![]() |
De tre huvudpersonerna i Under körsbärsträden. |
Sentaro är en man, som förestår ett litet ställe där han tillagar och säljer "dorayaki". Detta är ett slags plättar som man lägger söt bönpasta emellan. Hans kunder är mest fnittriga skoltjejer. En dag kommer den 76-åriga Tokue förbi och ser att Sentaro söker extra hjälp på deltid till sin dorayakiservering. Hon försöker övertala Sentaro att anställa henne, men han vägrar trots att hon till och med prutar ner sin egen timpenning. Då återkommer hon i stället med sin egen hemlagade bönpasta. Den är gudomligt god och Sentaro bestämmer sig för att anställa Tokue ändå. Den gamla kvinnan lär honom att laga den goda pastan från grunden, och det vill inte säga lite. Det tar timmar att få den färdig. Men succén är given – kunderna strömmar till. Sentaro och Tokue bygger vänskapsband. Det gör de även med den allvarsamma unga flickan Wakana, som har det jobbigt hemma. Hon är mer eller mindre stamgäst på stället.
Men idyllen är inte så vänlig som man skulle kunna tro. Sakta får man reda på Sentaros bakgrund. Även Tokue har något med sig i bagaget. Bakom den på ytan så soliga berättelsen döljer sig både tragik och sorg. Men Tokues sätt att se på livet är både tänkvärt och beundransvärt. Mer än så här vill jag inte avslöja, utan jag föreslår att du ser den här fina lilla filmen själv.
Men idyllen är inte så vänlig som man skulle kunna tro. Sakta får man reda på Sentaros bakgrund. Även Tokue har något med sig i bagaget. Bakom den på ytan så soliga berättelsen döljer sig både tragik och sorg. Men Tokues sätt att se på livet är både tänkvärt och beundransvärt. Mer än så här vill jag inte avslöja, utan jag föreslår att du ser den här fina lilla filmen själv.
Jag funderade en hel del på Tokues bakgrund och det hon varit med om i livet. Då kom också tankarna på om det finns en bok, som ligger till grund för filmen. Böcker innehåller oftast mer än vad filmmakaren har möjlighet att ta med i sin produktion. Det visade sig vid mina efterforskningar, att författaren Durian Sukegawa skrivit en bok som heter An (det är det japanska namnet på den söta bönpastan) och att det är denna berättelse, som Naomi Kawase gjort film av. Det hade varit intressant att läsa An, för då kanske både Tokue, Sentaro och Wakana får komma än mer till sin rätt och man hade kanske fått veta mer om Tokues bakgrund. Dessvärre tycks An bara finnas utgiven på japanska än så länge. Men för den som klarar språket finns den till försäljning genom denna länk (såvitt jag förstår).
Det är bara att hoppas att någon svensk förläggare blir sugen på att ge ut denna titel på svenska. Illustratören som gjort det vackra omslaget till An heter Tatsuro Kiuchi. Se filmen i väntan på boken! ;-)
Jag såg filmen igår och blev mycket berörd. Den innehöll så mycket levnadsvisdom. Jag har också tänkt samma tanke: att få läsa boken bakom filmen. Hoppas precis som du att någon översätter den på svenska. Mona
SvaraRaderaTokues sätt att se på livet och allting däri är så spännande, intressant och något man kan lära sig av. Levnadsvisdom är ett väldigt bra ord för att beskriva den här filmen. Roligt att du också gillade den! :-)
Radera