![]() |
Omslag: Anders Timrén. |
Manolita Perales heter en av dem som sitter framför dig, och det är också hon som inleder "samtalet" och som har mycket att berätta. Hon ville från början inte alls bli indragen i något som hade med politik att göra. Hon fick smeknamnet Fröken Jag-vill-inte-bli-indragen av sin familj och sina vänner. Men det spanska inbördeskriget och det därpå följande diktatoriska styret drabbade hennes vardagsliv i Madrid med full kraft ändå. Hennes far och styvmor hamnar i fängelse efter kriget. Storasyster Manolita, som själv är i tonåren, måste alldeles ensam ta hand om två små tvillingbröder, en liten syster och en något äldre syster. Förutsättningarna är urusla; det finns knapphändigt med mat, stora svårigheter att få jobb och deras bostad konfiskeras. Hennes politiskt aktive storebror kan endast hjälpa till sporadiskt, eftersom han tvingas gå under jorden och hålla sig väl gömd.
Manolita berättar inte ensam om hur det var att leva i Spanien vid denna tid. Både hennes bror, den äldre av småsystrarna och några andra betydelsefulla personer hjälper henne att inför dig förtydliga hur illa det var. Känslan av att de här personerna sitter framför dig och berättar ur hjärtat är tydlig genom Almudena Grandes sätt att disponera boken. Precis som då någon berättar i verkligheten, inleds berättelsen vid en tidpunkt, hoppar sedan bakåt och framåt allt eftersom berättaren kommer på viktiga händelser som behöver förtydligas. Genom att alla kommer till tals får du pö om pö en tydlig bild av vad som hände i deras liv från 1930-talet och fram till ungefär 1950-talet. Svält, umbäranden och mycket svåra förhållanden präglar vardagen för de som inte sitter fängslade. Är man tillfångatagen har man det om möjligt ännu svårare. Risken att bli torterad och arkebuserad är överhängande. Med en stor portion "tur" kan man bli dömd till trettio år i fängelse. Allt för att man tryckte ett flygblad med "fel" politisk inriktning. Barnen till fångarna far många gånger mycket illa genom att de tvingas till slavarbete under fruktansvärda former.
Manolitas tre bröllop är en fantastiskt bra bok. Jag måste medge att jag inte var särskilt kunnig i den spanska 1900-talshistorien tidigare. Men nu har jag fått en mycket gripande bild av vad som försiggick i landet på den tiden. Almudena skildrar som tur är inte blodiga detaljer av tortyr, men det räcker gott med allt annat för att man ska bli gripen och tårögd å spanjorernas vägnar. Jag kan verkligen rekommendera den här boken åt dig som vill läsa en verklighetsbaserad historisk roman. I slutet av boken berättar Almudena Grandes mer om bokens uppkomst och vad som inspirerat henne att skriva den, vilket är mycket intressant att ta del av. Hon var gäst på Författarscenen på Malmö Stadsbibliotek häromdagen, och det kan du läsa om i en artikel i Sydsvenskan. Manolitas tre bröllop är den andra boken i en planerad svit om totalt sex böcker, som alla ska handla om Francotiden i Spanien. Nu är jag mycket sugen på att läsa den första, vilken jag missat, nämligen Pojken som läste Jules Verne.
*Översättningen tycker jag är välgjord – med ett mycket irriterande och chockerande undantag. Om en femåring säger "Jag kunde inte välja vilken domare som skulle gifta oss." hade jag haft förståelse för felsägningen. Men när professionella översättare skriver så ... det är riktigt illa. Det är möjligt att man uttrycker sig så på spanska, men man gör det definitivt inte på svenska, och det tycker jag att översättare borde veta. :-/
**En fördel med att läsa eböcker är att du inte märker att du håller en tegelstensroman i händerna. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar