söndag 31 januari 2016

Bachmanns dilemma

Veckans novell är verkligen en spännande liten godbit, hämtad ur Håkan Nessers Från doktor Klimkes horisont. Det är inte första gången jag skriver om novellerna i denna delikata samling – tidigare har jag rekommenderat både Förrättningen och Ormblomman från Samaria. Det, om något, måste ju vara ett gott betyg för berättelserna i Från doktor Klimkes horisont.




Professor Bachmann tycker sig finna tecken på att hans hustru har en älskare. Tämligen omgående bestämmer han sig för att "göra sig av" med denne inträngling utan att konfrontera hustrun. Då gäller det förstås att ta reda på vem det kan vara – inledningsvis har Bachmann bara en ensam initial som ledtråd. Men skam den som ger sig! Jakten på "C" startar och som tur är kan professorn "ta sig ledigt" från institutionen på grundval av vaga orsaker. Så småningom uppdagar han att "C" är författare och har skrivit bland annat "triviallitteratur" (Bachmanns uppfattning) i form av deckare. Med stark avsmak tvingar sig professorn att köpa C's bok "Ett stillsamt litet mord" i syfte att lära känna sin fiende bättre.

Bachmann inleder läsningen av denna titel på samma gång som han forskar vidare i hustruns kärleksaffär med den mystiske C. Han planlägger också hur han ska göra för att komma åt C. Spåren leder fram till händelser som börjar bli märkligt lika vissa skeenden i C's deckare. Hur hänger detta ihop? Är saker och ting verkligen som professor Bachmann tror?

Detta är en riktigt spännande novell i sann Nesser-anda! Den är välskriven och mycket fängslande. Gillar du att lyssna på ljudböcker kan jag rekommendera inläsningen, som är gjord av författaren själv.

*

Jag har läst Bachmanns dilemma eftersom jag deltar i en rolig novellutmaning. Just denna berättelse placerar jag i kategorin "en novell där böcker spelar en stor roll" fastän det bara är en enda bok med i handlingen. Men den spelar å andra sidan en mycket stor roll.


fredag 29 januari 2016

Spökhanden

Förra veckans novell kommer här – äntligen. Det är Selma Lagerlöfs Spökhanden. Novellen publicerades första gången i Idun 1898.


Omslag: Teresa & David.

Ellen – en ung kvinna – är förlovad med en doktor. En sen kväll ska hon sätta sig att skriva ett brev till sin fästman. Hon hinner inte skriva mer än "Min älsk..." förrän hon får syn på något som får henne att först skrika som om hon blivit galen och därefter bli stum av fasa. Sova kan hon inte göra och ljus måste hon ha, där hon sitter mitt i rummet i en fåtölj. Det blir ingen annan råd än att tillkalla doktorn och tillika fästmannen, trots att det är mitt i natten. Kanske kan han lirka ur henne vad som hänt. Det kan han. Ellen har sett Spökhanden – och det gör bara den som far med lögner. Men vad ljuger Ellen om, och varför?

Jag har skrivit det tidigare – Selma kunde verkligen konsten att berätta en god historia. Denna läsvärda lilla spökhistoria har en vändning på slutet, som kanske allra minst Ellen själv hade väntat sig.

*

Jag har läst Spökhanden som en del i novellutmaningen jag är med i. Jag placerar den i kategorin "en novell vars titel börjar på s".


torsdag 21 januari 2016

Liljecronas hem

Månadens bok i Klassikercirkeln är Selma Lagerlöfs Liljecronas hem. Den finns i flera olika utgåvor som ebok och du finner dem här, här och här. Såvida du inte vill ladda ner den alldeles gratis från Litteraturbanken förstås.


En ung Selma. Bild via Wikipedia.

I berättelsen Liljecronas hem möter man inledningsvis den unga tonårsflickan Eleonora, även kallad Nora, men som mestadels går under namnet lilljänta. Hon blir städslad att vara sällskap åt en ung vuxen prästdotter vid namn Maja Lisa. Lilljänta flyttar således hemifrån till prästgården. Men väl där upptäcker hon ganska snart att allt inte står rätt till. Prästen, som varit änkeman sedan flera år, har plötsligt gift om sig. Men den nya prästfrun är inte snäll. Hon betraktar Maja Lisa som lat och sätter henne därför i extra hårt arbete. Gårdens anställda driver hon också hårt. Utöver detta smider hon fula ränker och drar sig inte för att lura in lilljänta i dessa. Hon lockar lilljänta att avslöja saker om Maja Lisa eller göra saker, utan att hon inser konsekvenserna av det. Maja Lisas liv är alltså väldigt svårt. Även lilljänta har det svårt, men hon kan åtminstone "hota" med att avsluta anställningen och flytta tillbaka till föräldrahemmet.

