Maria Lang 102 år

Idag fyller Maria Lang 102 år! Ja, om hon levat förstås. Men på sätt och vis är hon riktigt levande ännu – åtminstone för alla oss som följer hennes Twitterkonto. Där är hon mycket aktiv och det är väldigt trevligt att "småprata" med henne via detta sociala media.

Som en liten hyllning till Maria på hennes födelsedag, tänker jag idag börja läsa hennes Rosor, kyssar och döden. Det var ett halvår sedan jag senast läste en av Marias böcker. Nu ser jag verkligen fram emot att avnjuta hennes berättarkonst igen.

Grattis på födelsedagen, Maria, önskar ...

Spår i snön

Jag grubblar en del över noveller och novellutmaningen just nu. Det börjar bli allt knivigare att finna noveller, som platsar i de kvarvarande kategorierna. Jag har läst flera olika väldigt bra noveller, men nästan ingen av dem får en plats på listan i utmaningen. Men här kommer en som motsvarar en av kategorierna. Det är Jonas Karlssons Spår i snön.

Berättaren i novellen är ute och går med sin hund. Han får syn på spår i snön, som härrör från en ensamstående pappa och hans elvaårige son. Då sonen är lite speciell, och hans pappa funderar på vart han tar vägen om dagarna då skolan säger att han inte alltid kommer dit, börjar berättaren följa spåren. Efter ett tag skiljs de stora "pappafotspåren" från de små barnspåren. Berättaren fortsätter följa de små spåren och under tiden avslöjas allt mer om familjens tragiska bakgrund för läsaren. Allting drivs till sin spets då berättaren plötsligt finner att spåren leder till en vak i isen! Dessutom finner han blodspår i snön. Vad har egentligen hänt? Är pojken död?

Denna rafflande novell grep tag i mig. Dels handlar den om pojken och hans öde och dels om en mycket ensam kvinna, som tycks hata hans existens. Men saker och ting är inte alltid som man tror. Jag tycker verkligen om den knorr som Jonas får till här. Spår i snön är en mycket välskriven och tänkvärd novell.

*

Spår i snön placerar jag i kategorin "en novell med något kallt i titeln" i novellutmaningen.

Tu tu tu!

Jag har läst ännu en novell. Den heter Tu tu tu! och skrevs av Astrid Lindgren. Den ingår i samlingen Sunnanäng, som kom ut första gången 1959. Frågan är dock om denna berättelse är en saga, en novell eller en barnnovell. Jag har sett alla benämningarna. Tittar man på Astrid Lindgren i Wikipedia är Sunnanäng en novellsamling och då bör Tu tu tu! med andra ord vara en novell. Kikar man sedan på Sunnanäng i Wikipedia benämns Sunnanäng som sagosamling. På Novellix hemsida kallas Tu tu tu! för barnnovell. Tja, det är kanske hårklyverier. Berättelsen passar för alla åldrar, tycker jag.

Tu tu tu! är berättelsen om hur Stina Maria hamnade hos de underjordiska. Hennes farfar har alltid berättat om detta folk och andra, som man bör akta sig för. När familjen förlorar alla sina får, kan dock inte Stina Maria stå emot erbjudandet från en medlem av de underjordiska; hon ska få lika många får som hon förlorat till vargen – mot att hon ser till att farfar inte längre stör de underjordiska med sin ramsa "Tu tu tu!" då han också stöter hårt med sin käpp i marken. Stina Maria följer med ner till de underjordiskas värld för att hämta sina nya får, men sedan blir hon inte utsläppt igen. En underjordisk kvinna har fattat tycke för den blonda lilla flickan och vill behålla henne som sin egen dotter. Genom en magisk rörelse med handen får hon Stina Maria att glömma allt om sitt tidigare liv och hon tillbringar dagar och år hos de underjordiska. Frågan är om hon någonsin kommer att få se sin älskade farfar igen!

Astrid är Astrid, och hon kan verkligen konsten att berätta en saga. Även som vuxen är det lätt att fängslas av personerna i Astrids sagor. Jag fastnade särskilt för en beskrivning av farfar och Stina Maria. Farfar berättar om oknytt för flickan och Astrid konstaterar:

"Om allt detta talade farfar och Stina Maria, när de satt bakom fårhuset, den som är mycket gammal och den som är mycket ny på jorden förstår sådant bättre än andra."

Kloka ord från Astrid, tycker jag! Vi andra, som befinner oss i åldrarna mellan mycket ny och mycket gammal, har en del att lära av äldre och barn. I stället för att stressa runt som illrar, borde vi kanske sätta oss "bakom fårhuset" och prata om livets väsentligheter.

*

Jag, som är med i novellutmaningen, placerar denna novell/saga/barnnovell i kategorin "novell som är skriven på 1950-talet". Berättelsen finns som ebok, publicerad av Novellix. Men för att kunna läsa den måste man använda sig av Novellix särskilda app. Det går med andra ord inte att ladda ner den till en vanlig läsplatta. Mer information finner du på Novellix hemsida. Givetvis finns Tu tu tu! även som pappersbok.

Svævet

Veckans novell blir en, som är skriven på danska. Den heter Svævet och är hämtad från Dorthe Nors novellsamling Kantslag.

Kvinnan, som berättar i novellen, blev för ett år sedan lämnad av sin man. Han arbetade som tekniker på Vestas. I tjänsten reste han till vindkraftverk över hela världen för att tjänstgöra både som konsulent och reparatör. Kvinnan gav honom en gång en kamera, så att han kunde ta bilder av alla platser han upplevde och sedan visa henne, hon som alltid var kvar hemmavid. En av dessa platser var Dolly Sods i delstaten West Virginia i USA.

En gång kommer han dock hem och meddelar efter kvällsmaten att han tänker lämna henne. Hon blir väldigt ledsen, men lyckas dölja det väl. Alla i hennes omgivning tror att hon tar uppbrottet bara fint – ja, att hon till och med var överens med mannen om att separationen var det bästa. Det är till och med så att hon börjar tro det själv. 

Då första året har gått, efter att han lämnat henne, inser hon att hon faktiskt är fri att göra vad hon vill utan att rådgöra med någon. Att hon skulle kunna resa vart hon vill i världen. Hon bestämmer sig för att hon vill resa till Dolly Sods – den stora, vilda ödemarken. Men efter lite funderade lovar hon sig själv att hon åtminstone ska överväga att resa dit. Kanske vacklar hennes mod – vem vet. Som läsare lämnar man henne där, och hoppas att hon verkligen genomför sin dröm.

Den här novellen gjorde mig väldigt nyfiken på Dolly Sods, så jag googlade platsen, precis som huvudpersonen i novellen gjorde. Det är roligt att läsa något som väcker nyfikenheten och som får en att vilja läsa mer om en plats, ett fenomen eller en person.

Dolly Sods. Fotograf: Valerius Tygart. Bild via Wikimedia Commons.

Det är inte utan att man blir väldigt nyfiken på att se en plats som denna klippiga vildmark. Förr hade den rykte om sig att människor som begav sig in i den försvann och aldrig återvände. Numera verkar Dolly Sods vara en populär plats för vandringar, och det är lätt att förstå när man ser bilder från omgivningarna.

