Enkel biljett till nattens ände

Under några lediga dagar har jag läst Enkel biljett till nattens ände, skriven av Johan Frick. Nej, "läst" är fel ord att använda om denna bok. Jag har helt enkelt avnjutit denna otroligt välskrivna berättelse långsamt och lugnt, som om jag skulle dricka ett fint portvin eller njuta av en bit mörk choklad. När jag först såg titeln och läste vad den handlade om, hade jag svårt att veta vad jag egentligen skulle tro. Men det var helt klart en titel och en beskrivning som lockade. Jag frågade mig om detta var en sorts "ny Liftare*".

Väldigt coolt omslag, gjort av Ilse-Mari Berglin.

Jag tycker att det är svårt att skriva en egen resumé av handlingen i Johans bok. Den är så komplex. Den är sin helt egen genre, även om det i grund och botten är en berättelse i sci-fi-miljö. Därför lånar jag helt enkelt ett par rader ur förlagets beskrivning:

"Tidigt femtiotal i Frankrike. Mänskligheten får ett unikt erbjudande från en främmande civilisation."

Genom flera berättelser och genom flera huvudpersoners ögon får jag som läsare lära känna en helt annan värld, som existerar parallellt med vår egen tillvaro på jorden. Xenotech-röjaren Glum sysslar med sisyfosarbetet att destruera det livsfarliga xenotech, som finns överallt på planeten Michèle efter kriget. Han minns inte vem han egentligen är och vad han gjort innan han sattes att röja xenotech. Valentina Cruz äger sitt eget rymdskepp, Anaïs, och tillsammans med en liten men trogen besättning kryssar hon genom universum på olika mer eller mindre farliga uppdrag. Privatdeckaren Slim Jim och tusenskönan Rosalind är andra personer, vars historia man får lära känna. Centrum för allting är planeten Nouveau Versailles, dit ättlingar till människor från planeten Jorden blivit transporterade med rymdskeppet L’Harmonie du Monde under stor sekretess. De skilda berättelserna ger läsaren pusselbitar till vad som egentligen hänt, varför ett krig har ägt rum och vad xenotech egentligen är.

Detta är sci-fi, men också massor av annat. Vardagliga händelser och känslor blandas med högteknologiska maskiner på ett helt naturligt sätt. På samma gång får man sig en dos av "jordlig" musik och litteratur samt 20- och 30-talsmiljö. Allting är placerat i en värld med franska namn och uttryck.

Min känsla av "Liftaren" då? Sett till bokens innehåll har den inget gemensamt med Liftaren mer än att de båda rör sig i universum. Men dessvärre har Johan Frick och Douglas Adams det gemensamt att de lämnat jordelivet alldeles för tidigt. Douglas hann förvisso skriva klart sin "trilogi i fem delar", men Johan Frick fick tyvärr inte tillräckligt med tid för att utveckla vare sig Nouveau Versailles eller sitt spirande författarskap. Mot slutet av Enkel biljett till nattens ände kan man förstå att Johan hade intentioner och ville förmedla djup klokskap i sci-fi-förpackning. En riktigt stor förlust för oss läsare att vi inte får ta del av det som var tänkt.

Jag har läst klart, men ändå inte läst klart, Enkel biljett till nattens ände. Jag vill läsa om. Och om igen. Jag kommer att återvända och upptäcka nya dimensioner. Tack, Johan, om du kan höra eller uppfatta min tacksamhet över en fantastiskt bra läsupplevelse där du är nu.

*Med "Liftaren" avser jag boken och fenomenet Liftarens guide till galaxen.