Hanna Johansdotter

Idag är det 149 år sedan Hanna Johansdotter föddes i Norra Björstorp strax utanför Brösarp här i Skåne. Hon var dotter till häradsdomare och kyrkvärd Johan Olsson och hans maka Hanna Andersdotter. Hanna Johansdotter hade (om uppgifterna jag funnit är korrekta) två äldre bröder, en storasyster samt en lillebror. Syskonen lär ha varit födda i ordningen varannan pojke och varannan flicka. Häradsdomaren var en välbärgad man och man kan föreställa sig att familjen levt ett välbeställt liv.

Hanna Johansdotter. Fotograf okänd.

Trots att det är så länge sedan Hanna föddes, är hon fortfarande i våra dagar en mer eller mindre känd kvinna. Men hade hon själv fått bestämma hade hon hellre levt ett lugnt och förhoppningsvis lyckligt liv i anonymitet. Anledningen till att hennes namn ännu finns i våra medvetanden är nämligen djupt tragisk – Hanna blev offer för svartsjuka och hat och mördades då hon nyligen fyllt 22 år.

Sommaren 1888, då Hanna är 21 år, får hon och hennes familj besök av Per Nilsson och hans mor Anna Månsdotter. Per är ute på friarstråt. Han är född och uppvuxen på Möllegården i Yngsjö. Per är enda barnet till den avlidne Nils Nilsson och hans änka Anna. Två syskon har han haft, men de dog redan som barn. Möllegården har varit en blomstrande gård, men pengarna har börjat sina. Det är en av anledningarna till att Per behöver skaffa sig en hustru, som kan föra med sig en inte ringa hemgift i boet. Så småningom kommer ännu en anledning i dagen, men detta vet inte häradshövdingen och hans familj något om denna sommar.

Hanna fattar tycke för Per – kanske för att han sjunger så vackert – och under de närmaste månaderna brevväxlar de och träffas några gånger. Under någon period tycks Hanna dock tveka inför att binda sig vid Per, men kanske lyckas han komponera ännu ett övertygande kärleksbrev, för i november samma år blir det dags för bröllop.

Detta sägs vara Möllegården, som idag inte finns mer. Fotograf okänd.

Som en lycklig och hoppfull ung bondhustru kommer Hanna Johansdotter till Möllegården. Det tycks dessvärre som om alla hennes glada framtidsförhoppningar ganska snabbt grusas. Hennes svärmor, Anna Månsdotter, har inga planer på att lämna Möllegården. Hon har inte ens tänkt sig att lämna över huvudansvaret för skötseln av hushållet till Hanna, så som annars skulle vara brukligt. Hanna får inget stöd av sin make, Per. Han verkar snarare gå i moderns ledband. Anna är inte bara dominant – hon verkar också vara rent elak. Hannas liv blir olyckligt och erbarmligt.

Som tur är finner Hanna en vän i handlarens fru, som heter Hanna Persdotter. Åt henne kan hon så småningom anförtro sig alltmer av sitt eländiga liv. Ju längre tiden går desto mer förtvivlad blir Hanna. Hennes make visar henne ingen ömhet och vill inte ens röra henne. Svärmodern är hon livrädd för. Hanna försöker flera gånger få hjälp genom sin far. Han gör sitt bästa för att hjälpa henne, men hävdar också att det är Hannas plikt att försöka få sitt äktenskap att fungera. Han vill med andra ord inte låta dottern flytta hem till barndomshemmet igen.

Det märkliga triangeldramat mellan Per, Hanna och Anna drivs till sin spets på natten mellan den 28:e och 29:e mars 1889. På förmiddagen den 29:e mars hittas Hanna livlös i gårdens källare. En granne har då varit och knackat på och sökt henne. När Hannas döda kropp hämtas upp ur källaren, upptäcker grannarna tämligen omgående att hon har strypmärken på halsen. Det dröjer inte länge innan Per och hans mor blir misstänkta för mordet på Hanna.

Hannas grav*. Fotograf: Herr Bokskorpion.

"Den arma qvinnans
böner och tårar
rörde dem alls intet."
Fotograf: Herr Bokskorpion.

22 år gammal, efter att ha tillbringat sitt sista halvår i livet som hustru i ett olyckligt äktenskap och med en elak svärmor, får Hanna återvända till sin barndoms trakter. Hon ligger begravd på Brösarps kyrkogård. Bredvid henne ligger hennes föräldrar. Hennes far sades bli så förtvivlad över att han inte låtit Hanna få flytta hem, att han gick en för tidig död till mötes 1895. Hannas mor levde till 1914.

I förgrunden: Hannas grav till vänster,
hennes föräldrars till höger.
Brösarps kyrka i bakgrunden.
Fotograf: Bokskorpionen.

Per Nilsson och hans mor Anna Månsdotter ringades alltså in som misstänkta. Det dröjde dock innan en rättegång kom igång. Polisen kopplades nämligen inte in förrän Per fallit till föga och erkänt sin skuld i dådet inför sin svärfar. Därefter kom rättegången (som egentligen var tre stycken) att bli mycket långvarig. Inledningsvis höll Per stenhårt på att han ensam hade planlagt och genomfört mordet. Hans mor ansågs vara delaktig, men hon nekade styvnackat. Efter ett antal månaders rannsakning och förhör, då de misstänkta lämnade motstridiga uppgifter och framförallt Annas alibi blev starkt ifrågasatt, kom rätten fram till att båda skulle dömas till döden. Efter domen kom Anna på andra tankar och medgav plötsligt att hon haft vetskap om Pers planer, att hon dessutom varit närvarande vid dådet, men att hon inget gjort för att förhindra det. Ytterligare förhör och rannsakningar följde under några månader. Till sist fastställdes den ursprungliga domen. Båda de dömda ansökte dock om benådning hos regeringen och kungen. För Per, som hade sina grannars och vänners stöd och vittnesmål om sin vandel, blev straffet omvandlat till livstids fängelse. Annas straff förblev det strängaste. Hon blev därmed historisk på så sätt att hon var den sista kvinnan som avrättades i Sverige.

Vem mördade egentligen Hanna och varför gick hon detta grymma öde till mötes? Det är inte exakt fastslaget vem som stod bakom planeringen och vem som genomförde illdådet. Orsakerna bakom kan tyckas både enkla och komplicerade på samma gång. Under den långvariga rättegången kröp det fram att mor och son skulle ha ägnat sig åt blodskam under flera år sedan maken och fadern Nils Nilsson avlidit. Var det bara illasinnat "snack på bygden" eller var det verkligen så? Det kan ingen egentligen veta. Men det verkar vara tydligt att Anna var en kvinna med hetsigt temperament och att hon knutit sitt enda överlevande barn, Per, mycket fast till sig. Hon vägrade lämna över ansvaret för gården till den nya bondmoran Hanna. I stället växte hennes svartsjuka och hat gentemot svärdottern, som ju var en konkurrent om Pers gunst i Annas ögon. Pers äktenskap med Hanna skulle dock dels bidra med pengar till gården och dels skyla över de rykten som gick på bygden om Annas och Pers relation. Det finns spekulationer som går ut på att Hanna skulle ha kommit på Anna och Per "in flagranti" och att hon konfronterat sin svärmor, vilket i sin tur skulle ha lett till mordet. Ingen vet säkert.

Bild ur filmen Yngsjömordet från 1966.

Då jag läste Yngve Lyttkens bok, Yngsjömordet, tyckte jag ändå att jag fick händelseförloppet och skuldfrågan ganska klar för mig. Yngve var advokat och jag tycker att det märks tydligt i boken att han vet vad han pratar om då han granskar och analyserar de gamla förhörsprotokollen och andra samtida dokument. Yngsjömordet är en mycket läsvärd och viktig bok att läsa för den som vill veta mer om stackars Hannas öde. Yngve drar slutsatser som känns väl underbyggda och jag är helt med på hans teori att det var Anna som genomförde mordet och att hon passade på medan Per var ute och såg till djuren i stallet, vilket han steg upp och gjorde varje natt. Han kom sedan in i bostaden då dådet var ett faktum och nödgades hjälpa till att försöka dölja det i en påhittad olycka. Yngsjömordet, som publicerades första gången 1951, finns tyvärr bara som pappersbok önske-ebok**. Man kan till exempel finna den på Bokbörsen. Boken har också använts som förlaga till filmen med samma namn, som kom 1966. Tjugo år senare spelades ännu en film om Yngsjömordet in.

Omslag: Nils Olsson

Den som vill kan också komplettera med romanen Djävulen hjälpte mig, som är skriven av Caroline Eriksson. Titeln är hämtad från Pers förklaring då han tillfrågades om hur han ensam lyckats klä den döda Hanna efter dådet. "Djävulen hjälpte mig" var hans svar på den frågan. Carolines bok är välskriven (om än med en felaktig uppgift om hur länge Hanna var gift med Per). Den grundar sig på de faktauppgifter som finns, bland annat på Yngve Lyttkens analyser, men är för övrigt fiktiv i fråga om sådana saker som det är helt omöjligt att känna till avseende Pers liv och uppväxt samt inre tankar. I Djävulen hjälpte mig är det främst Per man får följa, men även Hannas fiktiva tankegångar finns med. Anna skildras inte alls genom ett sådant inre perspektiv.

Hannas öde känner vi till. Att Anna blev avrättad har jag också konstaterat. Men hur gick det för Per? Han sändes till fängelset Långholmen i Stockholm för att avtjäna sitt straff. Han blev en unik fånge på så sätt att han benådades och frigavs på julafton 1913, efter 23 års fångenskap. Han sägs då ha varit den fånge som suttit längst och ändå överlevt de erbarmliga förhållandena i fängelset. Per återvände till sina hemtrakter. Möllegården såldes dock redan under rättegången och stod sedan och förföll. Per valde att bygga sig ett hus i Hernestad i närheten av Yngsjö. Han försörjde sig som bokbindare, eftersom han lärt sig det yrket på Långholmen. De människor han kände sedan tidigare i Yngsjö behandlade honom vänligt och tyckte att han lidit tillräckligt. Per besökte sin hustrus grav i Brösarp flera gånger. På gravstenen är han omnämnd som Hannas mördare.

Minne öfver hustrun Hanna Johansd

*I N Björstorp 13/3 1867

Mördad af sin man

Per Nilsson

och hans moder

i Yngsjö 28/3 1889

SV. PS 480

Den arma qvinnans

böner och tårar

rörde dem alls intet

I den dagbok Per lämnade efter sig, beskrev han sin känslomässiga reaktion vid ett sådant besök:

”Jag frös, fast att det var mitt i sommaren, ty Per Nilsson, det är jag.”

Han lär också ha reflekterat över det faktum att Hanna och han kunde ha fått ett bra liv tillsammans. Dagböckerna återfanns femtio år efter Pers död och har bildat underlag för den lilla filmen Per Nilsson var mitt namn. Den fanns tidigare att se på Öppet Arkiv hos Sveriges Television. Efter fem år i frihet insjuknade Per i lungsot och dog på sjukhuset i Kristianstad 1918. Han hade under sina sista år i livet gjort sig känd som en fridsam man med vacker sångröst. Det kan mycket väl tänkas att Hanna Johansdotter skulle kunnat få sina drömmar om egen härd och ett lyckligt äktenskap infriade tillsammans med Per – om de fått chansen att bygga sitt gemensamma liv på egen hand.

*Hannas grav är idag ett skyddat kulturminnesmärke och vårdas av kyrkorådet.

**Uppdatering av inlägget: Ibland går ens önskningar i uppfyllelse! Boken Yngsjömordet har nu, i oktober 2016, kommit ut som ebok. Läs mer i ett inlägg, som du finner genom denna länk.