*

Jag fortsätter att läsa noveller till novellutmaningen jag deltar i. Den här novellen placerar jag i kategorin "en novell på danska eller norska".

Klassikercirkeln – så gick det

Mars månad håller på att närma sig sitt slut. Därmed är även sista månaden och sista boken i Klassikercirkeln avklarade. Jag tänkte göra en kort summering.

Bild via Litteraturbanken.

Klassikercirkeln genomfördes på initiativ av Litteraturbanken, Bokcirklar.se och Bokpuffen. Det övergripande temat var kvinnoöden. Klassiker tycker jag om att läsa mellan varven, så därför blev jag nyfiken på att delta. Jag hade inte heller läst en enda av de planerade titlarna, så det var ännu ett skäl att vara med. Dessutom var "kraven" på själva deltagandet väldigt fria. Man kunde vara med i diskussioner på Bokcirklar.se, skriva på sin blogg eller annat forum eller "bara" läsa och njuta. Jag har gjort lite av varje. Mest tid har jag lagt ner på att skriva om klassikerna här i min blogg. Här följer några ord om varje bok. Vill du veta mer om vad jag tyckte, så är det bara att klicka på respektive titel, som är en länk till inlägget om boken.

*

I oktober startade cirkeln, och den första boken var Det går an, skriven av Carl Jonas Love Almqvist. Den berättelsen tog mig med storm och jag tyckte så mycket om den! Det är en bok jag skulle kunna återvända till, och jag betraktar den som en favorit. Den gjorde mig nyfiken på att läsa mer av Almqvist.

November månads titel var Berta Funcke, skriven av Mathilda Malling (Stella Kleve). Om Det går an tog mig med storm, så blev det dessvärre tvärtom med Berta Funcke. Berta var en blasé rikemansflicka, som inte gjorde något vettigt åt sitt liv, tyckte jag. Det var väl därför jag i princip blev uttråkad av berättelsen.

I december blev det dags att läsa Familjen Vinge, skriven av Maria Sandel. Nu fick jag återigen läsa en bok som grep tag i mig. Människorna i boken var fattiga och levde under miserabla förhållanden. Djup tragik blandades med glädje och lycka. Själv fick jag perspektiv på min egen moderna och "bortskämda" tillvaro. Mycket intressant läsning!

Januariboken i cirkeln var skriven av en gammal favoritförfattare, Selma Lagerlöf, som jag läst många gånger tidigare. Titeln Liljecronas hem var dock ny för mig. Selma kunde verkligen berätta en historia – det har jag skrivit förr. Jag blev snabbt engagerad i denna berättelse om den stackars hunsade prästdottern och tyckte mycket om att läsa den.

Februari bjöd på Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg. Jag har läst en del av Bergman förr och såg fram emot även denna titel. Ingeborgs liv och öde fängslade mig inledningsvis. Jag tyckte att det skulle kunna bli riktigt intressant att se hur saker och ting utvecklade sig med de vuxna barnen, affärsrörelsen etcetera. Men dessvärre vänder allting till djup tragik. Ingeborg väljer en utväg ur bekymren, som jag har svårt att förstå.

Sista boken, i mars månad, var Kris, skriven av Karin Boye. Detta var en mycket förvirrande bok att läsa, tycker jag. Mystiska "dialoger" insprängda mellan händelserna i den ursprungliga berättelsen samt väldigt mycket inre tankar hos huvudpersonen Malin. Det blev lite för mycket inre ältande för mig.

*

Carl Jonas Love Almqvist och hans Det går an blev den största och bästa läsupplevelsen för mig under Klassikercirklen. Tätt efter kommer Familjen Vinge och Liljecronas hem. De övriga tre får dela på "fjärdeplatsen" i min personliga lista.

Jag tycker att det var jättekul att delta i Klassikercirkeln. På detta sätt har jag puffats att läsa klassiker, som jag inte bekantat mig med tidigare. Även om några av dem inte föll mig i smaken, har jag ändå fått möta "nya" författarskap och berättartekniker. Jag hoppas givetvis att Litteraturbanken, Bokcirklar.se och Bokpuffen återkommer med en ny version av Klassikercirkeln.

PS Du vet väl att Litteraturbanken erbjuder klassiska titlar i epubformat alldeles gratis?! DS

Novellutmaningen – så här har det gått hittills

Helena – initiativtagaren till novellutmaningen – vill gärna veta hur det gått för deltagarna hittills. Genom hennes blogg (i kommentarsfältet) finner du länkar till de som summerat sitt novelläsande. Själv har jag läst ungefär en novell i veckan och bockat av på listan efterhand. Problemet som nu uppenbarar sig, är att ju färre kategorier det finns kvar på listan desto svårare blir det att finna noveller som passar in. Men roligt är det! Både att läsa noveller och att klura på var de passar in i utmaningen. :-)

Ny favorit! Omslag: Ilse-Mari Berglin.

Här är min lista, så här långt:

*

1. Läs en novell av en fransk författare: Ett enkelt hjärta, skriven av Gustave Flaubert

2. Läs en novell där ett hus spelar en stor roll: Huset Ushers undergång, skriven av Edgar Allan Poe

3. Läs en novell med en siffra i titeln

4. Läs en novell som är utgiven 2015: Dragoner, skriven av Gertrud Hellbrand

5. Läs en novell som utspelar sig i Afrika: Brevet till Nelson Mandela, skriven av Björn Vingård

6. Läs en novell som har namnet på en stad i titeln: Port Michèle, skriven av Johan Frick

7. Läs en novell som har deckartema: Ormblomman från Samaria, skriven av Håkan Nesser

8. Läs en novell som är skriven på 1800-talet: Den svarta katten, skriven av Edgar Allan Poe

9. Läs en vintrig novell: Frid på jorden, skriven av Selma Lagerlöf

10. Läs en novell som handlar om ett djur: Sockerkaka, skriven av Frida Andersson Johansson

11. Läs en novell som är den sista i en novellsamling: Vadehavet, skriven av Dorthe Nors

12. Läs en novell på engelska

13. Läs en skräcknovell: Cthulhu, skriven av H. P. Lovecraft

14. Läs en novell med jultema

15. Läs en novell som är skriven på 1950-talet

16. Läs en novell vars titel börjar på s: Spökhanden, skriven av Selma Lagerlöf

17. Läs en novell som utspelar sig på havet

18. Läs en novell av en Augustprisvinnare: Tiden är ingenting, skriven av Ulf Nilsson

19. Läs en novell på danska eller norska

20. Läs en novell med kärlekstema: Felice, skriven av Lupina Ojala

21. Läs en novell som har ett personnamn i titeln: Den nya Isabel, skriven av Katherine Mansfield

22. Läs en novell med något kallt i titeln

23. Läs en novell av en rysk författare

24. Läs en novell som har samma namn som titeln på novellsamlingen den är med i: Fel grav, ur Fel grav och andra berättelser, skriven av Kelly Link

25. Läs en novell som utspelar sig i en stad/på en plats som du har besökt: Moster Malvina, skriven av Ann-Charlotte Leffler

26. Läs en novell vars titel innehåller ett verb: Ella gör sig fri, skriven av Karin Boye

27. Läs en novell där böcker spelar en stor roll: Bachmanns dilemma, skriven av Håkan Nesser

28. Läs en novell som handlar om syskon: Ett vattentätt alibi, skriven av Agatha Christie

29. Läs en somrig novell

30. Läs en novell av en japansk författare

31. Läs en novell som utspelar sig i skogen

32. Läs en novell med en färg i titeln: Den blå pelargonen, skriven av Agatha Christie

33. Läs en novell vars titel slutar på n: Förrättningen, skriven av Håkan Nesser

34. Läs en novell som handlar om att resa: Med strömmen, skriven av Hjalmar Söderberg

35. Läs en novell av en nobelpristagare: Vägen mellan himmel och jord, skriven av Selma Lagerlöf

36. Läs en novell där ett barn är en av huvudpersonerna: Det sällsamma fallet Benjamin Button, skriven av F. Scott Fitzgerald

37. Läs en novell av en författare som du tidigare bara läst roman/er av

38. Läs en novell av en författare som har samma för-, mellan- eller efternamn som du

39. Läs en novell av en finländsk författare

40. Läs en novell som utspelar sig i framtiden

*

En ny favorit, sedan förra summeringen, är Johan Frick. Han skrev en serie noveller i science fiction-miljö. Tyvärr fick han aldrig tillfälle att fullborda sin planerade svit. Har du inte läst Johans noveller, tycker jag att du ska göra det.

Käraste Herman

Thrillers och skräck i all ära – jag har just läst en bok i en helt annan genre, som ändå fick mig att rysa mer än om jag läst den värsta skräckberättelse. För innehållet i den här boken är inte påhittat – det rör sig om verkliga händelser i vår egen historia. Maja Hagermans augustprisnominerade biografi Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta är därför en viktig bok att läsa.

Omslag: Miroslav Sokcic.

Herman Lundborg föddes 1868 och var fjärde barnet av sju i familjen. Under sitt första levnadsår var han så klen att man var rädd att han skulle dö. Men han klarade sig – antagligen för att hans mamma nästan offrade sin egen hälsa i kampen för att han skulle överleva. Hans far var överingenjör vid Statens Järnvägar och därmed ledare för de stora järnvägsbyggprojekten, som genomfördes runtom i landet vid den här tiden. Det betydde att familjen flyttade ofta. Faderns arbetsplats bestämde deras hemort. När jag tänker på hur Herman senare valde att leva under många år av sitt vuxna liv, slår det mig att "nomadlivet" kanske fick sin grund redan under barndomen.

Herman utbildade sig till läkare. Inledningsvis tjänstgjorde han vid en anstalt för sinnessjuka. Där mötte han många lärarinnor, som var utarbetade och drabbade av "nervös överansträngning". Redan då, vid 1900-talets första år, funderade denne läkare på att det kan vara lärarinnornas krävande arbete som gjorde dem sjuka. Han engagerade sig i deras öden, genomförde en studie och skrev till och med en medicinsk artikel om sina slutsatser. Intressant, tycker jag, att det redan då fanns den här typen av funderingar om lärares arbetssituation. Idag, över etthundra år senare, står det fortfarande illa till för lärarna.

Men dessvärre var det inte denna inriktning i läkarkarriären, som Herman bestämde sig för att satsa djupare på. Tyvärr för lärarinnorna, både då och nu, kanske man kan säga. Men framförallt kan man beklaga hans val, ja i princip besatthet, av den gren inom medicinen, som han valde, med tanke på vilka konsekvenser det så småningom fick för så otroligt många människor i hela Europa. Herman Lundborg kom nämligen i kontakt med "rasbiologin" och blev så fängslad av den att han ägnade resten av sitt yrkesliv åt att arbeta inom området.

Det märks tydligt att Herman var oerhört driven. Från ingenting lyckades han samla ihop bidrag för att kunna genomföra sina studier runt om i landet. Herman var på resande fot under stora delar av åren i sitt liv. Han hade visserligen gift sig och fått två små söner, men inte ens det kunde hindra honom från att fördjupa sig i sina nya rasbiologiska tankar. Familjen blev kvar i bostaden i Uppsala, medan Herman kuskade runt i landet tillsammans med olika unga, kvinnliga assistenter för att utforska hur befolkningen såg ut. Samerna* i Norrland fann han särskilt intressanta. Då Herman kom hem till Uppsala, ägnade han mycket tid och kraft åt lobbyarbete för att skapa ett helt nytt institut. Han drömde nämligen om ett svenskt rasbiologiskt institut, där han själv skulle vara professor och ledare. Denna dröm lyckades han också genomföra. Efter tio års hårt arbete hade han sitt institut – om än i liten skala till att börja med. Under tiden fick hans hustru kämpa hårt för att sköta hem och familj. Ekonomin var skral och maken ständigt frånvarande.

En driftig människa kan vara något bra. Vederbörande kan få mycket gjort, vilket inom till exempel forskningen kan leda till många positiva resultat, som kan komma andra människor tillgodo. Men i Hermans fall känns det som slöseri med framåtandan. Det han åstadkom har, som jag ser det, i stort sett bara medfört lidande i större eller mindre grad. Själv var han förstås övertygad om att han skulle "rädda landet" undan förfall och degeneration. Herman mätte, vägde, fotograferade (både porträtt och nakenbilder i helfigur) och registrerade otroligt många människor under många år. Han bedömde dem; somliga befanns vara av den "fina" nordiska rasen, medan andra tillhörde "mindre fina" grupper. De sistnämnda var undermåligt utrustade och degenererade människor, enligt Herman. Han utvecklade starka åsikter. De olika människotyperna borde inte beblanda sig med varandra och få barn ihop. Vissa sorters människor borde inte tillåtas att få några barn alls. Om staten reglerade de här sakerna, skulle samhället räddas undan förfall och negativ utveckling. Så tyckte Herman.

Hermans registrering av människor ledde till en diger samling av fotografier och personliga uppgifter på hans institut i Uppsala. Dessa använde han sedan till de böcker han skrev i ämnet, både på svenska och andra språk. Han genomförde dessutom en stor utställning om människotyper, illustrerad med de bilder han tagit. Denna var ute på turné och visades på flera platser i landet. Visserligen användes bilderna utan namn och andra personuppgifter, men människorna på dem kunde benämnas på mindre smickrande sätt. Dessutom var många bilder antagligen tagna under mer eller mindre tvång. De avbildade visste knappast att de skulle finnas med i Hermans böcker eller på hans utställning. Jag tyckte det var mycket obehagligt att läsa om alla dessa mätningar och fotograferingar. Särskilt illa berörde det mig att Herman till exempel valde ut ett fotografi av en naken, krum, äldre, samisk man för att visa "rasen lapp" och satte det sida vid sida med bilden av en naken, ung, ståtlig, blond man, som skulle representera "nordisk ras".

