Tuppen och havet

Det första jag läste av Sara Paborn var hennes dikter. Dessa avnjöt jag i form av appen Poesi på G. Jag upptäckte sedan att Sara även skrivit romaner. Hennes allra första, Släktfeber, finns tyvärr inte som ebok. Det gör däremot nummer två, Tuppen och havet.

Omslagsillustration: Olaf Hajek.
Omslagsdesign: Emma Eriksson.

En vuxen kvinna i trettioårsåldern besöker sin far, som har flyttat till en liten ö i Östersjön. Där bor bara ett fåtal människor och fadern har medvetet sökt sig till ensligheten på sin ålders höst. Med kvinnan följer hennes världsfrånvände pojkvän, en poet som kanske har skrivkramp efter sitt första verk. De bosätter sig hos fadern under en period. Han för att försöka skriva dikter och hon för att skriva en artikel om fyrar.

På ön finns nämligen en fyr. Numera drivs den förstås automatiskt, men den siste fyrvaktarens son finns kvar. Han är jämnårig med kvinnan och tjänstgör som väderobservatör. Denne fyrvaktarson erbjuder ibland guidade turer i fyren, men även han är mycket introvert, så studiebesöken i fyren blir få. Livet på ön skulle kunna vara mycket bra och fridfullt för fadern, om det inte alldeles nyligen flyttat in en kvinnlig, känd fotograf i grannhuset. Hon har nämligen fört med sig ett annorlunda husdjur, en tupp. Det är en väldigt vacker tupp, men den gal mycket och gärna i arla morgonstund. Både fadern och hans dotter blir väckta och mycket irriterade på tuppen. De vill inte konfrontera tuppens matte, utan börjar i stället smida planer på hur man kan ta tuppen av daga.

Fadern och dottern har en relation sinsemellan, som kan vara lite varierande. Omväxlande når de fram till varandra och har en förståelse för varandra och omväxlande finns det distans mellan dem. Fadern har en tendens att fortfarande vilja uppfostra och tillrättavisa dottern. Han vill också gärna att hon utför saker och ting i deras gemensamma planer för tuppen. Det är som att han gärna kläcker idéer och planer, men genomförandet är han lite feg för. Dottern, å sin sida, vill gärna ta hand om sin pappa efter bästa förmåga. Omväxlande är det han som är drivande i planerna och omväxlande är det hon.

Parallellt med dramat om tuppen, skall dottern skriva sin artikel. Det tar tid för henne att etablera kontakt med den enstöriga fyrvaktarsonen. Men hon tycks också, liksom sin pojkvän, lida av skrivkramp. Åtskilliga gånger sätter hon sig med artikelskrivandet utan att komma någon vart. Många gånger märks det att hon skjuter upp det och gör annat i stället.

Detta är en ganska lågmäld och lite långsam historia. Det passar väldigt bra att det är så – det matchar på något sätt det stilla livet på ön. Men under ytan pågår saker. Dottern genomgår en process för att finna sig själv. Hennes relation med fadern utvecklas. Till sist har hon kommit fram till vad hon vill. Som läsare får man en hel del vackra miljöskildringar, fakta om fyrar och väder samt inte minst en insikt i ölivet. Jag gillade boken mycket. Den är välskriven, tänkvärd och intressant, men också lite speciell. Hur det gick för tuppen? Det tänker jag inte avslöja! Läs boken, föreslår jag. ;-)