En ljuspunkt i Maja Lisas liv blir ett besök hos en moster och därigenom bekantskapen med två bröder, den ena en präst och den andra en bruksförvaltare. Givetvis får styvmodern nys om detta och försöker förstöra för Maja Lisa. Även flera andra personers tillvaro blir förstörd på grund av hennes elaka agerande, vilket hon också lurat in lilljänta i. Som tur är lyckas lilljänta övertyga prästen om hur det egentligen förhåller sig. Han har nämligen trott gott om sin nya fru hela tiden.

Selma är alltid Selma när det gäller att berätta en god historia. Liljecronas hem är en engagerande och mycket läsvärd bok, vars huvudpersoner är lätta att känna empati för. Omväxlande får man bekanta sig med Maja Lisa och lilljänta, då berättelsen utgår deras respektive perspektiv. Ett kryddmått folktro kommer också med på ett hörn, eftersom det är något "märkligt" med styvmodern och hennes ursprung.

En tanke som följer mig i min läsning ju mer jag får veta om styvmodern, är hur utstuderat elaka kvinnor kan vara mot varandra. Detta är dessvärre inget som bara hör gamla tider till, tvärtom. Maja Lisa är hårt utsatt och kan inte komma loss från sin bekymmersamma tillvaro med annat än att hon gifter sig. Jag skulle vilja tänka att hon hade haft det lättare om hon levt nu och kunnat flytta hemifrån. Men sedan slås jag av att hon kanske hade fått dras med den elaka kvinnan ändå, eftersom det kan vara svårt för ungdomar att skaffa försörjning och egen bostad i dagens Sverige. En modern Maja Lisa hade kanske tvingats att bo kvar i föräldrahemmet och bli en "mambo" på obestämd tid.

Titeln Liljecronas hem då? Ja, detta hem funderade jag mycket över. Skulle det bli ett nytt hem för stackars Maja Lisa? Det dröjde ända till slutet innan Selma avslöjade vad det var frågan om. För den som i likhet med mig vill veta hur det kommer att gå för Maja Lisa, finns mer att hämta i Gösta Berlings saga. Läs mer om detta hos Klassikercirkeln på Bokcirklar.se.


onsdag 20 januari 2016

Farligt för familjen

Bonniers avdelning för eböcker, Bonnier Digital, arbetar sedan några år intensivt med att publicera äldre titlar ur förlagets produktion. Det är supersmart av dem, tycker jag. På detta sätt får titlarna något av ett evigt liv och läsare kan få chansen att njuta av böcker som för länge sedan försvunnit från marknaden.

Lite då och då har jag läst några av dessa titlar. En del av dem känns tidlösa och väl värda att läsa. Somliga läser man för att man till exempel blivit nyfiken på författaren. Alldeles nyss blev jag klar med Farligt för familjen, skriven av Folke Mellvig. Han var en mycket populär författare under 1950- och 60-talen. Deckare och thrillers var hans genrer. Folke var dessutom författaren bakom filmmanuset till tv-serien Kullamannen. Farligt för familjen publicerades första gången 1958.


Illustratör: Harry Rosenqvist.

Det är försommar. Familjen Hillman, bestående av far, mor och den tio-årige sonen Olle, har rest från Stockholm till Falsterbo för att stötta en väninna vars make har försvunnit. Makens kläder har hittats på stranden, och man tror att han gett sig i vattnet för att bada. Frågan är om han har drunknat. Men det är så olikt honom att ge sig ut i vattnet på det sättet, hävdar hans fru. Kapten Hillman, som har en bakgrund i det militära, kan inte släppa tanken på att något annat hänt. När han sedan finner den försvunne – död genom strypning och gömd i en klädkammare i sitt eget hem – står saken klar. Det är mord man har att göra med. Detta är inledningen till en rafflande deckare med inte bara ett mordoffer, utan två, i det annars så idylliska lilla Falsterbo.

Folke Mellvig skrev en hel serie om kapten Hillman. Han och hans fru lyckades tillsammans lösa en hel del olika mordgåtor, har jag förstått. Farligt för familjen är den första bok jag läst om denne Hillman, och jag tycker definitivt att den gav mersmak. Det är en klassisk pusseldeckare, där Hillman genom förfrågningar och eget funderande lyckas komma gärningsmannen på spåren. Miljön är i huvudsak ett somrigt Falsterbo. Enstaka scener utspelar sig i Malmö. Farligt för familjen är en lättläst deckare med tydlig 50-talskänsla.


Rälsbuss vid Falsterbo station 1970. Bild via IDstories.

Det är roligt att läsa sådana detaljer som att folk åkte rälsbuss mellan Malmö och Falsterbo. Den järnvägssträckan är tyvärr nedlagd och uppriven sedan många år. Lille Olle pratar tidstypisk stockholmsslang så det nästan hörs inne i huvudet på en. När det gäller morden, så inträffar vid mord nummer två ett fenomen som jag aldrig förr hört talas om, vare sig i deckare eller i verkliga livet. Jag tänker såklart inte avslöja något om detta, för då förstör jag läsupplevelsen för den som vill läsa Farligt för familjen. Och det tycker jag att du ska göra!


tisdag 19 januari 2016

Politik och passion + Kejsarinnan

Hur är det att vara "första dam" i en monarki? Hur är det att ha titeln kronprinsessa, drottning eller rentav kejsarinna? Som "vanlig människa" är det nog helt omöjligt att tillfullo veta eller förstå, men det finns böcker som försöker ge en bild av livet bakom de kungliga kulisserna.


