Idag för åttiofem år sedan ...

... kom de tre medlemmarna i Andrées polarexpedition tillbaka till Stockholm under väldig pompa och ståt. Tyvärr fick de inte själva uppleva hur folk gick man ur huse för dem, för de var döda sedan trettiotre år. Men det som skedde 1930, var att deras kvarlevor blivit funna på Vitön. Där hade de tre, Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel, slagit sitt sista läger i början av oktober 1897 efter att ha försökt genomföra en färd med luftballong till Nordpolen. Färden startade den 11:e juli. Bara ett par dagar senare blev de tvungna att landa och ge upp tankarna på att nå den åtråvärda Nordpolen. Under mer än två månader försökte de ta sig fram över polarisen med hjälp av kälkar och en liten båt innan de till sist nådde Vitön. Hur och varför de dog har gett upphov till en mängd spekulationer.

Den femte augusti 1930 kunde ett säljaktfartyg närma sig den annars så svårtillgängliga Vitön, som ligger strax nordost om Svalbard. Ett jaktlag gick iland för att spana efter valross. Ett par säljägare vid namn Olav Salen och Karl Tusvick letade efter vatten och fann då saker som var märkta med inskriptionen "Andrées polarexpedition 1896". Detta var förstås en sensation, eftersom man trott att de tre saknade expeditionsmedlemmarna var för alltid förlorade.

Andrée-expeditionens återkomst till Stockholm 1930.
Bild via Wikimedia Commons.

Fynden på Vitön forslades förstås till Tromsö och senare till Sverige. Andrée, Strindberg och Frænkel fick varsin kista och dessa färdades med fartyget Svensksund. Det var faktiskt samma skepp som fört dem till Danskön 1897 då de skulle göra sitt andra försök att stiga upp med ballongen. Deras återfärd finns skildrad i boken Med Örnen mot Polen. Man kan också se hela färden längs med norska och svenska kusten i SF's film Andréeskeppets hemfärd.

När man läser i boken och ser filmen inser man vilka hjältar de tre vetenskapsmännen var i allmänhetens ögon. Hela vägen till Stockholm hyllas de på en mängd olika sätt. Väl framme i huvudstaden tas de emot av kungen och förs till en begravningscermoni. Senare gravsätts deras aska på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Många av deras saker från expeditionen finns på Grenna Museum.

Jag besökte deras grav då jag var i Stockholm på semester. Med hjälp av hemsidan Hittagraven kunde jag få hjälp att finna platsen.

En bit in från gångvägen finns monumentet över Andrée-expeditionens medlemmar. Det är skapat av skulptören Tore Strindberg, som för övrigt var Nils Strindbergs yngre bror.

Framför monumentet ligger en del stora stenblock. De ska, enligt uppgift, härröra från Vitön.

Rakt framifrån ser det nästan ut som en typ av obelisk. Någonstans har jag läst att det ska föreställa de massiva isstycken som kan skjuta upp ur polarisen. Det syns dåligt på just denna bild, men rakt framifrån, en bit upp på monumentet, finns inskriptionen Andrée.

Sedd från sidan ser det ut som att monumentet har ett "segel". Detta segel har bilder och kartor i relief samt kortfattad text om vad som hänt de tre männen. På just denna sida kan man se inskriptionen Frænkel och en karta samt ett par bilder på ballongen. Längst upp kan man skönja den traditionella bilden av ballongen då den ligger på sidan på isen.

På seglets andra sida kan man se Strindbergs namn samt bilder av vandringen över polarisen.

Den sista bilden visar hur enormt stort monumentet är. Jag har ställt min läsplatta framför. Ser ni den? Givetvis hade jag plockat fram boken Med Örnen mot Polen i plattan då jag skulle fotografera, men det är förstås svårt att se.

Andrée hoppades på att göra sig ett namn som polarforskare och ballongfarare. Framförallt ville han bli den förste att nå Nordpolen. Han skulle bara vetat hur känd han verkligen har blivit och hur mycket människor i många olika länder har grubblat och fortfarande grubblar över det öde han och hans kollegor, Frænkel och Strindberg, gick till mötes.

PS Mina övriga inlägg om Andrée-expeditionen, till exempel boktips, finner du genom denna länk. DS