På Svartsjö kyrkogård finns ett svart kors, vars inskription numera nästan är borta, berättar Selma. Det är ett minnesmärke över en litet barn som inte fick bli begravt i brukspatron Sanders familjegrav. Snabbt står det klart för läsaren att detta var ett sätt för den försmådde maken att hämnas på sin hustrus tillfälliga otrohet. Barnet var nämligen inte hans. Inför begravningen är hustrun mycket oroad över barnets blivande grav. Mest för att hon bekymrar sig för vad folk i trakten, grannar och bekanta ska tro. Maken håller fast vid sitt beslut. Han är dock inte alldeles hårdhjärtad, utan bekostar ordentligt allt som behövs vid en begravning. Eftersom dödsfallet inträffat under vintern, har man begravningsakten då och själva "nedmyllandet" till våren. När hustrun inser detta blir hon lättad. Fortfarande är det folks åsikter som bekymrar henne. De månader som går i väntan på tö och mjuk jord ägnar hon åt kontemplation över den döde lille sonen. Då inträder en förändring hos henne. Hon inser vissa saker och hennes inställning till gossens begravningsplats förändras.
Jag tycker att Selma allt som oftast skrev mycket tänkvärda berättelser. Så är det även med Gravskriften. Man kan fundera på hur saker och ting fungerade förr, vid den tid som Selma skildrar. Det är också intressant att se hur hustrun förändras då hon får tid att fundera på ett och annat.
*
Jag placerar Gravskriften i kategorin "en novell med en titel som består av ett enda ord" i novellutmaningen.
Selma Lagerlöf tillhör definitivt mina favoritförfattare! Just den här har jag inte läst.
SvaraRaderaSelma har ju skrivit så mycket – en väldigt produktiv författarinna! Jag har mycket kvar att läsa av hennes verk och det känns bra.
Radera