Prins Wilhem och prinsessan Maria.
Omslag: Niklas Lindblad.

Om man skulle vilja skapa sig en föreställning om hur det är eller var, kan jag rekommendera läsning av boken Politik och passion. Den har underrubriken Svenska kungliga äktenskap under 600 år. Och det är precis vad den handlar om. Vem gifte sig med vem? Vad låg bakom alla dessa arrangerade äktenskap? Några fick det bra i sina äktenskap, medan andra led. Henric Bagerius och Louise Berglund fungerar som sammanhållande författare av boken, och har till sin hjälp haft Mattias Frihammar, Fabian Persson, Avigail Rotbain, Karin Tegenborg Falkdalen och Kristina Widestedt som medförfattare.

Jag tyckte det var mycket intressant och lärorikt att läsa Politik och passion. Dels får man en historielektion och dels skapar kvinnoödena en hel del tankar och funderingar. Tänk, till exempel, att bli bortlovad redan när man är ett år gammal, och sedan tvingas gifta sig då man blir elva år. Detta öde gick den norska prinsessan Ingeborg till mötes då hon gifte sig år 1312. Hennes blivande make var trettio! Eller tänk att vara en prinsessa i Storbritannien och veta att ens öde är att bli bortgift med vem som helst, som ens land tycker att man behöver förbättra relationerna med. När tiden är inne, skeppas man sedan över till ett kallt Skandinavien och lämnas i händerna på en total främling, som man aldrig sett.

Men en del äktenskap blev också bra, med ömsesidig respekt mellan parterna. Det kunde resultera i att en kung och drottning samarbetade om ämbetet som landets statsöverhuvud, med positiva effekter som följd. Äktenskapen mellan människor av denna dignitet har dessutom alltid setts som viktiga förebilder för ett lands medborgare.

Dessa prinsessor och drottningar har med andra ord haft (och har fortfarande) många krav på sina axlar. Tillsammans med en make som de inte valt själva (tur att de får välja själva nuförtiden) skulle de leda landet (numera representera förstås), de förväntades bidra med arvingar och de skulle föregå med gott exempel inför folket. De skulle vara vackra och klä sig smakfullt.

På tal om att vara vacker och klä sig smakfullt ... en annan mycket intressant bok på temat kungligheter är Kejsarinnan*, som Nicole Avril har skrivit. Den handlar om Österrikes sista kejsarinna, Elisabeth Amalia Eugenie Wittelsbach, som också kallades Sisi (eller Sissi) av sina närmaste. Jag skrev om henne i ett inlägg i våras. Denna bok finns tyvärr bara som pappersbok. Den kom ut på svenska 1996, i en översättning av Astrid Lundgren.


Omslag: målning gjord av Franz Xaver Winterhalter.

Sisi ansågs vara en mycket vacker kvinna. Hon gifte sig väldigt ung med sin kusin, kejsaren av Österrike, och det var kanske inte det bästa för den naturälskande och frihetstörstande människa som hon tycks ha varit. Hovlivet var nämligen omgärdat av massor av stränga regler. Sisi förlorade i princip sina möjligheter att bestämma över sitt eget liv. Hennes barn togs ifrån henne, eftersom svärmor inte ansåg att hon skulle klara att uppfostra dem på rätt sätt. Österrikarna ville se henne i Wien – vacker och fint klädd – men de var också snara att kritisera henne hårt. Det var nog inte konstigt att Sisi blev kroppsfixerad och försökte dra sig undan uppmärksamhet i den mån hon kunde.

Sisi hade mycket långt hår, som krävde väldigt mycket skötsel. Detta kan tyckas helt självklart, om man tänker efter, men det blev givetvis en sak som kritiserades och omgavs med myter. Hennes önskan att hålla sig i form genom ridning, promenader och gymnastik blev naturligtvis också kritiserade. Visserligen kan man konstatera att hon antagligen drev sig lite väl hårt och att hon tycks ha utvecklat vad vi idag skulle kalla ätstörning, men hon levde också under stor press.

Sisi tyckte bäst om att få ströva fritt omkring i naturen eller att läsa böcker. Hon skrev en del dikter själv. Det är sorgligt att läsa om hur "den gyllene buren" begränsade hennes möjligheter till ett bättre liv. Hennes make avgudade henne under hela sitt liv. Även han var dock styrd av konventioner och av hårt arbete med att leda landet.

