Förrättningen

Håkan Nesser tilldelades Sveriges Radios Novellpris 2006 för sin novell Förrättningen. Jag förstår verkligen varför. Den är helt enkelt lysande, med hela två oväntade knorrar. För den som blir sugen på att läsa den, kan jag berätta att den återfinns i novellsamlingen Från doktor Klimkes horisont.

Herr Adler är på väg för att för första gången i sitt trettiotvååriga liv träffa sin far. Han har alltid levt i tron att pappan dog några månader innan han själv föddes. Men då hans mor låg på sin dödsbädd fjorton dagar tidigare, valde hon att berätta hur det egentligen låg till. Pappan är ännu i livet. Hon avslöjade också sanningen om varför de inte haft någon kontakt med honom. Utöver detta fick modern sin son att lova att ta kontakt med fadern och i sin tur berätta vissa saker för honom. Det är detta löfte, som herr Adler nu står inför att infria. Men det finns ett dilemma inbyggt i mötet, så herr Adler är inte helt säker på vad han ska göra.

Förrättningen är en mycket välskriven novell, med oväntade vändningar. Jag är verkligen mycket förtjust i noveller som överraskar med helt oväntade knorrar. Jag gillar det mesta Håkan Nesser skrivit och att lyssna till hans egna uppläsningar ger en extra läsupplevelse. Detta gäller naturligtvis också denna novell. Jag rekommenderar verkligen både Förättningen och de övriga novellerna i samlingen Från doktor Klimkes horisont.

*

Jag är med i en novellutmaning under innevarande läsår. Förättningen har jag läst som en del av denna utmaning och jag väljer att placera den i kategorin "en novell vars titel slutar på n".

Lidköpings bibliotek lånar ut ...

... inte bara eböcker, utan numera även läsplattor! Så trevligt! Då finns det möjlighet att prova hur det fungerar med läsplattor och eböcker, innan man bestämmer sig för om man vill köpa en egen.

Det framgår inte vilken sorts läsplatta man lånar ut, men det viktigaste är ändå att låntagarna faktiskt få chansen att prova läsning på läsplatta. Den som vill kan läsa mer genom denna länk. Rolig nyhet för alla Lidköpingsbor! :-)

Kvarnstenen

Jag måste erkänna att jag faktisk inte alls kände till Margaret Drabble innan jag för ett tag sedan läste hennes Kvarnstenen. Hon räknas som en av Storbritanniens viktigaste författare, har jag insett efter att ha blivit nyfiken och googlat hennes namn. Kvarnstenen är ett av hennes tidiga verk – den kom ut 1965 första gången. Else Lundgren har gjort översättningen till svenska.

Omslag: Lars Sundh. Fotograf: Luciano De Polo.

Rosamund är en ung, smart och framgångsrik litteraturstudent. Hennes studier och forskning är väldigt viktiga för henne. När hon efter en enda tillfällig natt tillsammans med George, upptäcker att hon är med barn, kan man tro att det innebär en katastrof för henne. Men inte då! Rosamund är beundransvärt lugn och sansad. Hon står med båda fötterna på jorden och tar itu med sin nya framtid på ett rationellt och praktiskt sätt. Det är sextiotal i London och ensamstående mödrar ses ännu inte med blida ögon. Visst underlättar det att hon faktiskt bebor sina välbärgade föräldrars stora lägenhet alldeles gratis. De båda är nämligen bortresta utomlands för en längre tid. Men för övrigt är allting nytt för Rosamund. Hon, som knappt vet vilken allmänläkare hon ska vända sig till om hon blir sjuk, ska nu försöka finna en doktor som kan hjälpa henne att förmedla mödravård och plats på BB. Både under havandeskapet och efter födseln tänker Rosamund förstås fortsätta med sina studier. Hon har en hel del goda vänner som hjälper henne. Föräldrarna och syskonen håller hon dock utanför så länge hon kan.

