klarar hon att se framåt och låter inte drömmen falna. Jag tycker att du ska läsa den välskrivna novellen Visor vid vattnet och ta reda på vem Meiia egentligen är.

*

Jag har läst Visor vid vattnet som en del i novellutmaningen. Jag placerar den i kategorin "en novell där musik spelar en stor roll".

Boken

Att läsa böcker är bra – det vet vi ju alla. Men riktigt alla böcker är kanske inte lämpliga. Så är det om man ska tro berättaren i H P Lovecrafts novell Boken. Om jag förstått saken rätt är detta en berättelse som publicerades postumt. Den kom ut år 1938 – året efter H P Lovecrafts död. Oskar Källner har översatt den till svenska.

Illustration: Andreas Raninger.

Berättaren har fått tag på en mycket gammal bok – så uråldrig att den uppenbarligen är handskriven av någon halvgalen munk långt före boktryckarkonstens födelse. Några sidor fattas i boken, men de övriga lockar berättaren in en rentav beroendeframkallande process. Redan bara innehavet av boken fyller honom med aningar av ondskans makt. När berättaren väl fattar mod, och finner tillfälle att ostört läsa boken, ser han att den är full av formler och verser. Om han börjar mässa dessa kan han öppna portaler till andra dimensioner. Men allting har ett pris. Så även för den som tar sig genom dessa portaler. Frågan är om det är värt det.

Boken är en kort, mystisk berättelse, som jag läst som en del av mitt projekt Lördagar med Lovecraft. Faktum är att jag behövde läsa den flera gånger för att komma underfund med den. Frågan är om H P Lovecraft kände sig "färdig" med novellen, eller om han hade tänkt sig en fortsättning. Varför fattades det till exempel sidor i den mystiska gamla boken? Det skulle jag gärna vilja veta.

Gatukatten Bob är filmstjärna

Boken Gatukatten Bob har blivit filmatiserad. Gissa om jag vill se den filmen!

Den första boken om Bob heter förstås Gatukatten Bob. Efter den har det kommit fler böcker om den charmiga katten, även på svenska. De heter Mitt liv med Bob och Jul med Bob. Jag har läst de två första, och recensionerna finner du här och här.

Om du också blir nyfiken på filmen, kan du kika på denna trailer:

Vem är påven?

Den katolska kyrkans högste ledare är på besök i Skåne under två dagar. Han kom igår, deltog i en ekumenisk mässa i Lunds domkyrka och reser hem idag efter att ha hållit en mässa i Malmö.

Utan att vara det minsta religiöst intresserad, kan man ändå fråga sig vem mannen bakom denna titel egentligen är. Vad har han för bakgrund? Vad tycker och tänker han? Den som vill ha svar på detta kan läsa biografin Påven som kom ner på jorden. Kristina Kappelin heter författaren.

Så här beskriver förlaget boken:

"Bagarmossen hör inte till de mest kända pilgrimsorterna i världen. Men det är där som denna berättelsen tar sin början. Här låg en man, invandrad från Argentina, död i sin lägenhet i två år utan att någon saknade honom. Det var denne okände mans död som sammanförde två till synes helt omaka män. En av dem var Carlos Luna, en gammal gerillakämpe, som sedan 1973 lever i exil i Sverige. När han läste om mannens tragiska öde skrev han ett mejl till påve Franciskus. ”Jag vill berätta en historia för er om Daniel och medan jag skriver gråter mitt hjärta...” Det dröjde bara några timmar innan Carlos Luna fick svar direkt från påven. Det blev början på en oväntad vänskap, och ett agerande som är talande för påve Franciskus personlighet och egenart. 

Påve Franciskus föddes 1936 i Argentina med namnet Jorge Mario Bergoglio. Han arbetade som kemisk tekniker innan han påbörjade sin prästutbildning. 2013 utsågs han till påve och blev därmed den första icke-europiske påven sedan år 741. Kristina Kappelin tecknar här ett porträtt av en annorlunda påve som valt en annan väg än sina företrädare. Han förespråkar en uppvärdering av kvinnors roll i kyrkans organisation, tar avstånd från marginaliseringen av homosexuella och gör ansträngningar för en öppen dialog mellan olika religiösa åskådningar. Hans medmänsklighet, engagemang för fattiga och omtalade värme gör honom till en fascinerande, modig och mänsklig påve."

Jag blir faktiskt riktigt nyfiken på denne Jorge Mario Bergoglio och hans liv. Påven som kom ner på jorden blir definitivt en bok i min virtuella "hög" av böcker att läsa framöver.