Käraste Herman

Thrillers och skräck i all ära – jag har just läst en bok i en helt annan genre, som ändå fick mig att rysa mer än om jag läst den värsta skräckberättelse. För innehållet i den här boken är inte påhittat – det rör sig om verkliga händelser i vår egen historia. Maja Hagermans augustprisnominerade biografi Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta är därför en viktig bok att läsa.

Omslag: Miroslav Sokcic.

Herman Lundborg föddes 1868 och var fjärde barnet av sju i familjen. Under sitt första levnadsår var han så klen att man var rädd att han skulle dö. Men han klarade sig – antagligen för att hans mamma nästan offrade sin egen hälsa i kampen för att han skulle överleva. Hans far var överingenjör vid Statens Järnvägar och därmed ledare för de stora järnvägsbyggprojekten, som genomfördes runtom i landet vid den här tiden. Det betydde att familjen flyttade ofta. Faderns arbetsplats bestämde deras hemort. När jag tänker på hur Herman senare valde att leva under många år av sitt vuxna liv, slår det mig att "nomadlivet" kanske fick sin grund redan under barndomen.

Herman utbildade sig till läkare. Inledningsvis tjänstgjorde han vid en anstalt för sinnessjuka. Där mötte han många lärarinnor, som var utarbetade och drabbade av "nervös överansträngning". Redan då, vid 1900-talets första år, funderade denne läkare på att det kan vara lärarinnornas krävande arbete som gjorde dem sjuka. Han engagerade sig i deras öden, genomförde en studie och skrev till och med en medicinsk artikel om sina slutsatser. Intressant, tycker jag, att det redan då fanns den här typen av funderingar om lärares arbetssituation. Idag, över etthundra år senare, står det fortfarande illa till för lärarna.

Men dessvärre var det inte denna inriktning i läkarkarriären, som Herman bestämde sig för att satsa djupare på. Tyvärr för lärarinnorna, både då och nu, kanske man kan säga. Men framförallt kan man beklaga hans val, ja i princip besatthet, av den gren inom medicinen, som han valde, med tanke på vilka konsekvenser det så småningom fick för så otroligt många människor i hela Europa. Herman Lundborg kom nämligen i kontakt med "rasbiologin" och blev så fängslad av den att han ägnade resten av sitt yrkesliv åt att arbeta inom området.

Det märks tydligt att Herman var oerhört driven. Från ingenting lyckades han samla ihop bidrag för att kunna genomföra sina studier runt om i landet. Herman var på resande fot under stora delar av åren i sitt liv. Han hade visserligen gift sig och fått två små söner, men inte ens det kunde hindra honom från att fördjupa sig i sina nya rasbiologiska tankar. Familjen blev kvar i bostaden i Uppsala, medan Herman kuskade runt i landet tillsammans med olika unga, kvinnliga assistenter för att utforska hur befolkningen såg ut. Samerna* i Norrland fann han särskilt intressanta. Då Herman kom hem till Uppsala, ägnade han mycket tid och kraft åt lobbyarbete för att skapa ett helt nytt institut. Han drömde nämligen om ett svenskt rasbiologiskt institut, där han själv skulle vara professor och ledare. Denna dröm lyckades han också genomföra. Efter tio års hårt arbete hade han sitt institut – om än i liten skala till att börja med. Under tiden fick hans hustru kämpa hårt för att sköta hem och familj. Ekonomin var skral och maken ständigt frånvarande.

En driftig människa kan vara något bra. Vederbörande kan få mycket gjort, vilket inom till exempel forskningen kan leda till många positiva resultat, som kan komma andra människor tillgodo. Men i Hermans fall känns det som slöseri med framåtandan. Det han åstadkom har, som jag ser det, i stort sett bara medfört lidande i större eller mindre grad. Själv var han förstås övertygad om att han skulle "rädda landet" undan förfall och degeneration. Herman mätte, vägde, fotograferade (både porträtt och nakenbilder i helfigur) och registrerade otroligt många människor under många år. Han bedömde dem; somliga befanns vara av den "fina" nordiska rasen, medan andra tillhörde "mindre fina" grupper. De sistnämnda var undermåligt utrustade och degenererade människor, enligt Herman. Han utvecklade starka åsikter. De olika människotyperna borde inte beblanda sig med varandra och få barn ihop. Vissa sorters människor borde inte tillåtas att få några barn alls. Om staten reglerade de här sakerna, skulle samhället räddas undan förfall och negativ utveckling. Så tyckte Herman.

Hermans registrering av människor ledde till en diger samling av fotografier och personliga uppgifter på hans institut i Uppsala. Dessa använde han sedan till de böcker han skrev i ämnet, både på svenska och andra språk. Han genomförde dessutom en stor utställning om människotyper, illustrerad med de bilder han tagit. Denna var ute på turné och visades på flera platser i landet. Visserligen användes bilderna utan namn och andra personuppgifter, men människorna på dem kunde benämnas på mindre smickrande sätt. Dessutom var många bilder antagligen tagna under mer eller mindre tvång. De avbildade visste knappast att de skulle finnas med i Hermans böcker eller på hans utställning. Jag tyckte det var mycket obehagligt att läsa om alla dessa mätningar och fotograferingar. Särskilt illa berörde det mig att Herman till exempel valde ut ett fotografi av en naken, krum, äldre, samisk man för att visa "rasen lapp" och satte det sida vid sida med bilden av en naken, ung, ståtlig, blond man, som skulle representera "nordisk ras".

Vad ledde Hermans "forskning" till egentligen? Bara lidande såvitt jag ser det. Jag tycker han kränkte alla de han mätte och fotograferade, särskilt de som tvingades till det och särskilt de som sedan hamnade i böckerna eller på annat sätt visades upp offentligt. Det är på grund av Hermans arbete, som tvångssteriliseringar infördes i vårt land. Hur mycket lidande har inte det förorsakat? Eftersom han odlade kontakter utomlands också, särskilt i Tyskland, blev hans böcker vägledande för den nazistiska rörelsen, som växte fram under 1920- och 30-talen. Vi vet alla vilket enormt lidande det slutade med.

Det finns egentligen bara ett enda positivt resultat av Hermans arbete, om jag förstått saken rätt, och det är att han kom fram till att äktenskap mellan kusiner innebär en ökad risk att barnen utvecklar ärftliga sjukdomar. Denna forskning ledde till att kusinäktenskap upphörde. Men den släkt han studerat kände sig nedvärderade, eftersom Herman gärna använde ord som "degenererade" i sammanhanget. Det är fullt förståeligt att de medverkande kände så.

Några samtida röster tycks ha höjts för att motverka Herman Lundborg och hans åsikter om rashygien och rasbiologi. Herman själv tyckte att han inte fick tillräckligt med anslag till sitt institut och det hördes en del protester mot att man skulle skapa en professur i rasbiologi. Bland annat en ung läkare, som under några år tjänstgjorde hos honom, utvecklade sedermera kritik mot Herman och hans forskning. Denne unge doktor tog över som professor på institutet, då Herman gick i pension, och förändrade därefter väldigt mycket av dess inriktning. Men då var skadan redan skedd i fråga om tvångssteriliseringar och utvecklingen i Tyskland.

Gåtan i Herman Lundborgs liv, som Maja Hagerman använder som underrubrik, var att han sent i livet avslöjades med att ha en relation med en samisk ung kvinna. De fick till och med ett barn, utomäktenskapligt förstås. Men efter pensionen, och då Herman blivit änkling, gifte han sig med kvinnan och erkände barnet som sitt även officiellt. Allt detta gick helt emot det han själv predikat under hela sitt yrkesliv. Människor skulle, enligt Herman, hålla sig till sin egen "ras", eftersom rasblandning bara ledde till degeneration, elände, kriminalitet och andra sorters avarter.

Till sist vill jag bara uttrycka min beundran för det enorma researcharbete som Maja Hagerman gjort då hon arbetade med den här boken. I arkivet för det som en gång var institutet för rasbiologi finns tusentals och åter tusentals brev bevarade, som människor skrivit till Herman Lundborg. Där finns också fotografierna, registren och böckerna. Av allt detta har Maja skapat en mycket intressant och välskriven bok om personen Herman Lundborg. Men jag tyckte också att den var otäck att läsa, av de skäl som jag redan tidigare nämnt. Människosynen från denna tid var hemsk. Jag påmindes om hur det gick till då Henrietta Lacks blev sjuk och hur läkarna underlät att informera vare sig henne eller hennes anhöriga om att de tagit celler från henne. Det är viktigt att läsa Käraste Herman för att veta vad som försiggick på den tiden och vad som i små steg ledde fram till Hitlers agerande i Tyskland under 1930- och 40-talen. Vi vill inte ha det så igen!

*Något som också framkommer i boken, är hur man såg på samerna på den här tiden. Jag berördes särskilt av det faktum att samernas barn inte skulle undervisas på samma sätt som övriga barn i landet. Inte heller skulle de lära sig alla de saker som andra barn lärde sig. Det känns som att man censurerade de samiska barnens undervisning. Fruktansvärt, det också!