Alla som har varit med om ett stambyte vet vilken omfattande renovering detta är, och hur krävande det är för de boende i huset. I bostadsrättsföreningen Kastanjen är det hög tid att genomföra stambytet. Ordföranden, en numera pensionerad officer, har gått riktigt grundligt tillväga då han planerat och ordnat inför denna period av obekvämt liv för föreningens medlemmar. I källaren har han inrett ett utrymme med dusch och omklädning, i ett annat rum har han ordnat ett litet kök. Dessa ska nu husets alla invånare dela systerligt och broderligt, har han tänkt. Grannarna känner inte varandra så väl. Inte ens ordföranden själv vet vilka alla, som bor i huset, är. Men att dela kök och bad under en tid bör ju leda till att man lär känna varandra betydligt bättre, tycker ordföranden. Problemet är bara att somliga inleder en alltför intim bekantskap, som leder till närapå katastrofala följder.
Mitt bland alla färgstarka grannar, som var och en har sin personlighet, sina problem, hemligheter och drömmar, finns mopsen Malcolm. Hans matte är en gammal dam, som tidigare varit utlandskorrespondent och därför har skarpa ögon för vad som pågår i huset. När händelseutvecklingen börjar luta åt katastrof, och ordföranden schappar, är det Malcolm och hans mattes vett och klokskap som lyckas vända skutan på rätt köl igen.
Operamopsen är en riktigt rolig, underhållande och faktiskt också gripande bok. Omväxlande får man följa de olika grannarnas upplevelser och tankar. Stambytet får oanade konsekvenser för dem alla. Det enda jag inte tyckte så bra om, var att man (författarna själva eller på förlagets initiativ) har lagt in en omotiverat detaljerad intim händelse*. Själva scenen i sig har betydelse för händelseutvecklingen, men det jag irriterar mig på är att den är så onödigt detaljerad. I en berättelse, som för övrigt är dråplig, rolig och har en känsla av feelgood, kändes det väldigt fel att plötsligt kastas in i intima detaljer. Men bortsett från detta är Operamopsen mycket charmig och lätt att tycka om. Perfekt semesterläsning!
*Ibland funderar jag på om författare och/eller förlag i största allmänhet smittats av "Fifty Shades"-bacillen. Sedan Fifty Shades of Grey kom, verkar det som att "alla" genrer tycker sig behöva ha detaljerade intima scener i böckerna för att sälja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar