Vinteräpplen

Att Josefine Sundström är bra på att skriva och berätta upptäckte jag då jag läste Boel och Oscar. Därför såg jag fram emot att läsa även hennes debutbok, Vinteräpplen, som är en delvis självbiografisk berättelse.

Omslag: okänt.

Direkt från början får läsaren möta Tova, och det står snabbt klart att hon levt i flera år med en misshandlande make. Nu har hon emellertid fått nog och insett att hon inte längre kan blunda för omständigheterna. Hennes eviga bortförklaringar håller inte inför henne själv ens en gång, och hon tar sina vänner till hjälp för att genomföra en hemlig flykt med de båda döttrarna. Hon flyr från det lilla Kaskö i Österbotten i Finland och målet är att ta sig via Helsingfors över havet till Sverige. Året är 1972.

Genom tillbakablickar, varvat med berättelsen om Tovas flykt, får man lära känna Tovas mamma, Mari, och hennes uppväxt under Tovas mormor Susannas otroligt stränga regi på 1930-talet och framåt. Kvinnorna i Tovas släkt har drabbats hårt av männens oduglighet, spritmissbruk och i viss mån våldsamhet. Susanna gifte sig, men efter ett antal barn blev hon ensamstående. Hennes egen barndom var hård och präglad av tungt arbete, och därför anser hon uppenbarligen att den yngsta dottern Mari ska uppfostras på samma sätt. Mari, som har läs- och skrivsvårigheter, får inte ordentlig hjälp i skolan och anses i stället som korkad och oduglig. Det enda hon duger till är att slita med de tyngsta sysslorna i hemmet, enligt Susanna.

Undan för undan får man också klart för sig vad som ledde till att Tova, som ju faktiskt blev relativt omhuldad av sin mor och mormor, gick rakt i armarna på en make som sedermera visade sig vara ett riktigt svin. Som läsare kan man lätt konstatera att den mycket unga Tova betedde sig naivt och inte såg de varningstecken som fanns att se. Men om man varit i Tovas kläder - hade man då verkligen uppfattat sanningen? 

Berättelsen om Susanna, Mari och Tova handlar om det sociala arvets tunga börda. Susanna fostrar sin dotter mycket strängt och tufft, men uttrycker vid ett tillfälle att man inte borde vara så hård mot barnen. Trots detta genomför hon sin "fostran" så som hon gör - hon vet ju inget annat sätt. Även om boken berättar om både armod och det tuffa livet förr, inger den också stort hopp om att det sociala arvet faktiskt går att ta sig ur. Jag tycker att Josefine har skrivit en mycket tänkvärd, gripande och intressant berättelse. Den är mycket läsvärd! Boken saknar inte heller spänning, eftersom maken uppdagar flykten och ger sig iväg efter Tova. Som läsare vet man inte alls hur det kommer att sluta förrän Josefine berättat klart. Rafflande!