Polarexpeditionen

I går för 118 år sedan kom äntligen den dag som de tre herrarna Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel väntat så länge på. Idag för alla dessa år sedan svävade de fortfarande i luften med hjälp av den stolta luftballongen Örnen. Kanske var de ännu fyllda av hopp och tilltro till sin expedition. Under de här dagarna i juli 1897, närmare bestämt den 11:e till den 14:e, genomförde de sitt försök att nå Nordpolen i luftballong. Andrée hade stolta planer och hade gjort minutiösa förberedelser. Ändå lyckades de bara hålla ballongen i luften i knappt tre dygn. Därefter tvingades de påbörja en fruktansvärt krävande marsch över isen för att försöka ta sig söderut igen.

Fotograf: Nils Strindberg.
Omslag: Rasmus Kellerman.

Jag har läst flera mycket intressanta böcker* om denna nordpolsfärd. När jag fann ytterligare en titel, Polarexpeditionen – Andrée och jakten på Nordpolen som är skriven av Alec Wilkinson, blev jag lockad att läsa även den. Emeli André och Camilla Jacobsson har översatt boken till svenska.

På sätt och vis kan man fundera på om det finns mer att lära sig om Andrées ballongfärd. Är det inte samma händelser och förlopp som beskrivs i varje bok om denna expedition? Faktum är att Alec skriver på sitt eget sätt om färden och allting som pågick runt omkring, så jag upplevde verkligen att jag lärde mig många nya saker om händelsen. Dessutom har Alec inte bara skrivit om Andrée. Läsaren får veta väldigt mycket även om polarfärdernas historia, tidigare expeditioner och dessas öden samt inte minst detaljer om snö och is norr om polcirkeln. Det sistnämnda tydliggör hur mödosamt det är att försöka överleva och ta sig fram på de breddgraderna. Alec varvar berättelsen om Andrée med information om de övriga expeditionerna och annan fakta. Men det är Andrées, Strindbergs och Frænkels öde som löper som en röd tråd genom boken. Allt detta bildar en lärorik och intressant helhet.

Berättelserna om de andra expeditionerna gav mig en vidgad bild av den tid som Andrée, Strindberg och Frænkel levde i och hur intresserade den tidens forskare var av att nå Nordpolen och lösa dess gåta. Det är mycket fascinerande att läsa om vad polarforskare varit villiga att utsätta sig för genom tiderna. Förmodligen kunde ingen av dem föreställa sig vidden av vad de gav sig in på. För i så fall antar jag att de stannat hemma eller möjligen förberett sig på ett helt annat sätt. Men det är väl det som är pudelns kärna; hur förbereder man sig för förhållanden som man bara kan spekulera om? Somliga expeditioner klarade sig relativt bra, medan andra genomgick oerhörda vedermödor och tragedier. Man kan avfärda det som vanvettigt att ge sig iväg på en polarexpediton, men det är trots allt tack vare dessa och andra forskningsresenärers blandning av mod, nyfikenhet och entusiasm, som vi övriga "stugsittare" ändå vet så mycket om världen som vi gör idag.

När det gäller Andrée och hans expedition, fick jag förstås delvis en repetition av vad jag redan kände till. Men jag fick till exempel också veta väldigt mycket om den flora av rykten som spreds under åren efter 1897. Dessa var jag inte så insatt i. Det handlade om (oftast) helt osanna historier om var och när Andrée blivit sedd etcetera. När jag läste det, kunde jag inte låta bli att tänka på stackars Strindbergs fästmö, Anna Charlier. Tänk att gå hemma i Sverige och bara vänta utan att veta. Varje gång ett rykte var i farten måste det väckt förhoppningar som sedermera grymt grusades.

Om du också vill veta mer om Andrée och hans ballongfärd, kan jag verkligen rekommendera läsning av Alec Wilkinsons Polarexpeditionen – Andrée och jakten på Nordpolen.

*Vill du veta vilka andra böcker jag läst om Andrée, Strindberg och Frænkel? Du finner mina inlägg om dessa böcker samt annat relaterat till ämnet genom denna länk.