Jag gillar verkligen Rosamunds rationella och praktiska syn på saker och ting. Hon är inte en person som blir nedslagen eller uppgiven över det som hänt. Hon accepterar att det är som det är och försöker ordna tillvaron efter dessa nya förutsättningar. På samma gång lär hon sig saker om inte minst sig själv. Trots att bokens titel kanske antyder något annat, är Rosamund mycket glad över sin lilla flicka. Margaret Drabble skriver bra och med en sorts underfundig, subtil humor. Jag gillar verkligen hennes stil. Jag rekommenderar Kvarnstenen och jag kommer säkert att läsa mer Drabble i framtiden.

Har du någon gång ...

... möjligen funderat på vad Bokskorpionen gör, förutom att läsa böcker, skriva blogginlägg, skriva egna berättelser och köra ett och annat tåg? Det händer faktiskt att jag hittar på icke bokrelaterade saker också, men det hör egentligen inte riktigt hemma på den här bloggen.

Fotograf: Christina Capetillo. Bild via Cisternerne.

Men jag ska göra ett undantag. Bästa bloggvännen Milla har nämligen skrivit så bra och intressant om en riktigt trevlig utflykt, som vi gjorde för ett tag sedan. Dessutom har hennes make tagit väldigt vackra bilder. Jag kan varmt rekommendera ett besök på Millas blogg, så får du veta vad vi hittade på för skoj.

PS Gillar du att laga mat, är Millas blogg en riktig guldgruva. Massor med fina och lockande recept på hälsosam mat hittar du hos henne. Dessutom är hon mycket engagerad i miljöfrågor, och hon delar med sig av allt hon, genom till exempel mailväxling med myndigheter, forskar fram. DS

Om du också vill ...

... se Augustgalan, kan du göra det här. Alla de fina bokpresentationerna är så intressanta att höra på, som jag skrev igår. Men hela galan är förstås mycket sevärd.

Augustgalans bokpresentatörer, fotograferade av Evan Pantiel.

Se och njut, du också!

Min egen upplevelse av Augustgalan

Det var Augustgala igår kväll. I tjugosju år har man korat årets bästa böcker. Själv upplevde jag denna bokfest för första gången, på plats i Stockholms Konserthus.

Konserthuset – skapat i nyklassicistisk stil, invigt 1926. Bild via Projektbyrån.

Efter en timmes mingel med bubbel i glasen och med ett allt mer högljutt sorl, blev det äntligen dags att ta plats i Stora salen. Den såg inte ut så här igår.

Stora salen i konserthuset. Bild via Konserthusets hemsida.

Igår var det snarare så här mysigt, blått och mörkt. Men jag slogs ändå av den enormt pampiga orgeln, som tar upp en hel vägg. Därför kunde jag inte låta bli att försöka föreviga den.

Pampigaste orgeln! Fotograf: Bokskorpionen.

Orgeln har 6100 (!) pipor. Den största är elva meter lång och den minsta bara några millimeter. Den invigdes år 1982 och byggdes av Grönlunds Orgelbyggeri. Det är ett svenskt företag som byggt orglar sedan 1903. Tänk vilken utmaning att bygga en orgel av denna storlek och dignitet. Jag skulle gärna vilja gå på orgelkonsert här!

Men nu avviker jag en liten aning från ämnet. Det var ju böcker som stod på programmet igår. Melinda Kinnaman var konferencier under kvällen. Och vilken konferencier hon var! Det var både intressant och roligt att höra hennes personliga inledning och hennes sätt att tilltala författarna med epitetet "idioter". Detta fick sin förklaring. Som skådespelerska agerar Melinda just nu i Idioten på Dramaten. Som den grundliga yrkesperson hon är, hade hon naturligtvis tagit reda på vad en idiot egentligen är. Det visade sig vara ett gammalt, grekiskt ord för enskild man eller kvinna. Enskild i motsats till offentlig. Dessa gamla, grekiska idioter var människor som gick sin egen väg, tänkte sina egna tankar och drog därur sina egna slutsatser. Det var med andra ord människor som inte följde strömmen. Visst är det då ett riktigt fint epitet!?

Kulturminister Alice Bah Kuhnke hade äran att kora årets pristagare i Lilla Augustpriset. Även Alice inledde mycket starkt och personligt med ett gripande tal. Därefter fick en överrumplad Rasmus Bjerkander ta emot priset för sin text Den på intet vis speciella.

Alla de duktiga presentatörerna*. Fotograf: Evan Pantiel.

Böckerna i kategorierna skönlitteratur, facklitteratur samt barn- och ungdomslitteratur presenterades alla på ett mycket bra sätt. Varje bok hade blivit läst av en person, som med sin yrkesbakgrund eller på annat sätt, passade väldigt bra ihop med respektive titels ämne eller handling. Dessa presentationer var mycket intressanta att höra. Så olika man kan presentera en bok! Det var mycket lockande att höra dem alla, men jag fastnade nog mest för presentationen av Ishavspirater. Den gjordes av seglingsentusiasten, ensamseglaren och långseglaren Milo Dahlman (klädd i lila på bilden). Väldigt passande val av presentatör!

Årets pristagare: Jessica, Rasmus, Karin och Jonas. Fotograf: Evan Pantiel.

Alla boknördar vet väl redan vid detta laget att pristagarna i de olika kategorierna blev Jonas Hassen Khemiri (skönlitteratur: Allt jag inte minns), Jessica Schiefauer (barn- och ungdomslitteratur: När hundarna kommer) och Karin Bojs (facklitteratur: Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren). Det som slog mig är hur olika man kan tacka för ett pris – allt från ett kort och koncist "tack!" till längre med personlig anknytning eller med ett starkt åsiktsuttryck. Det sistnämnda stod Jessica Schiefauer för, då hon passade på att tala om att barn- och ungdomskategorin borde delas upp. Det är ju en väsentlig skillnad på böcker för små barn och unga vuxna. Dessa borde således inte tävla i samma kategori. Detta är en åsikt som många, som på olika sätt har med barn- och ungdomslitteratur att göra, delar med henne. Det blir spännande att se om en sådan ändring kommer att införas.

Mer mingel! Fotograf: Bokskorpionen.

Efter ceremonin blev det dags för ytterligare mingel, denna gång med supétallrik i Grünewaldsalen. Efter att ha balanserat omkring med godsakerna, vinet och dessert-maccaronen och slutligen lyckats få i sig allting, kunde man strosa runt och spana på litteraturstjärnorna. I Augustnominerade Stina Stoors sällskap fanns en man klädd i samisk folkdräkt. Trevligt!

Augustgalan – en festlig, rolig och spännande kväll i litteraturens tecken!

*Bakre raden från vänster: Seinabo Sey, Per Naroskin, Birgitta Ohlsson, Lina Axelsson Kihlblom, Jacob Felländer, Anna Takanen, Saga Becker, Jakob Grandin, Tora Törnquist, Milad Mohammadi. Främre raden från vänster: Carl-Einar Häckner, Catherina Fored, Torbjörn Tännsjö, Azita Shariati, Farshid Jalalvand, Emma Gray Munthe, Milo Dahlmann, Ingrid Lomfors.

Augustpriset i afton

Ikväll koras vinnarna av årets Augustpris. Den stora galan går av stapeln kl 17.30 på konserthuset i Stockholm.

August Strindberg, xylografi av Ida Falander 1882.

Här nedan ska du kunna följa galan kl 17.30. Själv håller jag tummarna för Käraste Herman (fackböcker) och Ishavspirater (barn- och ungdomslitteratur). I den skönlitterära kategorin har jag ingen åsikt.

Årets bästa deckare 2015

En del människor talar innan de hunnit tänka efter. Själv har jag idag lyckats med konststycket att skriva utan att tänka till innan. Därför blev det en liiiiiten aning fel då jag skulle skriva rubriken till inlägget om 2014 års svenska deckare tidigare idag. ;-)

Deckarakademin har sammanträtt. Här kommer nu 2015 års vinnare.

I kategorin för svenska titlar blev Anders de la Motte utsedd med sin UltiMatum. Motiveringen löd: "En spännande och intrikat konstruerad modern rövarhistoria."

Den till svenska översatta bästa deckaren blev Nic Pizzolattos bok Galveston. Översättningen är gjord av Lina Erkelius. Motivering: "En mörk roadmovie där medmänsklighet bryter fram som blixtar på en brutal sydstatshimmel."

Utöver detta delade akademin ut en utmärkelse till årets debutant. Det blev Sara Lövestam, som fick detta pris för sin bok Sanning med modifikation. Motiveringen var: "Ett mångbottnat drama med en detektiv som finner mänskliga sanningar snarare än ledtrådar."

Precis som 2014 års pristagare, finns förstås även årets vinnande deckare som eböcker för den som blir sugen på att läsa dem.

Ett enkelt hjärta

Vad är en söndag utan en redogörelse för veckans lästa novell?! Den senaste berättelsen jag läst heter Ett enkelt hjärta och är skriven av Gustave Flaubert. Översättningen till svenska är gjord av Alan Asaid i Novellix utgåva av novellen. Gustaves verk ingår i den franska 1800-talsrealismen. Ett enkelt hjärta publicerades första gången 1877.

Omslag: Lina Bodén.

Huvudpersonen i Ett enkelt hjärta är tjänstekvinnan Félicité. Hon har en mycket enkel och tragisk bakgrund. När hon som flicka blev föräldralös återstod inte annat än att börja arbeta. Skolgång var inte att tänka på. Hon var däremot en mycket samvetsgrann och flitig person. I novellen får läsaren följa hela hennes liv. Merparten av detta tillbringar hon som anställd hos madame Aubain – en kvinna som av de flesta anses som ganska högdragen och fjär. Bakom fliten hos Félicité döljer sig emellertid en personlighet, som är både kärleksfull och engagerad. Bara man tar sig tid för henne, vilket madame Aubain knappast gör. Trots detta är Félicité trogen madame och stannar hos henne livet ut. En viss fågel får stor betydelse för Félicité – så stor att hon till och med låter stoppa upp den efter dess död.

Efter läsningen av denna novell, blev jag nyfiken på Gustave Flaubert, som jag inte visste så mycket om. Att han står för den på 1800-talet nya realistiska stilen (i motsats till den tidigare romantiska) märks tydligt i novellen, tycker jag. Félicités död skildras till exempel riktigt detaljerat. En annan detalj, som inte har med novellen att göra, är att Gustave skrev massor av brev och att nästan tvåtusen av dessa finns bevarade. Jag konstaterar återigen att novellutmaningen leder till att jag lär mig nya saker.

*

Jag placerar Ett enkelt hjärta i kategorin "en novell av en fransk författare" i den novellutmaning som jag deltar i under året.

Årets bästa deckare 2014

Svenska deckarakademin har utsett årets deckare. Och som en liten påminnelse, låt oss se på vem som vann förra året ...

I kategorin för svenska titlar blev Tove Alsterdal utsedd med sin Låt mig ta din hand. Motiveringen löd: "En utstuderad och språkligt nyanserad väv av mysterium och samtidshistoria."

Den till svenska översatta bästa deckaren blev Jørn Lier Horsts bok Jakthundarna. Översättningen är gjord av Per Olaisen. Motivering: "En originellt turnerad roman om en polismans kamp i spänningsfältet mellan katastrof och upprättelse."

Utöver detta delade akademin ut en utmärkelse till årets debutant. Det blev Anna Lihammer, som fick detta pris för sin bok Medan mörkret faller. Motiveringen var: "En initierad skildring av svensk 1930-talsrasism i kriminallitterär form."

Alla tre finns förstås som eböcker för den som är hugad att läsa dem.

Tallinns flygplats ...

... tycks vara ett drömställe för boknördar på resande fot. Det rymmer nämligen ett bokbytarbibliotek, som är världskänt. Det är öppet dygnet runt och du får både lämna en bok, gärna med ett litet meddelande inskrivet i den, eller hämta en. Bredvid Gate 1 finner du denna guldgruva, kallad Writers' Gate.