Läsningen av Kejsarinnan fick mig att tänka på hur vi (somliga i alla fall) än idag ägnar oss åt att kritisera kungligheter. Nu tänker jag inte på sådana övergripande frågor som monarkins vara eller inte vara. Nej, jag menar att många människor är snabba att lufta sina åsikter om allt från klädsel till frisyrer och andra ytliga saker, i stället för att fokusera på vad kungligheter bidrar (eller inte bidrar) med till ett lands fromma. Det kan inte vara lätt att sitta i den där gyllene buren – hur de än gör eller klär sig, så är det alltid någon som tycker att det är fel.

Är du intresserad av historia och kungligheters liv, är dessa båda böcker något för dig. Jag tycker att det var mycket intressant, lärorik och inte minst tankeväckande att läsa dem båda två.



*För den som blir intresserad av att skaffa sig ett eget exemplar av Kejsarinnan, kan jag rekommendera ett besök på Bokbörsen. Där finns i skrivande stund fyra exemplar till salu.

måndag 18 januari 2016

Livet enligt Fikry

Vill du läsa en bok, som kretsar kring en bokhandel, en bokhandlare och massor av böcker? Då ska du läsa Livet enligt Fikry, skriven av Gabrielle Zevin. Översättningen till svenska är gjord av Marianne Mattsson.


Bild målad av Joan Griswold.
Omslagsdesign: Anne Winslow.

A J Fikry är innehavare av en bokhandel, som det inte går så bra för, på den lilla fiktiva ön Alice Island. Lägg därtill att han sörjer sin döda fru, som dog i en bilolycka. I sin bedrövelse tar A J allt oftare till alkoholen. Han äger den värdefulla originalutgåvan av Edgar Allan Poes Tamerlane, men när den på ett märkligt sätt blir stulen ur hans hem är måttet rågat. Kan saker och ting bli värre? Ja, det kanske de kan. Eller också inte. A J finner plötsligt ett övergivet barn i sin bokhandel. I ett bifogat brev vädjar modern om att barnet ska få växa upp omgivet av böcker. Därför har hon lämnat det i Fikrys boklåda. Kan A J klara att ta hand om ett barn alldeles ensam? Och vart har modern tagit vägen?

Livet enligt Fikry är på sätt och vis en feelgoodroman, men den innehåller även både tragiska och mycket sorgliga inslag. Boken är lättläst och jag blev snabbt engagerad i de människoöden jag fick möta. Det är förstås gott om boktitlar i berättelsen. Inte minst för att varje kapitel inleds med Fikrys personliga reflektioner* kring olika berättelser, såväl gamla som nya. Dessa avsnitt är riktade till en mycket speciell person i Fikrys liv, och han skriver ner dessa tankar av ett alldeles särskilt skäl. Mer än så tänker jag inte avslöja, för jag tycker verkligen att du ska läsa denna bok om genren tilltalar dig.




*Egentligen är den engelska titeln mer talande (men svår att översätta på rätt sätt) med tanke på dessa personliga anteckningar om böcker, nämligen The Storied Life of A J Fikry. Kika också på omslaget. Vad är det för en bok som finns skyltad i fönstret? ;-) DS

söndag 17 januari 2016

Ella gör sig fri

Karin Boyes novellsamling Ur funktion* gavs ut 1940. I den finner man novellen Ella gör sig fri.


Omslag: Teresa och David.

Ella har varit gift med Arvid i ett antal år. Äktenskapet har gjort henne trött och tärd, eftersom det är hon ensam som står för försörjning och skötsel av hemmet. Arvid väntar på den gudomliga inspirationen att skriva en eller annan bok. Under tiden kan han inte klara att göra annat än att slöa på soffan, flirta med andra kvinnor och kasta elakheter på Ella. Det finns inga barn, som skulle bli lidande av ett uppbrott. Det "enda" som hindrar Ella tycks vara hennes uppfostran. Vad man tagit på sig, får man bära, sa alltid hennes mor.

För femtielfte gången inser Ella att hon bör skilja sig från Arvid. Som läsare kan man inte annat än heja på henne i beslutet, då man väl fått klart för sig hur hennes situation ser ut. Min besvikelse är därför stor då Ella trots allt faller till föga och låter "stackars" Arvid bo kvar hos sig. Hon känner sig ändå fri i sitt beslut. I hennes nya känsla av frihet ingår att vara generös mot Arvid och låta honom bo kvar. Sparka ut den elaka latmasken! vill jag ropa till henne. Ella gör sig fri, heter novellen, men jag tycker det är en frihet med modifikation. Inte precis vad jag själv skulle klassa som fri.

*

Jag har läst Ella gör sig fri som en del i novellutmaningen. Jag placerar denna novell i kategorin "en novell vars titel innehåller ett verb".





