Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske

Emmy Abrahamson har skrivit den långtitlade boken Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske. Det är en berättelse som är delvis självupplevd av författaren, vars make var hemlös då de träffades.

Omslag: Nils Olsson.

Svenska Julia – en kvinna i trettioårsåldern – bor och arbetar i Wien. Hon är engelsklärare på Berlitz, men drömmer om att bli författare. Hemma i lägenheten väntar katten och tv-serien Grey's Anatomy på henne. Hon har ett par väninnor, som hon träffar ibland, annars är hon tämligen ensam och arbetar därför väldigt mycket.

En dag möter hon kanadensiske Ben och blir förälskad. Han är flera år yngre än henne, men det största "hindret" är kanske att hans bostad är en buske i stadsparken. Pengar har han ibland och vissa dryckesvanor har han lagt sig till med för att överleva uteliggarlivet. Efter en tids relation, flyttar Ben in i Julias lägenhet och försöker skaffa sig ett jobb. Julia uppmuntrar honom att ta tag i sina yrkesdrömmar, medan Ben förklarar varför han inte är så pigg på det.

Allting rullar på i ganska trivsam vardaglig takt ... ända tills Julia förolämpar Ben å det grövsta genom att kläcka ur sig sårande ord om hans bakgrund. Ben sticker naturligtvis och Julia förstår inte varför. Hon i sin tur känner sig sårad för att han bara gav sig av, men kan inte låta bli att resa till Kanada i ett försök att leta efter honom.

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske skulle kunna vara en annorlunda och spännande berättelse om kärlek. Men jag blir inte alls fångad av de här båda människornas liv. Julia ger intryck av att vara blasé på livet. Hon är definitivt blasé på sitt jobb som engelsklärare. Hennes författardrömmar ligger mest i malpåse, kanske är hon blasé även på dem. Trots att hon anser sig vara blixtförälskad i Ben, är detta inget som lyckas gripa tag i mig. När hon känner sig dödligt sårad av Bens beteende vaknar ingen empati – tvärtom. Jag tar snarare Bens parti, eftersom jag förstår att han blev djupt sårad av Julias ord. Även den återförening som sker, känns tämligen ljummen.

Berättartekniskt innehåller boken upprepningar, som jag blir irriterad på. Det är dialoger, som hela tiden avslutas med "säger jag" eller "säger Ben" eller "säger ...". En episod med en campingtur i Kanada känns som en överflödig och irrelevant omväg i berättelsen. Jag läste klart boken av den anledningen att jag ville veta om mina förutsägelser om den skulle stämma. Men annars är det en bok som lämnade mig ... tämligen blasé.