Vackra Tallinn kan vara värt ett besök av många skäl. Fotograf: Ivar Leidus.

Sveriges Radio rapporterar att detta bokbytarbibliotek numera också erbjuder eböcker för nedladdning. Verkligen roligt, tycker förstås jag! Man har dessutom nyligen avtäckt fyra enorma skulpturer, föreställande betydande estniska författare (eller författare med stark anknytning till landet). Dessa är Anton Hansen Tammsaare, Marie Under, Lennart Meri och Sofi Oksanen.

Läs mer på Sveriges Radios hemsida. Den som, liksom jag, blir nyfiken på bokhandelskedjan Rahva Raamat finner deras hemsida via denna länk. Det är Rahva Raamat, som administrerar bokbytarbiblioteket på flygplatsen, skriver SR.

Kolbarnet

Monica Kristensen är nominerad till "årets deckare" i kategorin "deckare översatta till svenska" för sin bok Kolbarnet. Ulf Gyllenhak har översatt boken till svenska.

Omslagsdesign: Sanna Sporrong.

Det är mitt i den långa och evigt mörka vintern på Svalbard. På förskolan Kolbarnet i Longyearbyen försvinner en liten flicka spårlöst. En märklig man har blivit sedd vid förskolan. Han brukar stå och titta på barnen. Ibland ger han dem även godis. Är det denne man som tagit med sig flickan? Eller är det möjligen flickans alkoholiserade pappa, som hämtat barnet utan att säga något för att hämnas på mamman? Frågetecknen är många, men det absolut viktigaste är att hitta barnet snabbt för vintern är mycket kall. Jakten på pappan och den mystiske tittaren startar. Vissa spår pekar mot kolgruvorna, men dessa är riskabla att gå in i på grund av att man fått indikationer på för höga gasnivåer. Sysselmanspolisen Knut Fjeld spelar en viktig roll i utredningen. Han tänker nämligen i sina egna banor och han vågar ta risker som ingen annan skulle göra.

Svalbards geografiska placering i världen. Bild via Wikipedia.

Jag gillar verkligen Monicas deckare. Inte minst den "exotiska" miljön är tilltalande. Förutom att man får sig en spännande berättelse till livs, får man också en inblick i livet på Svalbard, hur det fungerar där och lite av dess historia. Monicas första bok i serien om sysselmanspolisen Knut Fjeld finns tyvärr inte på svenska, men jag lyssnade till den på danska. Den heter Hollændergraven och den gjorde mig nyfiken på hur det fungerar på Svalbard. Vad är till exempel en sysselman? Vad har denne för funktion i samhället? Det är roligt när en bok får en att vilja veta mer. Jag skrev en del om detta i mitt inlägg om Hollændergraven.

Nu håller jag tummarna för Monica och Kolbarnet då "årets deckare" skall koras. Monica skriver väldigt bra, och har en i min smak perfekt blandning av spännande partier och en del mer lugna avsnitt. Att hon själv har bott på Svalbard och känner till hur det är att leva där, gör hennes skildringar trovärdiga, även om brotten hon beskriver är fiktiva.

Familjerna på Cavendon Hall

Här är en perfekt bok för den som gillar att läsa om fina klänningar, vackra kvinnor, kärlek och passion. Barbara Taylor Bradford har skrivit Familjerna på Cavendon Hall, som är den första boken i en serie om familjerna Ingham och Swann. Översättningen till svenska har Gunilla Mattsson gjort.