*Ur funktion finns numera återutgiven som ebok. Bonniers Förlag satsar sedan några år tillbaka på att ge ut äldre titlar, vilket är väldigt skoj, tycker jag. Det finns så många äldre böcker som jag inte läst. Många av dem är riktiga pärlor! :-)

lördag 16 januari 2016

Främlingar på ett tåg

Som trettioåring debuterade Patricia Highsmith med sin psykologiska thriller Främlingar på ett tåg. Året var 1950 och mycket snart blev Alfred Hitchcock intresserad av att filmatisera berättelsen. Hans tolkning av den blev dock något annorlunda än Patricias ursprungliga version. Jag har läst en nyutgiven översättning av Patricias bok, gjord av Hans Ullberg.


Bild: Captain Harlock. Design: Lars Sundh.

I Patricias bok möts arkitekten Guy Haines* och rikemanssonen Charles Anthony Bruno* under en lång tågresa tvärs över den amerikanska kontinenten. De är så olika som man bara kan bli. Guy är ambitiös och har en karriär i vardande. Han kommer från enklare förhållanden, så det gäller att jobba och slita för att få igång denna karriär. Charles är en lätting, som inte "orkar" vare sig arbeta eller utöva någon annan meningsfull sysselsättning. Han ger intrycket av att vara mycket blasé på livet.

Guy är gift, men önskar ta ut skilsmässa sedan några år. Detta är dock något som hans fru hittills har motsatt sig. Han är på väg till henne för att förhoppningsvis äntligen få igenom skilsmässan. Det visar sig att Charles är arg på sin far, eftersom han tycker att denne ställer för höga krav på honom och "aldrig" ger honom några pengar. Då Charles lockar ur Guy hans personliga problem, tycker han att mord skulle vara en lysande lösning för dem båda två. Om Guys fru och Charles far var döda, skulle alla problem vara ur världen. Guy kunde gå vidare i sitt liv och Charles skulle äntligen få fri tillgång till faderns förmögenhet. Om de båda mördar åt varandra, skulle det inte finnas någon som helst koppling mellan offer och mördare. Detta skulle bli de perfekta morden, enligt Charles.

Guy motsätter sig hela "projektet" från början. Han ångrar att han lämnat ut sig så mycket till denne rubbade främling och är glad att slippa honom då han når sin destination. Det dröjer dock inte länge förrän Guys fru hittas strypt. Då inleds rena rama mardrömmen för Guy. Charles blir en stalker, som genom enträgen besatthet försöker förmå Guy att utföra sin del av "avtalet" – ett avtal, som bara finns i Charles eget huvud.

Jag har inte sett Hitchcocks tolkning av boken, men har fått berättat för mig att det finns en del skillnader. Guy är till exempel tennisspelare, inte arkitekt. Filmen sägs vara mycket bra, vilket jag tycker om boken också. Det är sannerligen en psykologisk thriller, och jag lider med Guy, som hela tiden dras in mer och mer i stalkern Charles snara. Främlingar på ett tåg är mycket välskriven, läsvärd och gastkramande. Jag kan verkligen rekommendera den!




PS För ungefär ett år sedan skrevs det väldigt mycket i framför allt utländsk media om att Ben Affleck, Gillian Flynn och David Fincher ska göra en modern filmatisering av Främlingar på ett tåg. Den kommer att heta Strangers, enligt uppgift. Se mer i detta filmklipp. DS





*En sak jag lade märke till under läsningen; då det berättas om Guy Haines använder Patricia hela tiden Guy (förnamnet) under berättelsens lopp, medan Charles Anthony Bruno mestadels kallas Bruno (efternamnet). Kan det vara så att hon vill markera avstånd mellan läsaren och Charles och närhet mellan läsaren och Guy?

fredag 15 januari 2016

Översättarnas arbetsvillkor

Idag läste jag litterära nyheter, som förfärar mig. Översättarna – dessa så viktiga personer för mångfalden i litteraturen – kan knappt försörja sig på sitt yrke! I ett nyhetsinslag från Sveriges Radios Kulturnytt kan man höra detta samt läsa den tillhörande artikeln.



Utan översättare hade svenska bokslukare varit hänvisade till böcker skrivna på svenska och möjligen på ytterligare något eller några språk, som vi lärt oss och kunde klara att läsa. Det känns verkligen som att urvalet hade blivit begränsat, inte bara sett till antalet titlar utan också för att författare från andra kulturer hade fått svårt att göra sina röster hörda här i vårt lilla hörn av världen.

Genom en bredd i urvalet av utländska titlar, kan läsaren vidga sina vyer och få ökad förståelse för omvärlden. Men detta är förstås beroende av att vi har duktiga och kompetenta översättare i vårt land. Därför känns det oroande att översättare jobbar under så dåliga villkor. Vem vill bli översättare under dessa förhållanden? Jag hoppas verkligen att översättarna kan få bättre villkor – inte minst vad gäller ersättningen för eböcker. Läs mer om det sistnämnda i ännu en artikel från Sveriges Radio.



PS Jag har skrivit om vikten av att vi har kompetenta översättare tidigare. Du finner mina inlägg här och här. DS

söndag 10 januari 2016

Huset Ushers undergång

Edgar Allan Poe skrev Huset Ushers undergång – en klassisk Poe-skräckis med miljöer präglade av förfall, mörker och undergång – och fick den publicerad 1839.