Vad ledde Hermans "forskning" till egentligen? Bara lidande såvitt jag ser det. Jag tycker han kränkte alla de han mätte och fotograferade, särskilt de som tvingades till det och särskilt de som sedan hamnade i böckerna eller på annat sätt visades upp offentligt. Det är på grund av Hermans arbete, som tvångssteriliseringar infördes i vårt land. Hur mycket lidande har inte det förorsakat? Eftersom han odlade kontakter utomlands också, särskilt i Tyskland, blev hans böcker vägledande för den nazistiska rörelsen, som växte fram under 1920- och 30-talen. Vi vet alla vilket enormt lidande det slutade med.

Det finns egentligen bara ett enda positivt resultat av Hermans arbete, om jag förstått saken rätt, och det är att han kom fram till att äktenskap mellan kusiner innebär en ökad risk att barnen utvecklar ärftliga sjukdomar. Denna forskning ledde till att kusinäktenskap upphörde. Men den släkt han studerat kände sig nedvärderade, eftersom Herman gärna använde ord som "degenererade" i sammanhanget. Det är fullt förståeligt att de medverkande kände så.

Några samtida röster tycks ha höjts för att motverka Herman Lundborg och hans åsikter om rashygien och rasbiologi. Herman själv tyckte att han inte fick tillräckligt med anslag till sitt institut och det hördes en del protester mot att man skulle skapa en professur i rasbiologi. Bland annat en ung läkare, som under några år tjänstgjorde hos honom, utvecklade sedermera kritik mot Herman och hans forskning. Denne unge doktor tog över som professor på institutet, då Herman gick i pension, och förändrade därefter väldigt mycket av dess inriktning. Men då var skadan redan skedd i fråga om tvångssteriliseringar och utvecklingen i Tyskland.

Gåtan i Herman Lundborgs liv, som Maja Hagerman använder som underrubrik, var att han sent i livet avslöjades med att ha en relation med en samisk ung kvinna. De fick till och med ett barn, utomäktenskapligt förstås. Men efter pensionen, och då Herman blivit änkling, gifte han sig med kvinnan och erkände barnet som sitt även officiellt. Allt detta gick helt emot det han själv predikat under hela sitt yrkesliv. Människor skulle, enligt Herman, hålla sig till sin egen "ras", eftersom rasblandning bara ledde till degeneration, elände, kriminalitet och andra sorters avarter.

Till sist vill jag bara uttrycka min beundran för det enorma researcharbete som Maja Hagerman gjort då hon arbetade med den här boken. I arkivet för det som en gång var institutet för rasbiologi finns tusentals och åter tusentals brev bevarade, som människor skrivit till Herman Lundborg. Där finns också fotografierna, registren och böckerna. Av allt detta har Maja skapat en mycket intressant och välskriven bok om personen Herman Lundborg. Men jag tyckte också att den var otäck att läsa, av de skäl som jag redan tidigare nämnt. Människosynen från denna tid var hemsk. Jag påmindes om hur det gick till då Henrietta Lacks blev sjuk och hur läkarna underlät att informera vare sig henne eller hennes anhöriga om att de tagit celler från henne. Det är viktigt att läsa Käraste Herman för att veta vad som försiggick på den tiden och vad som i små steg ledde fram till Hitlers agerande i Tyskland under 1930- och 40-talen. Vi vill inte ha det så igen!

*Något som också framkommer i boken, är hur man såg på samerna på den här tiden. Jag berördes särskilt av det faktum att samernas barn inte skulle undervisas på samma sätt som övriga barn i landet. Inte heller skulle de lära sig alla de saker som andra barn lärde sig. Det känns som att man censurerade de samiska barnens undervisning. Fruktansvärt, det också!

Cleo och Jonah

Jag, som på grund av mitt arbete, inte kan ha djur, kan i stället njuta av deras sällskap genom andras berättelser om dem. Det finns så många fina böcker om djur, som betytt mycket för sina hussar och mattar. Några jag skrivit om här på bloggen är Den fantastiska Gracie, Gatukatten Bob (och ännu en bok om Bob), Sjukhuskatten Oscar och några rader om Bibliotekskatten Dewey. De är alla väldigt trevliga och mysiga att läsa. Dessutom är de tänkvärda och lärorika.

Collage: Bokskorpionen.

Två andra väldigt bra, gripande och tänkvärda böcker, är de båda som Helen Brown skrivit. Först kom Katten Cleo (med underrubriken "hur en kaxig katt hjälpte en familj att läkas"). Alldeles nyligen publicerades den andra boken; Katter & döttrar - de kommer inte alltid när man ropar. Ann Margret Forsström har översatt dem båda till svenska.

Katten Cleo var en katt som kom in i Helen Browns liv då hon alldeles nyss hade förlorat sin äldste son Sam i en bilolycka. Pojken var bara nio år då han dog. Cleo var den lilla kattunge Sam hade valt ut åt familjen strax innan olyckan. Han var alldeles överlycklig över att de skulle få en katt. Tyvärr hann Sam aldrig uppleva glädjen att ha Cleo hos sig. Helen, som var alldeles utom sig av sorg, ville till en början inte behålla Cleo. Men när hon ser hur lillebror Rob, tack vare Cleo, sakta men säkert lyckas ta sig ur sorgen, bestämmer hon sig för att katten får stanna. Och det är inget vare sig Helen eller övriga familjen kommer att ångra. Cleo blir en mycket betydelsefull vän, som både tröstar och gläder dem under väldigt många år då livet fortsätter att bjuda på både tråkiga och roliga händelser.

När Cleo i hög ålder dött, bestämmer sig Helen för att fler katter ska hon inte släppa in i sitt liv. Men livet tar nya vändningar. Hon drabbas av bröstcancer. Samtidigt är hon bekymrad över sin äldsta dotter, som börjat ägna sig åt sträng meditation. Dottern, som är vuxen, bor fortfarande hemma hos föräldrarna, men beger sig ibland till ett buddistkloster på Sri Lanka. Landet är vid denna tidpunkt drabbat av inre oroligheter, och Helen är naturligt nog oroad över att dottern reser dit och att hon verkar vara så djupt involverad i den buddistiska religionen. Helens syster kommer på besök för att ge stöd under sjukdomstiden. Under denna period besöker de en djuraffär. Där finns en alldeles bedårande liten kattpojke. Helen faller pladask och inom kort har de en liten Jonah boende hos sig. Det är dock verkligen inte problemfritt; Jonah är av siamestyp och väldigt social. Hur kommer det att gå för Helen, Jonah och den mediterande dottern, som helst vill gå i kloster?

Gillar även du att läsa om djur och deras betydelse för de människor de bor hos, är både Katten Cleo och Katter & döttrar något för dig. Helen skriver väldigt bra och personligt om allt som skett i hennes familj och hur betydelsefulla de båda katterna är och varit för dem. Jag kan varmt rekommendera båda de här tänkvärda böckerna.

Simma med de drunknade

Längtar du efter att läsa en rejält fängslande bok, som du knappt kan lägga ifrån dig? Då kan Simma med de drunknade vara något för dig. Det är Lars Mytting som skrivit den. Översättningen från norska till svenska står Lotta Eklund för.