Grevefamiljen Ingham äger och bebor godset Cavendon Hall sedan flera generationer. Bland skaran av anställda finns många medlemmar av familjen Swann. Denna familj har tjänat Inghams "i alla år", närmare bestämt mer än 160 år. Vi får möta familjerna år 1913 och följa dem till strax efter första världskrigets slut. Bland de många karaktärerna är det främst grevedöttrarna Daphne och DeLacy Ingham samt de anställda Alice, Charlotte och Cecily Swann som står i centrum. Daphne är familjens främsta skönhet, men hon råkar riktigt illa ut då berättelsen tar sin början. Det är tur att hon har Alice, Charlotte och Cecily omkring sig som tar hand om henne på bästa sätt. Ändock kvarstår faktum; Daphne har en hemlighet, som absolut inte får avslöjas mer än för några få betrodda. Annars är risken att hela familjen kommer att drabbas av illasinnat skvaller och få sitt anrika namn nedsmutsat. Frågan är om Daphnes hela framtid, som tänkt maka åt en hertig, är förstörd.

Som jag inledningsvis skrev; detta är verkligen en bok för den som gillar vackra klänningar, fina håruppsättningar, fest och flärd i lantgodsmiljö. Familjen Ingham får sin beskärda del av bekymmer, men man kan vara säker på att författaren finner en lösning åt dem. Det jag saknar i denna familjeskildring, är en mer ingående bild av till exempel storasyster Dierdre Ingham. Hon är dessvärre en surmulen typ, så jag antar att det är därför man inte får veta mer om henne. Inte desto mindre tycker jag att det hade varit spännande att få lära känna henne. Hon platsar inte riktigt bland de annars så genomgoda, snälla och vänliga Inghams. Familjerna på Cavendon Hall är en lättläst bok, som sägs påminna om TV-serien Downton Abbey. Jag har inte sett den, så därvidlag kan jag inte uttala mig. Givetvis slutar Barbaras bok med en cliffhanger. Den som gärna vill veta mer om hur det går för familjerna, kan läsa vidare i uppföljaren Kvinnorna på Cavendon Hall.

Det sällsamma fallet Benjamin Button

Jag har tidigare bara läst Den store Gatsby av alla de böcker som F. Scott Fitzgerald skrivit. Den boken var inget som fastnade särskilt bra i mitt minne. Det kommer däremot den absurda novellen Det sällsamma fallet Benjamin Button att göra. Den kom ut första gången 1922 på originalspråket.

Omslag: Emma Löfström.

Benjamin Button kommer till världen 1860 på ett fashionabelt sjukhus i Baltimore. Den blivande fadern är naturligtvis inte närvarande vid händelsen, utan rusar ivrigt och nyfiket till sjukhuset tidigt på morgonen för att höra hur allting gått och om han fått en son eller en dotter. Då han möter sjukhuspersonal på vägen genom byggnaden inser han att de tvår sina händer, är chockerade eller mycket förskräckta. Orsaken blir strax uppenbar, då han för första gången får se sin förstfödde. Sonen ser definitivt inte ut som spädbarn förväntas göra och hans liv kommer därför att präglas av en "bakvändhet" som ingen annan upplevt. Läsaren får ta del av hela Benjamins liv, från början till slut. Eller ska man säga från slut till början ... ;-)

Jag vill faktiskt inte avslöja för mycket av vad som sker. Jag tycker i stället att du ska läsa denna absurda novell. Berättelsen väcker från första stund nyfikenheten och sedan kan man bara inte sluta läsa. Man måste få veta hur det går för Benjamin Button genom livet. Han får under en del av sitt liv fördelar av sin situation, men tvingas också uppleva frustration över vissa konsekvenser. Positivt och negativt får alla uppleva i livet, men för Benjamin är vissa händelser riktigt bakvända och förmodligen mycket frustrerande. Visst blir du nyfiken på att läsa om honom!?

*

I novellutmaningens kategorier tycker jag att denna novell platsar som "en novell där ett barn är en av huvudpersonerna". Det gör den i dubbel bemärkelse, tycker jag, vilket du kanske håller med om då du läst novellen. ;-)

Fredagen den 13:e

Idag tänkte jag uppmärksamma en av de riktigt stora författarna inom genren skräck, nämligen Stephen King. Med tanke på dagens datum kan det väl passa riktigt bra. Några av hans böcker finns som eböcker på svenska, dels de senaste förstås men också fem nyutgåvor av äldre titlar.

Omslag: David Pearson.