Omslag: Emma Löfström.

Novellens berättarjag är på väg för att besöka sin barndomsvän, Roderick Usher, som tillhör Huset Usher och som även bebor egendomen med samma namn. De båda har inte setts på många år, men Roderick har skrivit ett brev, i vilket han vädjar om att den forna vännen ska komma och besöka honom. Roderick är i behov av mentalt stöd. Egentligen vill han lämna den dystra och förfallna egendomen för gott, men han tar hand om sin sjuka syster och ser det som sin plikt att inte lämna henne. Huvudpersonen finner dock en förvirrad och orolig Roderick. Den sistnämnde har fått för sig att han kommer att dö av rädsla en dag. Men han vet dock inte vad det är han är rädd för. Huvudpersonen försöker muntra upp Roderick, men det lyckas inte riktigt. När så systern plötsligt dör skruvas händelserna till och allting drivs till sin spets på ganska typiskt Poe-maner.

Huset Ushers undergång är en läsvärd skräckklassiker, med många miljöbeskrivningar som suggererar fram en karg, mörk plats präglad av undergång. Även detta skulle jag vilja beteckna som typisk Poe-stil.

*

Jag har läst denna novell som en del i årets novellutmaning. Jag placerar den i kategorin "en novell där ett hus spelar en stor roll".


torsdag 7 januari 2016

Anna's Book

Det var ett tag sedan jag skrev något om Andrées polarexpedition – ett område jag "snöat" in på lite grand. Det var också ett tag sedan jag läste klart ännu en bok som handlar om denna mytomspunna forskartrio och deras öden. Efter att ha läst ett antal böcker om själva expeditionen och dess medlemmar, blev jag nyfiken på människorna runt omkring. Framför allt Anna Charliers liv och öde funderade jag en hel del på. Hon var förlovad med Nils Strindberg, den yngste av expeditionens deltagare.

Jag fick upp ögonen för boken Anna's Book, skriven av George Macbeth. Den skulle tydligen handla om Anna Charlier. Såvitt jag vet finns den inte översatt till svenska och det var ett bra tag sedan den kom ut (1983), så jag visste inte om jag skulle kunna få tag på den. Men genom det brittiska bokantikvariatet Barter Books fann jag boken och det gick mycket snabbt att få den hemskickad.




Anna's Book handlar delvis om Anna Charlier. Den berättar också om Andrée-expeditionen utifrån Nils Strindbergs ögon. Berättelsen tar sin början år 1894 och läsaren får då möta en 16-årig Anna i hennes hemstad Klippan i Skåne. Där bor hon med mor och far, som är postmästare på orten. Anna är enda barnet. Hon berättar en del om sitt liv, såsom det tett sig dittills, och man får ta del av hennes tankar och funderingar som tonåring och ung vuxen. Enligt författaren ville fadern skaffa en informator till Anna, så att hon skulle kunna fördjupa sig i studier över sommaren mellan två skolterminer, och det är här Nils Strindberg kommer in i bilden första gången.

Varje kapitel i boken ägnas endera Anna eller Nils. De berättar var för sig sin version av historien. Nils berättelse börjar dock lite senare än Annas, nämligen 1897, och då vänder han sig till Anna. Det handlar om förberedelser inför polarexpeditionen och senare i boken får man ta del av Nils upplevelser under själva ballongfärden och isvandringen. Hela tiden är det berättat som en form av dagbokskrivande, eller möjligen brevskrivande, där han ser Anna som sin läsare.

Nils del av berättelsen är mer eller mindre en repetition av vad jag tidigare läst om Andrée-expeditionen. Utöver rena faktauppgifter, hämtade från de verkliga dagböckerna, har författaren förstås broderat ut berättelsen fiktivt. När det gäller Anna och hennes liv, antar jag att George MacBeth gjort vissa efterforskningar, men det är sannerligen svårt att veta vad som är sanning och vad som är fiktion. Boken varken inleds eller avslutas med någon verifiering av vad som kan tänkas vara sant. Den absoluta merparten av boken behandlar Nils och Annas liv under några år på 1890-talet. Avslutningsvis kommer ett kort kapitel, som handlar om en händelse år 1930.

Om man, som i mitt fall, skulle vilja läsa en mer autentisk och biografisk berättelse om Anna Charlier, är detta fel bok, enligt min mening. Är man dock intresserad av en bok som i romanform beskriver vad som möjligen kan ha utspelat sig mellan Anna och Nils samt vad som försiggick under polarexpeditionen – då kan detta vara en givande bok.