Omslag: Håkan Liljemärker.

Edvard Daireaux Hirifjell växer upp hos sin farmor och farfar på deras gård på den norska landsbygden. När berättelsen tar sin början möter vi Edvard bara en mycket kort tid innan farfadern dör. Farmor är vid det laget död sedan länge. Edvard är strax över tjugo år gammal då han blir helt ensam kvar. Att ta hand om gården är han van vid, så den vållar inga bekymmer. Då är saknaden efter farfar så mycket värre att hantera. Särskilt som Edvard finner ledtrådar till sitt förflutna bland kvarlåtenskapen. Det finns saker som farfar endast har berättat några få valda delar av för Edvard. Han inser att det finns mycket som hållits helt hemligt för honom.

Varför var farfar och hans bror så inbitet bittra ovänner?

Varför sa man i släkten att farfars bror dött

i Frankrike under andra världskriget

när det i själva verket i nutid

dyker upp livstecken?

Hur kom det sig egentligen att Edvards mor,

den föräldralösa fransyskan,

och hans far,

norrmannen som knappt lämnade gården,

träffades?

Vad var det som ledde till föräldrarnas

alldeles för tidiga död

på en övergivet franskt slagfält

från första världskriget?

Varför var han själv,

treåringen,

försvunnen i fyra dagar

vid den tragiska händelsen?

Var befann han sig då?

??? 

Frågetecknen hopar sig. Edvard får fler ledtrådar genom bland andra en urgammal präst i byn. Till sist bestämmer han sig för att följa dessa spår. De leder honom inledningsvis till Shetlandsöarna. Farfars bror tycks finnas där. Lever han fortfarande? Även Frankrike, och då särskilt det där slagfältet, tycks vara en mycket viktig ledtråd. Edvard får sakta men säkert fram ännu fler pusselbitar till sitt livs historia. Svaren både överraskar och förskräcker honom. Under sina efterforskningar möter han den mystiska Gwendolyn. Hon, eller framförallt hennes morfar, verkar ha haft någon sorts samröre med både Edvards föräldrar och farfars bror.

Berättelsen rör sig i en nutid, som är omkring början av 1990-talet, och i en dåtid, som sträcker sig både över första och andra världskriget samt fram till 1971. Lars Mytting skriver mycket bra. Som läsare blir jag snabbt engagerad och får svårt att lägga ifrån mig boken. Liksom Edvard vill man bara veta mer och mer om vad som egentligen hänt. Även om de stora hemligheterna blir avslöjade, återstår ändå några mindre då berättelsen avslutas genom ett litet hopp framåt till vår egen nutid. Edvard behåller ett par saker för sig själv. Jag ska inte avslöja vad det rör sig om. Läs i stället denna mycket spännande och gripande bok!

Hanna Johansdotter

Idag är det 149 år sedan Hanna Johansdotter föddes i Norra Björstorp strax utanför Brösarp här i Skåne. Hon var dotter till häradsdomare och kyrkvärd Johan Olsson och hans maka Hanna Andersdotter. Hanna Johansdotter hade (om uppgifterna jag funnit är korrekta) två äldre bröder, en storasyster samt en lillebror. Syskonen lär ha varit födda i ordningen varannan pojke och varannan flicka. Häradsdomaren var en välbärgad man och man kan föreställa sig att familjen levt ett välbeställt liv.

Hanna Johansdotter. Fotograf okänd.

Trots att det är så länge sedan Hanna föddes, är hon fortfarande i våra dagar en mer eller mindre känd kvinna. Men hade hon själv fått bestämma hade hon hellre levt ett lugnt och förhoppningsvis lyckligt liv i anonymitet. Anledningen till att hennes namn ännu finns i våra medvetanden är nämligen djupt tragisk – Hanna blev offer för svartsjuka och hat och mördades då hon nyligen fyllt 22 år.

Sommaren 1888, då Hanna är 21 år, får hon och hennes familj besök av Per Nilsson och hans mor Anna Månsdotter. Per är ute på friarstråt. Han är född och uppvuxen på Möllegården i Yngsjö. Per är enda barnet till den avlidne Nils Nilsson och hans änka Anna. Två syskon har han haft, men de dog redan som barn. Möllegården har varit en blomstrande gård, men pengarna har börjat sina. Det är en av anledningarna till att Per behöver skaffa sig en hustru, som kan föra med sig en inte ringa hemgift i boet. Så småningom kommer ännu en anledning i dagen, men detta vet inte häradshövdingen och hans familj något om denna sommar.

Hanna fattar tycke för Per – kanske för att han sjunger så vackert – och under de närmaste månaderna brevväxlar de och träffas några gånger. Under någon period tycks Hanna dock tveka inför att binda sig vid Per, men kanske lyckas han komponera ännu ett övertygande kärleksbrev, för i november samma år blir det dags för bröllop.

Detta sägs vara Möllegården, som idag inte finns mer. Fotograf okänd.

Som en lycklig och hoppfull ung bondhustru kommer Hanna Johansdotter till Möllegården. Det tycks dessvärre som om alla hennes glada framtidsförhoppningar ganska snabbt grusas. Hennes svärmor, Anna Månsdotter, har inga planer på att lämna Möllegården. Hon har inte ens tänkt sig att lämna över huvudansvaret för skötseln av hushållet till Hanna, så som annars skulle vara brukligt. Hanna får inget stöd av sin make, Per. Han verkar snarare gå i moderns ledband. Anna är inte bara dominant – hon verkar också vara rent elak. Hannas liv blir olyckligt och erbarmligt.

Som tur är finner Hanna en vän i handlarens fru, som heter Hanna Persdotter. Åt henne kan hon så småningom anförtro sig alltmer av sitt eländiga liv. Ju längre tiden går desto mer förtvivlad blir Hanna. Hennes make visar henne ingen ömhet och vill inte ens röra henne. Svärmodern är hon livrädd för. Hanna försöker flera gånger få hjälp genom sin far. Han gör sitt bästa för att hjälpa henne, men hävdar också att det är Hannas plikt att försöka få sitt äktenskap att fungera. Han vill med andra ord inte låta dottern flytta hem till barndomshemmet igen.

Det märkliga triangeldramat mellan Per, Hanna och Anna drivs till sin spets på natten mellan den 28:e och 29:e mars 1889. På förmiddagen den 29:e mars hittas Hanna livlös i gårdens källare. En granne har då varit och knackat på och sökt henne. När Hannas döda kropp hämtas upp ur källaren, upptäcker grannarna tämligen omgående att hon har strypmärken på halsen. Det dröjer inte länge innan Per och hans mor blir misstänkta för mordet på Hanna.

Hannas grav*. Fotograf: Herr Bokskorpion.

"Den arma qvinnans
böner och tårar
rörde dem alls intet."
Fotograf: Herr Bokskorpion.

