Ingrid Bergman 100 år

Idag är det etthundra år sedan Ingrid Bergman föddes. Hon är en kvinna, som jag givetvis har hört talas om. Jag har också sett några av hennes filmer. Jag har dock inte fördjupat mig i vem hon egentligen var och hur hennes liv gestaltade sig. Därför tyckte jag att det var riktigt roligt att Norstedts bestämde sig för att åter ge ut hennes memoarer lagom till etthundraårsdagen. Mitt liv är skriven av Ingrid Bergman och Alan Burgess. Översättningen till svenska står Ann Henning Jocelyn för. Boken kom ut första gången 1980.

Memoarerna tar sin början då Ingrid är en firad och hyllad skådespelare i Hollywood. Hon har just fått upp ögonen för den italienske regissören Roberto Rosselinis filmer. Hon vet inget om honom, men hon ser att hans verk är enastående. Hon bestämmer sig för att försöka kontakta honom och fråga om hon kan få en roll i en av hans filmer. Efter många om och men får hon det. Ödesmättat konstaterar hon i memoarerna att detta skulle leda till händelser som hon inte då kunde överskåda konsekvenserna av.

Efter denna dramatiska cliffhanger övergår boken till att berätta om Ingrids liv i kronologisk ordning, med start i hennes barndom. Jag blev starkt berörd av den föräldralösa flickans tillvaro och hennes stora önskan att få spela teater. Hennes mor dog då hon var tre år gammal och fadern tynade bort tio år senare i magsäckscancer. Han var en bohemisk personlighet, som betydde mycket för Ingrid. Han uppmuntrade hennes intresse för teater. Efter hans död bodde hon först hos en ogift faster, som tragiskt nog dog i den unga Ingrids armar. Därefter bodde hon hos en farbror och hans familj. Denne farbror Otto tyckte egentligen att Ingrid inte borde drömma om teatern utan skaffa sig en ordentlig utbildning i stället. Han gick dock med på att hon fick söka till Dramatens elevskola en gång – men bara en enda gång. Lyckades hon inte bli antagen då, fick hon lova att lägga grillerna om skådespeleriet på hyllan. Och vi vet hur det gick! Farbror Otto var generös nog att erkänna Ingrids talang och att han själv hade haft fel.

Jag hade inga särskilda förväntningar då jag började läsa boken. Emellanåt tycker jag väldigt mycket om att läsa biografier för att på så sätt få veta mer om olika personer. Jag såg Mitt liv som en memoarbok som nog kunde bli ganska intressant, men mer än så tänkte jag inte. Därför blev jag riktigt överraskad över hur jag direkt från början av boken blev mycket fängslad av Ingrids liv och ville veta mer om denna sagolikt talangfulla kvinna, som på många sätt gick sina egna vägar inom filmindustrin. Det är mycket svårt att släppa boken. I skrivande stund har jag fortfarande en del kvar att läsa i denna omfångsrika volym. Men läsandet blir aldrig tråkigt. Berättelsen om Ingrids liv är mycket levande och väldigt intressant. Emellanåt är det Alan Burgess som för historien framåt som en yttre betraktare och däremellan är det Ingrid själv som ser tillbaka och berättar. Är du intresserad av filmhistoria, filmstjärnor från förr eller bara nyfiken på Ingrid Bergman är detta helt klart en bok för dig.

PS I kväll ser jag fram emot att komplettera läsandet av denna bok med filmen Jag är Ingrid. DS