PS Om någon av mina bloggläsare vill läsa denna bok, så finns den till salu här hos mig. Jag kommer nämligen inte att behålla mitt exemplar. Skicka ett mail till ebokskorpionen [at] gmail.com om du är intresserad. DS

måndag 4 januari 2016

Enkel biljett till nattens ände

Under några lediga dagar har jag läst Enkel biljett till nattens ände, skriven av Johan Frick. Nej, "läst" är fel ord att använda om denna bok. Jag har helt enkelt avnjutit denna otroligt välskrivna berättelse långsamt och lugnt, som om jag skulle dricka ett fint portvin eller njuta av en bit mörk choklad. När jag först såg titeln och läste vad den handlade om, hade jag svårt att veta vad jag egentligen skulle tro. Men det var helt klart en titel och en beskrivning som lockade. Jag frågade mig om detta var en sorts "ny Liftare*".


Väldigt coolt omslag, gjort av Ilse-Mari Berglin.

Jag tycker att det är svårt att skriva en egen resumé av handlingen i Johans bok. Den är så komplex. Den är sin helt egen genre, även om det i grund och botten är en berättelse i sci-fi-miljö. Därför lånar jag helt enkelt ett par rader ur förlagets beskrivning:

"Tidigt femtiotal i Frankrike. Mänskligheten får ett unikt erbjudande från en främmande civilisation."

Genom flera berättelser och genom flera huvudpersoners ögon får jag som läsare lära känna en helt annan värld, som existerar parallellt med vår egen tillvaro på jorden. Xenotech-röjaren Glum sysslar med sisyfosarbetet att destruera det livsfarliga xenotech, som finns överallt på planeten Michèle efter kriget. Han minns inte vem han egentligen är och vad han gjort innan han sattes att röja xenotech. Valentina Cruz äger sitt eget rymdskepp, Anaïs, och tillsammans med en liten men trogen besättning kryssar hon genom universum på olika mer eller mindre farliga uppdrag. Privatdeckaren Slim Jim och tusenskönan Rosalind är andra personer, vars historia man får lära känna. Centrum för allting är planeten Nouveau Versailles, dit ättlingar till människor från planeten Jorden blivit transporterade med rymdskeppet L’Harmonie du Monde under stor sekretess. De skilda berättelserna ger läsaren pusselbitar till vad som egentligen hänt, varför ett krig har ägt rum och vad xenotech egentligen är.

Detta är sci-fi, men också massor av annat. Vardagliga händelser och känslor blandas med högteknologiska maskiner på ett helt naturligt sätt. På samma gång får man sig en dos av "jordlig" musik och litteratur samt 20- och 30-talsmiljö. Allting är placerat i en värld med franska namn och uttryck.

Min känsla av "Liftaren" då? Sett till bokens innehåll har den inget gemensamt med Liftaren mer än att de båda rör sig i universum. Men dessvärre har Johan Frick och Douglas Adams det gemensamt att de lämnat jordelivet alldeles för tidigt. Douglas hann förvisso skriva klart sin "trilogi i fem delar", men Johan Frick fick tyvärr inte tillräckligt med tid för att utveckla vare sig Nouveau Versailles eller sitt spirande författarskap. Mot slutet av Enkel biljett till nattens ände kan man förstå att Johan hade intentioner och ville förmedla djup klokskap i sci-fi-förpackning. En riktigt stor förlust för oss läsare att vi inte får ta del av det som var tänkt.

Jag har läst klart, men ändå inte läst klart, Enkel biljett till nattens ände. Jag vill läsa om. Och om igen. Jag kommer att återvända och upptäcka nya dimensioner. Tack, Johan, om du kan höra eller uppfatta min tacksamhet över en fantastiskt bra läsupplevelse där du är nu.




*Med "Liftaren" avser jag boken och fenomenet Liftarens guide till galaxen.

söndag 3 januari 2016

Vägen mellan himmel och jord

Selma Lagerlöf fick novellen Vägen mellan himmel och jord utgiven första gången i tidningen Julrosor* år 1914. Ett år senare kom den med i skriftsamlingen Troll och människor.


Omslag: Lisa Benk.

I Vägen mellan himmel och jord får läsaren möta en gammal bekant från Gösta Berlings saga, nämligen den gamle överste Beerencreutz. Då majorskan dog lämnade han Ekeby och kavaljersflygeln. Han bosatte sig i stället hos en bondfamilj i Stora Kils socken. En natt får översten ett ovanligt besök. Det visar sig vara Döden som kommit. Det är dock inte riktigt dags för översten att följa med. Ännu ett dygn har han på sig att leva. Med denna vetskap blir det viktigt att välja något bra att ägna sig åt under den sista dagen i livet.

Jag blev riktigt tagen då jag läste denna lilla pärla till novell. I all sin enkelhet har den ett tydligt och viktigt budskap. Dessutom fick jag veta vad som är "vägen mellan himmel och jord", och denna förklaring var så otroligt vacker att jag nästan fick tårar i ögonen. Selma är alltid läsvärd och denna novell blev en riktig favorit!

*

Denna vackra novell får bli 2016 års första novell i den novellutmaning jag deltar i under 2015-2016. Jag placerar den i kategorin "en novell av en nobelpristagare".