22 år gammal, efter att ha tillbringat sitt sista halvår i livet som hustru i ett olyckligt äktenskap och med en elak svärmor, får Hanna återvända till sin barndoms trakter. Hon ligger begravd på Brösarps kyrkogård. Bredvid henne ligger hennes föräldrar. Hennes far sades bli så förtvivlad över att han inte låtit Hanna få flytta hem, att han gick en för tidig död till mötes 1895. Hannas mor levde till 1914.

I förgrunden: Hannas grav till vänster,
hennes föräldrars till höger.
Brösarps kyrka i bakgrunden.
Fotograf: Bokskorpionen.

Per Nilsson och hans mor Anna Månsdotter ringades alltså in som misstänkta. Det dröjde dock innan en rättegång kom igång. Polisen kopplades nämligen inte in förrän Per fallit till föga och erkänt sin skuld i dådet inför sin svärfar. Därefter kom rättegången (som egentligen var tre stycken) att bli mycket långvarig. Inledningsvis höll Per stenhårt på att han ensam hade planlagt och genomfört mordet. Hans mor ansågs vara delaktig, men hon nekade styvnackat. Efter ett antal månaders rannsakning och förhör, då de misstänkta lämnade motstridiga uppgifter och framförallt Annas alibi blev starkt ifrågasatt, kom rätten fram till att båda skulle dömas till döden. Efter domen kom Anna på andra tankar och medgav plötsligt att hon haft vetskap om Pers planer, att hon dessutom varit närvarande vid dådet, men att hon inget gjort för att förhindra det. Ytterligare förhör och rannsakningar följde under några månader. Till sist fastställdes den ursprungliga domen. Båda de dömda ansökte dock om benådning hos regeringen och kungen. För Per, som hade sina grannars och vänners stöd och vittnesmål om sin vandel, blev straffet omvandlat till livstids fängelse. Annas straff förblev det strängaste. Hon blev därmed historisk på så sätt att hon var den sista kvinnan som avrättades i Sverige.

Vem mördade egentligen Hanna och varför gick hon detta grymma öde till mötes? Det är inte exakt fastslaget vem som stod bakom planeringen och vem som genomförde illdådet. Orsakerna bakom kan tyckas både enkla och komplicerade på samma gång. Under den långvariga rättegången kröp det fram att mor och son skulle ha ägnat sig åt blodskam under flera år sedan maken och fadern Nils Nilsson avlidit. Var det bara illasinnat "snack på bygden" eller var det verkligen så? Det kan ingen egentligen veta. Men det verkar vara tydligt att Anna var en kvinna med hetsigt temperament och att hon knutit sitt enda överlevande barn, Per, mycket fast till sig. Hon vägrade lämna över ansvaret för gården till den nya bondmoran Hanna. I stället växte hennes svartsjuka och hat gentemot svärdottern, som ju var en konkurrent om Pers gunst i Annas ögon. Pers äktenskap med Hanna skulle dock dels bidra med pengar till gården och dels skyla över de rykten som gick på bygden om Annas och Pers relation. Det finns spekulationer som går ut på att Hanna skulle ha kommit på Anna och Per "in flagranti" och att hon konfronterat sin svärmor, vilket i sin tur skulle ha lett till mordet. Ingen vet säkert.

Bild ur filmen Yngsjömordet från 1966.

Då jag läste Yngve Lyttkens bok, Yngsjömordet, tyckte jag ändå att jag fick händelseförloppet och skuldfrågan ganska klar för mig. Yngve var advokat och jag tycker att det märks tydligt i boken att han vet vad han pratar om då han granskar och analyserar de gamla förhörsprotokollen och andra samtida dokument. Yngsjömordet är en mycket läsvärd och viktig bok att läsa för den som vill veta mer om stackars Hannas öde. Yngve drar slutsatser som känns väl underbyggda och jag är helt med på hans teori att det var Anna som genomförde mordet och att hon passade på medan Per var ute och såg till djuren i stallet, vilket han steg upp och gjorde varje natt. Han kom sedan in i bostaden då dådet var ett faktum och nödgades hjälpa till att försöka dölja det i en påhittad olycka. Yngsjömordet, som publicerades första gången 1951, finns tyvärr bara som pappersbok önske-ebok**. Man kan till exempel finna den på Bokbörsen. Boken har också använts som förlaga till filmen med samma namn, som kom 1966. Tjugo år senare spelades ännu en film om Yngsjömordet in.

Omslag: Nils Olsson

Den som vill kan också komplettera med romanen Djävulen hjälpte mig, som är skriven av Caroline Eriksson. Titeln är hämtad från Pers förklaring då han tillfrågades om hur han ensam lyckats klä den döda Hanna efter dådet. "Djävulen hjälpte mig" var hans svar på den frågan. Carolines bok är välskriven (om än med en felaktig uppgift om hur länge Hanna var gift med Per). Den grundar sig på de faktauppgifter som finns, bland annat på Yngve Lyttkens analyser, men är för övrigt fiktiv i fråga om sådana saker som det är helt omöjligt att känna till avseende Pers liv och uppväxt samt inre tankar. I Djävulen hjälpte mig är det främst Per man får följa, men även Hannas fiktiva tankegångar finns med. Anna skildras inte alls genom ett sådant inre perspektiv.

Hannas öde känner vi till. Att Anna blev avrättad har jag också konstaterat. Men hur gick det för Per? Han sändes till fängelset Långholmen i Stockholm för att avtjäna sitt straff. Han blev en unik fånge på så sätt att han benådades och frigavs på julafton 1913, efter 23 års fångenskap. Han sägs då ha varit den fånge som suttit längst och ändå överlevt de erbarmliga förhållandena i fängelset. Per återvände till sina hemtrakter. Möllegården såldes dock redan under rättegången och stod sedan och förföll. Per valde att bygga sig ett hus i Hernestad i närheten av Yngsjö. Han försörjde sig som bokbindare, eftersom han lärt sig det yrket på Långholmen. De människor han kände sedan tidigare i Yngsjö behandlade honom vänligt och tyckte att han lidit tillräckligt. Per besökte sin hustrus grav i Brösarp flera gånger. På gravstenen är han omnämnd som Hannas mördare.

Minne öfver hustrun Hanna Johansd

*I N Björstorp 13/3 1867

Mördad af sin man

Per Nilsson

och hans moder

i Yngsjö 28/3 1889

SV. PS 480

Den arma qvinnans

böner och tårar

rörde dem alls intet

I den dagbok Per lämnade efter sig, beskrev han sin känslomässiga reaktion vid ett sådant besök:

”Jag frös, fast att det var mitt i sommaren, ty Per Nilsson, det är jag.”

Han lär också ha reflekterat över det faktum att Hanna och han kunde ha fått ett bra liv tillsammans. Dagböckerna återfanns femtio år efter Pers död och har bildat underlag för den lilla filmen Per Nilsson var mitt namn. Den fanns tidigare att se på Öppet Arkiv hos Sveriges Television. Efter fem år i frihet insjuknade Per i lungsot och dog på sjukhuset i Kristianstad 1918. Han hade under sina sista år i livet gjort sig känd som en fridsam man med vacker sångröst. Det kan mycket väl tänkas att Hanna Johansdotter skulle kunnat få sina drömmar om egen härd och ett lyckligt äktenskap infriade tillsammans med Per – om de fått chansen att bygga sitt gemensamma liv på egen hand.

