Spår i snön

Jag grubblar en del över noveller och novellutmaningen just nu. Det börjar bli allt knivigare att finna noveller, som platsar i de kvarvarande kategorierna. Jag har läst flera olika väldigt bra noveller, men nästan ingen av dem får en plats på listan i utmaningen. Men här kommer en som motsvarar en av kategorierna. Det är Jonas Karlssons Spår i snön.

Berättaren i novellen är ute och går med sin hund. Han får syn på spår i snön, som härrör från en ensamstående pappa och hans elvaårige son. Då sonen är lite speciell, och hans pappa funderar på vart han tar vägen om dagarna då skolan säger att han inte alltid kommer dit, börjar berättaren följa spåren. Efter ett tag skiljs de stora "pappafotspåren" från de små barnspåren. Berättaren fortsätter följa de små spåren och under tiden avslöjas allt mer om familjens tragiska bakgrund för läsaren. Allting drivs till sin spets då berättaren plötsligt finner att spåren leder till en vak i isen! Dessutom finner han blodspår i snön. Vad har egentligen hänt? Är pojken död?

Denna rafflande novell grep tag i mig. Dels handlar den om pojken och hans öde och dels om en mycket ensam kvinna, som tycks hata hans existens. Men saker och ting är inte alltid som man tror. Jag tycker verkligen om den knorr som Jonas får till här. Spår i snön är en mycket välskriven och tänkvärd novell.

*

Spår i snön placerar jag i kategorin "en novell med något kallt i titeln" i novellutmaningen.