*Jag fann en annons för Julrosor i Iduns julnummer 1914. Bilden är en skärmdump och kanske inte så tydlig. Men i annonsen står att läsa ...

"Bland öfriga förnäma bidrag i Julrosor märkes SELMA LAGERLÖFS stämning sköna berättelse: Vägen mellan himmel och jord, hvari den stora författarinnan ändtligen för en gångs skull låta sin gamla härliga Gösta Berlings saga lefva upp igen för ett ögonblick."


lördag 2 januari 2016

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter

Författaren till den populära boken Lyckan, kärleken och meningen med livet, Elizabeth Gilbert, har nyligen kommit med en ny bok som heter Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter. Lena Torndahl har översatt denna "tegelsten" till svenska.


Vacker omslagsbild: Jean Benner, Fleurs exotiques,
från 1836. Omslag: David Hauptmann.

Alma Whittaker föds år 1800 som enda barnet i en välbärgad familj i Pennsylvania. Redan från början får hon en noggrann uppfostran och en omfattande utbildning. Hon är ett mycket ovanligt barn, som klarar att sitta med vid middagar med kända forskare och diskutera med dem. Hennes intelligens, nyfikenhet och vetgirighet gör att hon mycket gärna studerar allt som kommer i hennes väg. Hon har dessutom väldigt lätt att lära sig olika språk. Henry, fadern, är affärsman och handlar med både exotiska växter och medicinalväxter från jordens alla hörn. Hemma på egendomen finns åtskilliga växthus med allehanda spännande växter. Inte undra på att Alma utvecklar ett starkt intresse för botanik. Det enda smolket i hennes bägare är att hon anses vara så ful. Men detta lär hon sig att leva med och ägnar i stället sitt liv åt privat forskning.

Läsaren får följa Alma under barndom, ungdom och hela det vuxna livet. Hon specialiserar sig på mossor och blir en respekterad vetenskapskvinna på området. Privat blir hon gift vid 48 års ålder med en man, som visare sig vara en drömmare. Genom honom får Alma en glimt av en annan sorts sätt att se på världen – i motsats till hennes eget vetenskapliga. Men vägen dit är näppeligen spikrak. Hemmadottern Alma beger sig vid tämligen hög ålder ut på sin första resa i världen, i syfte att förstå sin avlidna make bättre. Då får hon sannerligen möta en helt annan verklighet än sin egen priviligierade.

Denna makalösa berättelse om Alma är på sätt och vis mycket intressant att läsa. Genom Alma får läsaren en viss inblick i den botaniska utvecklingen under 1800-talet. Även om Alma själv ger intryck av att vara en nästan overkligt duktig person, åtminstone som barn, så är det spännande att läsa om henne och hennes liv. Det finns dock inslag, som jag gärna hade varit utan och som jag inte förstår varför Elizabeth Gilbert tvunget skulle ha med. Det handlar om Almas intima fantasier, både under tonåren och i det vuxna livet. Dessa känns faktiskt bara påklistrade och onödiga. Utan dem hade boken varit betydligt mer intressant och givande.



PS Att detta är en "tegelsten" märks förstås inte alls när man läser den som ebok i sin lätta och trevliga läsplatta. ;-) DS

fredag 1 januari 2016

Läsplatta 1.0 – vad hände?

I höstas skrev jag om en mycket tidig version av läsplatta, nämligen Läsplatta 1.0*. Sådana tillverkas inte längre, men det finns dock ett flertal kvar att läsa för den som så önskar.


Min egen bild av en Läsplatta 1.0 från höstens semester.

Ibland kan man som läsplatteläsare råka ut för att skärmen "fryser" och att man måste starta om plattan. Döm om min förvåning då detta fenomen även tycks ha drabbat en läsplatta av versionen 1.0! Jag trodde faktiskt inte att det skulle kunna inträffa då man läser denna typ av platta, som normalt sett ger ett väldigt stabilt intryck. Titta själva här i detta inlägg på bloggen Osevärdheter.

Frågan är vad som hänt med denna tidiga läsplatta. Troligen saknas funktionen för omstart helt och hållet, så den dåtida läsaren har helt enkelt fått lämna plattan i det "frusna" skick som plötsligt uppkom. Någon form av helpdesk har förmodligen inte heller funnits tillgänglig, så vare sig åtgärder för felanmälan eller felavhjälpning har kunnat vidtas.

Eller är det som bloggskribenten på Osevärdheter gissar – att Läsplatta 1.0 helt enkelt blev totalt ute och omodern. Var lanseringen av nästa typ av läsplatta redan i full gång? Hade en vikingaversion av Steve Jobs gjort en massiv insats vid det senaste midsommarblotet för att lansera sin egen nyaste innovation på området?

Den som vill läsa mer om mysteriet med denna läsplatta, finner ytterligare information på Språktidningens hemsida.




*Läs min utvärdering av denna läsplatta i inlägget från i höstas.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...