*Hannas grav är idag ett skyddat kulturminnesmärke och vårdas av kyrkorådet.

**Uppdatering av inlägget: Ibland går ens önskningar i uppfyllelse! Boken Yngsjömordet har nu, i oktober 2016, kommit ut som ebok. Läs mer i ett inlägg, som du finner genom denna länk.

Pastor Viveka och tanterna

Jag tycker att redan titeln på denna bok, Pastor Viveka och tanterna, är väldigt lockande och den väckte helt klart min nyfikenhet. Annette Haaland är författaren bakom denna mångfacetterade berättelse.

Omslag: Emma Grave på Designstudio E.

Viveka är en kvinna, som befinner sig mitt i livet, och har fullt upp med människorna omkring sig. Hon är pastor i en frikyrka i Gamla Enskede och har ansvar för hela församlingen. Hon är maka och mor. Hon har på senare tid börjat "få nog" av alla som kräver hennes uppmärksamhet. För att kanalisera sitt behov av ensamtid, har hon i smyg köpt sig en liten kolonilott. Denna försvinner hon till för att bara sitta och göra ingenting en stund. Som en liten protest mot allt, har hon också börjat klä sig i t-shirtar med tryck, som hon bär under den traditionella pastorsskjortan. På tröjorna kan det stå "Sluta gnälla!" eller "Legalisera dödshjälp!". Pastor Viveka skulle inte drömma om att visa dessa budskap för någon – de är bara hennes sätt att i smyg vara lite obstinat.

Tillvaron i församlingen, och Vivekas stress, skruvas upp då först en äldre församlingsmedlem dör och sedan ännu en. I det första fallet konstaterar polisen förgiftning. Viveka kan inte låta bli att engagera sig. Giftet visar sig vara ett, som man kan framställa ur blomman stormhatt. Plötsligt ser Viveka stormhattar i var och varannan trädgård. Överallt tycks det finnas potentiella mördare. Tanterna, som inledningsvis krävde för mycket av Vivekas uppmärksamhet, visar sig bära på både djupa hemligheter och resurser för lösandet av församlingens gåtor.

Vackra, men giftiga, stormhatten. Bild via Giftinformationscentralen.

Jag skrev i början av inlägget att detta är en mångfacetterad bok. Det är den verkligen, tycker jag, för vilken genre tillhör den egentligen? Det går inte att sätta den i något fack, vilket är både intressant och spännande. Den är en deckare, men en med mord utan blod och annat slamsigt. Den är som en feelgood-roman och på samma gång en berättelse med livsfilosofiska funderingar och budskap. Den skildrar en stressad kvinna mitt i livet, hennes tillvaro och hennes sätt att kanalisera sin stress. Tanter har väsentliga roller bland bokens alla figurer. Alla dessa ingredienser gör Pastor Viveka och tanterna till en bok jag verkligen gillar. Annette Haaland debuterar med denna titel och gör det med den äran. Riktigt roligt är att det tycks finnas planer på fler böcker om pastor Viveka – det ser jag mycket fram emot!

Kris

Sista boken i Klassikercirkeln är Kris, skriven av Karin Boye. Jag har inte läst så mycket alls av Karins verk innan och jag är inte heller särskilt bekant med vare sig hennes författarskap eller hennes person. Det enda jag läst var en bok, som heter Kallocain, och novellen Ella gör sig fri. Kallocain var intressant och tänkvärd, medan Ella gör sig fri var mer frustrerande att läsa. Kris publicerades första gången 1934.

Bild ur Ulf Boyes familjealbum, via Wikipedia.

Kris handlar om den 20-åriga Malin, som studerar på ett lärarinneseminarium. Om jag förstått saken rätt får man man följa henne under det sista halvåret på denna läroanstalt. I slutet av boken tar hon sin examen. Under berättelsens lopp får läsaren ta del av Malins tillvaro på skolan och framförallt hennes innersta tankar. Blandat med detta är ett flertal dialoger mellan olika yttre fiktiva personer, som egentligen inte finns i Malins reella verklighet på seminariet.

Som jag förstår det genomgår den troende Malin en religiös kris och dessutom funderar hon mycket omkring sin egen person, en sorts identitetskris. Därför får man ta del av väldigt mycket inre tankar. Malin söker på olika sätt hjälp; genom en vanlig doktor, genom en väninna samt genom en kristendomslärare hon har förtroende för. Dessvärre tycks det som att Malin inte upplever att hon får någon större hjälp. Under den här tiden blir hon också förälskad i en annan ung klasskamrat på seminariet och ska brottas med tankarna omkring detta. På något sätt tycks Malin ändå finna ett sätt att i slutändan hantera sina funderingar och inre demoner.

Jag tyckte ärligt talat att detta var en mycket förvirrande bok att läsa. Jag hade svårt att hänga med i Malins inre tankar. De mystiska "dialogerna" som sprängdes in här och där gjorde inte saken bättre. De delar av boken, som skildrade livet och skeendena på seminariet, var mer intressanta och förståeliga. Men att läsa Kris i syfte att få en bild av livet på ett lärarinneseminarium, är mindre bra. Det centrala är inte att skildra något sådant. Malins kris och inre tankar om sig själv är bokens huvudsakliga innehåll. Såvitt jag förstått är denna bok självbiografisk – det handlar med andra ord om Karin själv. Jag tyckte inte Kris var bra, och jag känner mig inte överdrivet lockad att läsa mer av Karin Boye efter denna läsning. Vill du läsa Kris, finner du den alldeles gratis hos Litteraturbanken.

Snökimonon

Gillar du hemligheter, som avslöjas sakta? Då kommer du att gilla Snökimonon. Den är skriven av Mark Henshaw och översatt till svenska av Ing-Britt Björklund.

Omslag: Maria Sundberg.

Den nyligen pensionerade, franske polisinspektören Auguste Jovert får ett brev från en ung kvinna, som hävdar att hon är hans dotter. I samma veva möter han en av sina grannar, den japanske professorn i juridik Tadashi Omura. Tadashi är mån om att bibehålla kontakten. Han börjar berätta en historia, som fängslar och fascinerar Auguste. Då de träffas – det kan gå veckor mellan mötena – fortsätter Tadashi att berätta. Det är inledningsvis en vacker historia om Tadashi och hans lilla dotter, men efter ett tag blir berättelsen alltmer komplicerad och obehaglig. Augustes känslor inför det han får höra är dubbla. Han vill veta mer på samma gång som han inte vill bli mer involverad. Parallellt funderar han på sin egen historia. Ska han söka upp den kvinna som eventuellt är hans dotter?

Jag tänker inte avslöja mer än så här av handlingen. Hemligheter är ju hemligheter! Gillar du sådana ska du absolut läsa Snökimonon. Mark Henshaw har skrivit en bok som är svår att släppa. Liksom Auguste vill man som läsare veta mer på samma gång som de hemligheter som avslöjas blir alltmer obehagliga. Det gäller faktiskt både Tadashis och Augustes hemligheter. De har båda olika saker i bagaget, som inte är så snygga i dagsljus. Till sist avslöjas den sista hemligheten, och den handlar om Tadashi själv. Den överrumplar Auguste och mig – kanske också dig?

