Kockskola för ensamma hjärtan

Nu blir det ännu mer mat här i bloggen. Åtminstone mat i bokform. Jag har nämligen läst Kockskola för ensamma hjärtan, skriven av Marita Conlon-MacKenna. Eva Haskå har gjort översättningen till svenska. Tidigare i sommar frestades jag av choklad i alla upptänkliga former och för ett litet tag sedan kunde man se vilken dessert som hör ihop med olika boktitlar. Efter dessa sötsaker är det dags för riktiga middagar. ;-)

Omslag: Helena Hammarström.

Alice är sedan något år skild från sin tidigare make, Liam. Deras barn är vuxna och mer eller mindre utflugna. Den värsta sorgen har Alice lämnat bakom sig, men hon behöver komma på ett lämpligt sätt att försörja sig. Det kontorsarbete, som en vän hjälpte henne att få, var bara tillfälligt och hon vantrivdes egentligen i den branschen. Före äktenskapet utbildade hon sig till kock i Paris och hann arbeta som det under några år. Hennes arbetsplatser var alltifrån föräldrarnas badhotell till finare irländska krogar. Alice funderar på att återigen använda sina gedigna matlagningskunskaper för att försörja sig.

Det är så hennes kockskola startar. Hon bestämmer sig helt enkelt för att arrangera kvällskurser i sitt eget hem. En entusiastisk grupp människor, med vitt skilda matlagningserfarenheter, samlas varje vecka hos Alice. Varje gång får de lära sig laga olika maträtter och många gånger blir det en hel trerätters måltid. Bland eleverna finns en änkling. Han börjar slå sina lovar runt Alice. Men frågan är om hon är redo att gå vidare även på det privata planet?

Kockskola för ensamma hjärtan är en typisk feelgood-roman. Marita är duktig på att skapa sådana berättelser. Jag läste och tyckte om hennes En liten hattaffär på hörnet då den kom, och nu i sommar läste jag Den glömda rosenträdgården. Marita har skrivit ytterligare några titlar som kommit ut på svenska, men det är tyvärr bara Kockskola för ensamma hjärtan och Den glömda rosenträdgården som finns som eböcker.

Berättelsen om Alice och hennes elever på kockskolan är småtrevlig, lättläst och framförallt full av mat. Tyvärr lyckas inte Marita teckna personporträtten så att jag blir engagerad i deras livsöden. Den irländska miljön blir inte heller lika tydlig som i till exempel Den glömda rosenträdgården. Gillar du feelgood kan det vara en bok att läsa, men å andra sidan finns det många titlar i genren som är mycket bättre. Då tänker jag dels på Maritas egna titlar och på feelgood-romaner skrivna av andra författare. En idé jag fick då jag läste, var att Marita och förlaget borde ha publicerat recepten på de maträtter som omnämns och tillagas. Då hade boken fått ytterligare en dimension som säkert skulle uppskattas av den matlagningsintresserade feelgoodläsaren.