Politik och passion + Kejsarinnan

Hur är det att vara "första dam" i en monarki? Hur är det att ha titeln kronprinsessa, drottning eller rentav kejsarinna? Som "vanlig människa" är det nog helt omöjligt att tillfullo veta eller förstå, men det finns böcker som försöker ge en bild av livet bakom de kungliga kulisserna.

Prins Wilhem och prinsessan Maria.
Omslag: Niklas Lindblad.

Om man skulle vilja skapa sig en föreställning om hur det är eller var, kan jag rekommendera läsning av boken Politik och passion. Den har underrubriken Svenska kungliga äktenskap under 600 år. Och det är precis vad den handlar om. Vem gifte sig med vem? Vad låg bakom alla dessa arrangerade äktenskap? Några fick det bra i sina äktenskap, medan andra led. Henric Bagerius och Louise Berglund fungerar som sammanhållande författare av boken, och har till sin hjälp haft Mattias Frihammar, Fabian Persson, Avigail Rotbain, Karin Tegenborg Falkdalen och Kristina Widestedt som medförfattare.

Jag tyckte det var mycket intressant och lärorikt att läsa Politik och passion. Dels får man en historielektion och dels skapar kvinnoödena en hel del tankar och funderingar. Tänk, till exempel, att bli bortlovad redan när man är ett år gammal, och sedan tvingas gifta sig då man blir elva år. Detta öde gick den norska prinsessan Ingeborg till mötes då hon gifte sig år 1312. Hennes blivande make var trettio! Eller tänk att vara en prinsessa i Storbritannien och veta att ens öde är att bli bortgift med vem som helst, som ens land tycker att man behöver förbättra relationerna med. När tiden är inne, skeppas man sedan över till ett kallt Skandinavien och lämnas i händerna på en total främling, som man aldrig sett.

Men en del äktenskap blev också bra, med ömsesidig respekt mellan parterna. Det kunde resultera i att en kung och drottning samarbetade om ämbetet som landets statsöverhuvud, med positiva effekter som följd. Äktenskapen mellan människor av denna dignitet har dessutom alltid setts som viktiga förebilder för ett lands medborgare.

Dessa prinsessor och drottningar har med andra ord haft (och har fortfarande) många krav på sina axlar. Tillsammans med en make som de inte valt själva (tur att de får välja själva nuförtiden) skulle de leda landet (numera representera förstås), de förväntades bidra med arvingar och de skulle föregå med gott exempel inför folket. De skulle vara vackra och klä sig smakfullt.

På tal om att vara vacker och klä sig smakfullt ... en annan mycket intressant bok på temat kungligheter är Kejsarinnan*, som Nicole Avril har skrivit. Den handlar om Österrikes sista kejsarinna, Elisabeth Amalia Eugenie Wittelsbach, som också kallades Sisi (eller Sissi) av sina närmaste. Jag skrev om henne i ett inlägg i våras. Denna bok finns tyvärr bara som pappersbok. Den kom ut på svenska 1996, i en översättning av Astrid Lundgren.

Omslag: målning gjord av Franz Xaver Winterhalter.

Sisi ansågs vara en mycket vacker kvinna. Hon gifte sig väldigt ung med sin kusin, kejsaren av Österrike, och det var kanske inte det bästa för den naturälskande och frihetstörstande människa som hon tycks ha varit. Hovlivet var nämligen omgärdat av massor av stränga regler. Sisi förlorade i princip sina möjligheter att bestämma över sitt eget liv. Hennes barn togs ifrån henne, eftersom svärmor inte ansåg att hon skulle klara att uppfostra dem på rätt sätt. Österrikarna ville se henne i Wien – vacker och fint klädd – men de var också snara att kritisera henne hårt. Det var nog inte konstigt att Sisi blev kroppsfixerad och försökte dra sig undan uppmärksamhet i den mån hon kunde.

Sisi hade mycket långt hår, som krävde väldigt mycket skötsel. Detta kan tyckas helt självklart, om man tänker efter, men det blev givetvis en sak som kritiserades och omgavs med myter. Hennes önskan att hålla sig i form genom ridning, promenader och gymnastik blev naturligtvis också kritiserade. Visserligen kan man konstatera att hon antagligen drev sig lite väl hårt och att hon tycks ha utvecklat vad vi idag skulle kalla ätstörning, men hon levde också under stor press.

Sisi tyckte bäst om att få ströva fritt omkring i naturen eller att läsa böcker. Hon skrev en del dikter själv. Det är sorgligt att läsa om hur "den gyllene buren" begränsade hennes möjligheter till ett bättre liv. Hennes make avgudade henne under hela sitt liv. Även han var dock styrd av konventioner och av hårt arbete med att leda landet.

Läsningen av Kejsarinnan fick mig att tänka på hur vi (somliga i alla fall) än idag ägnar oss åt att kritisera kungligheter. Nu tänker jag inte på sådana övergripande frågor som monarkins vara eller inte vara. Nej, jag menar att många människor är snabba att lufta sina åsikter om allt från klädsel till frisyrer och andra ytliga saker, i stället för att fokusera på vad kungligheter bidrar (eller inte bidrar) med till ett lands fromma. Det kan inte vara lätt att sitta i den där gyllene buren – hur de än gör eller klär sig, så är det alltid någon som tycker att det är fel.

Är du intresserad av historia och kungligheters liv, är dessa båda böcker något för dig. Jag tycker att det var mycket intressant, lärorik och inte minst tankeväckande att läsa dem båda två.

*För den som blir intresserad av att skaffa sig ett eget exemplar av Kejsarinnan, kan jag rekommendera ett besök på Bokbörsen. Där finns i skrivande stund fyra exemplar till salu.