Efterlysning!

Vill du hjälpa två ambitiösa universitetsstudenter, som arbetar med en studie om eböcker, pappersböcker och läsning? Klicka på bilden eller (om den inte är tydlig) läs deras text här nedanför!

*

Läser du e-böcker? Eller föredrar du fysiska böcker? Du kanske har funderat på att prova att läsa en e-bok, eller är du inte alls intresserad?

Vi är nyfikna på hur läsare ser på e-böcker och är därför intresserade av att intervjua e-boksläsare, men även människor som inte läser e-böcker. Vi vill gärna ta del av dina synpunkter på och eventuella erfarenheter av e-böcker och dina tankar kring läsande, såväl det digitala som det fysiska läsandet. Intervjustudien är en del av vår masteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet. Intervjuerna beräknas ta cirka 60 minuter och kommer att genomföras i Skåne under mars och april 2016. Dina erfarenheter och åsikter är viktiga och vi hoppas att du vill bidra till forskningen genom att dela med dig av dem. 

Är du intresserad av att delta och vill veta mer om studien, kontakta oss:

eboksstudie [at] gmail.com

Ylva Jakobsson & Katja Lehmann 

Studenter på ABM-programmet

Institutionen för kulturvetenskaper 

Lunds universitet 

Handledare: Johanna Rivano Eckerdal 

*

Visst låter det spännande?! Som inbiten eboknörd kommer jag självklart att dela med mig av mina erfarenheter till de här båda studenterna.

Vadehavet

När jag skulle välja en novell på danska att läsa till novellutmaningen, föll mitt val på Dorthe Nors och hennes novellsamling Kantslag.

Omslag: okänt.

I den sista novellen i samlingen, Vadehavet, får vi möta berättaren som minns en tid i sin barndom då hon och hennes mor bodde vid den sydjylländska västkusten. Modern, som var skådespelerska, mådde inte bra i den stressiga miljön i Köpenhamn och bestämde sig för att flytta till Sønderho. Inledningsvis var nog flytten bra, men snart mår modern sämre igen. Berättarens mormor kommer och bor hos dem ett tag då modern mår riktigt dåligt. Återigen mår modern bättre och mormor flyttar hem till sig. Men berättarens mor blir inte av med sin "Verldensangst". Hon gör dagliga, rastlösa promenader ner till Vadehavets av tidvatten varierande kust. Dottern/berättaren känner sitt ansvar och följer henne och övervakar henne.

Kantslag är en samling noveller om människor som är eller beter sig annorlunda av olika orsaker. De kan ha kommit på kant i samhället och försöker finna sina egna lösningar på hur de ska leva sina liv. Jag har hittills läst två av novellerna, varav Vadehavet är den ena. Tragiken är närvarande i berättelsen, på samma gång som Dorthe skriver koncist och krasst om skådespelerskan och hennes dotter. Läsvärt för den som vill läsa den här typen av noveller!

*

Jag kommer att läsa fler av Dorthes noveller. Därför placerar jag inte Vadehavet i kategorin "läs en novell på danska", som jag först tänkte. I stället kategoriserar jag den som "en novell som är den sista i en novellsamling".

PS Kantslag finns översatt till svenska. Du finner den här och här. Översättningen är gjord av Ninni Holmqvist. Vill du läsa den på norskt bokmål, så finner du den här. Pernille Rygg står för den översättningen. DS

Det lilla bageriet på strandpromenaden

Jag lockades av Det lilla bageriet på strandpromenaden, skriven av Jenny Colgan och översatt av Birgitta Karlström, eftersom jag trodde att det var en feelgood-roman. Under läsningens gång visade det sig att denna bok snarare är en chick lit-berättelse.

Fint omslag, skapat av Hanna Larsson.

Vi möter Polly då hon är på väg att förlora allt hon hade i en konkurs. Den flotta lägenheten försvinner ur hennes liv, liksom pojkvännen. Polly hade ett företag tillsammans med honom, så även hennes jobb har gått upp i rök. Ett litet tag bor Polly hos sin väninna på hennes soffa innan hon får nog och tar till en drastisk lösning. Hon får nys om en liten lägenhet långt ute på den cornwallska landsbygden (närmare bestämt på en liten ö) och bestämmer sig för att flytta dit. Polly får kämpa för att hålla näsan över vattnet; det finns en bitter gammal tant att tampas med och dessutom måste hon finna ett sätt att försörja sig.

Polly har dock en talang och det är att hon är väldigt duktig på att baka. Ganska snart får folket på den lilla ön klart för sig att Polly bakar betydligt bättre bröd än den bittra tanten. Det gör förstås inte relationen mellan Polly och bittra tanten bättre. Men, som den rådiga kvinna hon är, lyckas Polly skapa sig ett liv som bagare och dessutom i relativt god sämja med bittra tanten. Kärleken kommer åter in i hennes liv, även om den till att börja med gör henne besviken.

Det finns delar i denna berättelse som jag gillar, medan andra saker inte känns lika lockande. Att berättelsen utspelar sig längs Cornwalls kust är intressant. Polly tar hand om en skadad lunnefågel och detta är avsnitt jag verkligen gillar att läsa. Hennes brödbakande är också lockande och inspirerande. I slutet av boken finns dessutom recept! Ett stort plus! Många böcker som handlar om matlagning i olika former har inga recept, vilket jag alltid tänkt är en miss. Lagas det mycket mat, blir man som läsare onekligen nyfiken på hur recepten ser ut.

Mindre intressant för min egen del, är att läsa Pollys och hennes väninnas funderingar på karlar. De är båda i trettioårsåldern och dialogerna mellan dem, och mellan dem och olika män, kan vara väldigt ironiska och delvis kryddade med svordomar. Inget för mig, kände jag. Men vet man om att Det lilla bageriet på strandpromenaden är mer chick lit än feelgood, så kan man säkert fångas av Pollys öden och äventyr på den cornwallska landsbygden. För den som gillar den här boken, kan jag nämna att under våren utkommer fortsättningen. Den heter Sommar på strandpromenaden.

Book Bags

Jag har skrivit om den fantastiska sidan Etsy redan tidigare. Då har det gällt till exempel fodral till läsplattor. Nu har jag genom Ebook Friendly blivit uppmärksammad på ännu fler fina, bokliga saker som säljs genom Etsy, nämligen superfina bokväskor. Se bara på denna läckerbit ...

 

... eller vad sägs om ...

Ja, det finns massor med titlar att välja på i Krukrustudios shop på Etsy. Hittar man ingen befintlig titel, som faller en på läppen, så kan man kontakta dem för att få en väska tillverkad efter egna önskemål. Visst kostar de här väskorna en slant. Men de ser verkligen perfekta ut för en boknörd. Läsplattan och andra väsentligheter ser ut att få utmärkt plats. Tänk att svassa runt med en sådan på höstens bokmässa! :-)