Mellan varven av annan läsning har jag nu hunnit läsa de fem första novellerna i Lucia Berlins novellsamling
Handbok för städerskor. Den är översatt till svenska av Niclas Hval. Jag hade den stora glädjen att vinna ett exemplar av denna förnämliga samling i
Helenas novellutmaning, som avslutades med en utlottning av böcker tidigt på sommaren.
 |
Fotograf: Buddy Berlin. Omslag: Sara R Acedo. |
Dessa fem första berättelser bjuder på en blandad samling nedslag vid olika tidpunkter i berättarens liv, som inte nödvändigtvis är Lucias. Somligt av det Lucia berättar är hämtat direkt ur verkligheten och somligt är fiktion. Men hon hävdar själv att hon aldrig ljuger. Att hon inspirerats av händelser i sitt eget liv står ganska klart då man läser texter om hennes liv.
Inledningsvis är berättaren vuxen och reflekterar över ett par människor hon mött vid tvättomaten i novellen
Angels tvättomat. Det är stillsamt och lugnt på ytan, men tragiska människoöden döljer sig bakom den vardagliga masken. Men redan i novell nummer två, som heter
Dr H A Moynihan, kastas läsaren in i riktigt chockerande situation. En mycket ung berättare sommarjobbar hos sin morfar tandläkaren. Hon assisterar och hjälper till med allehanda enklare göromål. Plötsligt en söndag i slutet av sommaren väcker morfar henne och tar med henne till kliniken fastän den är stängd. Där väntar ett projekt som läsaren sent kommer att glömma. Jag tänker inte avslöja mer än så.
Därefter möter man berättaren under tidiga skolår i en katolsk skola. Det är sorgligt, eftersom hon har svårt att förstå de oskrivna reglerna vid umgänget med de andra barnen. I Alaskas vildmark, där familjen tidigare bott, hade man helt andra sätt att umgås. Dessutom bär hon stålkorsett för att försöka komma tillrätta med en puckel hon har på ryggen. Ensamhet, missförstånd och grubbel präglar denna tid i berättelsen
Stjärnor och helgon. Som tur är handlar nästa novell, som givit namn åt samlingen, om berättaren som vuxen. Hon arbetar som städerska i olika hem. Arbetet varierar och hon ser många fördelar i det.
Handbok för städerskor är präglad av mer positiva känslor, upplever jag. Detta är den hittills längsta novellen i boken och den innehåller dessutom en del råd städerskor emellan. Här får man också veta att en man dött ifrån berättaren och att hon saknar honom mycket. Avslutningsvis kommer den hittills kortaste berättelsen,
Min jockey. I den arbetar berättaren på en akutmottagning. Hon kan spanska och får ofta assistera då patienter med detta språk kommer in. Särskilt en patient har fastnat i hennes minne – det är en ung jockey som skadat sig under ett lopp. Hon blir som hans mamma för honom.
Lucia Berlin skriver klarsynt om saker och företeelser, och hon har sin helt egen berättarstil. Det känns som att jag framför mig har ett potpurri av ett människoliv. Man serveras de olika delarna i blandad kronologisk ordning och får pö om pö veta mer om människan bakom händelserna. Dessa fem noveller har definitivt gett mersmak, och jag kommer då och då att läsa fler av Lucia Berlins berättelser. Jag vann en fin inbunden pappersbok, men
Handbok för städerskor finns förstås också som ebok.