En av mina bröder var en storslukare av Stephen Kings böcker i tonåren. Det var han som försökte få mig att läsa dessa böcker. Jag läste på hans inrådan Carrie, Cujo och Christine. Jag såg också filmatiseringen av Christine. Sedan klarade jag inte mer. Redan på den tiden jag insåg att jag är en riktig hare när det gäller skräck. En intressant reflektion jag gjorde då, var att jag tyckte det var mycket läskigare att läsa Christine än att se den på film. I boken förmedlades nämligen så mycket mer av de skräckframkallande förnimmelserna, till exempel hur huvudpersonen kände dofter.

Något jag faktiskt inte kände till tidigare, är att Stephen Kings novellsamling Årstider innehåller berättelser som ligger till grund för ett par filmer jag sett och tyckt om. Filmen Nyckeln till frihet bygger på novellen Vårbedrift och Höstgärning är förlaga till Stand by Me. Trots att jag en gång bestämde mig för att inte läsa mer King, känns det som att dessa noveller skulle kunna vara värda ett försök ändå.

Bland de äldre titlarna i Stephens omfångsrika utgivning finns följande i epub-format på svenska:

Lida

Jurtjyrkogården

The Shining

Dolores Claiborne

Och så har vi fyra stycken nyare titlar förstås. Doktor Sömn är en fortsättning på The Shining.

Doktor Sömn

22/11 1963

Mr Mercedes

Väckelse

Det är möjligt att jag, förutom novellerna, kommer att ge mig på även 22/11 1963, för den låter inte fullt så skräckinjagande.

Berta Funcke

Nu under november är det dags att läsa nästa bok i Klassikercirkeln. Månadens bok är Berta Funcke och det är Mathilda Malling, som skrivit den. Under början av sin författarkarriär skrev hon dock under pseudonymen Stella Kleve. Berta Funcke publicerades första gången år 1885. Boken räknas av en del litteraturvetare som dekadenslitteratur.

Berta Funcke är enda, och bortskämda, barnet till en major och hans fru. Då Berta nått den ålder då man "debuterar" i sällskapslivet tillbringar hon gärna tiden med att flirta med de kavaljerer som flockas runt henne. Hon verkar se det som ett nöje att försöka få dem på kroken, och att efter viss uppmuntran från egen sida sedan avfärda dem. Hon har uppenbart svårt att släppa andra människor inpå livet. Denna sysselsättning tråkar dock så småningom ut henne och hon blir "sjuklig". Hennes far tar då med henne på resor i Europa. Så småningom finner Berta en man som kan bli hennes make. Men det framgår tydligt att hon fortfarande inte klarar att ha en nära relation – inte ens med sin egen mor, då denna försöker prata med henne inför äktenskapet.

Jag ska genast erkänna att jag inte förstår "storheten" i denna berättelse. Jag blir enbart irriterad på Berta och hennes beteende. Hon leker med männen och deras känslor. Jag tycker snarast synd om den blivande maken, som får Berta till fru. Mitt intryck är att hon till sist gifter sig för att inte hamna på glasberget. Det hade varit vettigare av henne att använda sin energi till att göra något nyttigt i stället. Även om det inte fanns särskilt mycket att välja på för en kvinna på den tiden (och att glasberget var något man måste undvika), så tillhörde hon ändå den privilegierade delen av befolkningen och skulle därmed kunna ha möjlighet att göra ett och annat. Hela berättelsen andas livströtthet, håglöshet och pessimism. Det är möjligt att det är typiska kännetecken för dekadenslitteratur. I så fall är det inte en genre för mig.

Den största behållningen jag hade av Berta Funcke var då jag funderade på skillnaden i personlighet, och hur olika huvudpersonerna väljer att utforma sitt liv, när jag jämför Sara i Det går an och Berta. Sara står för aktivitet och förmåga att själv ordna sitt liv efter eget huvud, trots motgångar i form av ett orättvist skråsystem, medan Berta representerar passivitet och håglöshet, fastän pengar inte saknas i hennes privilegierade liv.