Mord är ingen barnlek

Förra året läste jag Den bittra pajens sötma och fick verkligen mersmak! Nu har jag läst andra boken i serien om elvaåriga Flavia de Luce och kan bara konstatera att Alan Bradley (och översättaren Ylva Stålmarck) har gjort det igen, nämligen skrivit en deckare "för mig". Mord är ingen barnlek heter bok nummer två.

Omslag: Joe Montgomery och Lind & Co.

Flavia är en nyfiken och vetgirig tjej, som bor med sin far och sina äldre systrar på en egendom i 50-talets England. Modern är död sedan flera år och godset förfaller. Systrarna är inte snälla mot Flavia, men hon har sin tillflyktsort på den stora vinden, där ett helt kemilaboratorium är inrett sedan gammalt. Flavia brinner för kemi. Hon är lillgammal, men på samma gång ett barn. Utöver detta har hon en god talang för att finna fina ledtrådar och lösningar då brott begås. Här kommer nyfikenheten väl till pass.

En berömd dockteater, ledd av den kände Rupert Porson och hans assistent, är på genomresa i Flavias lilla by. De har egentligen problem med bilen, men övertalas av kyrkoherden att stanna och underhålla byns invånare medan bilen lagas. En imponerande dockteateranläggning, byggd helt och hållet av Porson själv, monteras på plats i församlingshemmet. En fängslande matinéföreställning framförs till publikens jubel. Men det bär sig inte bättre än att Porson plötsligt faller död ned under aftonens framförande. Eftersom Porson visat hur dockteatern fungerar bakom kulisserna för den vetgiriga Flavia, anar hon direkt att hans död inte bara är en olycka som övriga först tror.

Med hjälp av barnsligt nyfiken framtoning kan Flavia ställa ganska avslöjande frågor till olika människor i omgivningen. Hon kommer en gammal historia på spåren, som inte bara inbegriper mordet på Porson, utan också en liten femårig pojkes tragiska och mystiska död genom hängning för flera år sedan. Vad har dessa dödsfall gemensamt? Flavia ger sig inte förrän hon har svaret. På samma gång måste hon också tackla systrarnas elakheter.

Mord är ingen barnlek är skriven med ett språkbruk som verkligen tilltalar mig. Flavia är torrt rolig och Alan Bradley har återigen lyckats skriva en spännande berättelse där hon på ett helt naturligt sätt blir huvudperson utan att det är det minsta konstigt. Att Flavia är lillgammal och ändå visar barnsliga sidor och att hon reagerar som ett barn, gör hennes personlighet väldigt trovärdig. Hon är ingen undermänniska, trots sina gedigna kunskaper i kemi och sin fallenhet för att lösa mordgåtor. Jag ser verkligen fram emot att läsa fler böcker om henne. Faktum är att det finns en Flavia de Luce Fan Club – så populär är hon! Extra roligt är också att böckerna ska filmatiseras. Läs mer om det i en intervju via denna länk.