Mandelkärnan

Det blev dags för bokcirkelchatt igen i torsdags kväll. Boken hette denna gång Mandelkärnan och är skriven av Inger Alfvén. Det visade sig vara en berättelse som väckte många känslor hos oss som deltog i cirkeln. Med andra ord en bra bokcirkelbok, som gav en mycket intressant diskussion.

Trevligt omslag, som dessvärre inte
följer med vid köp av eboken.

Tolvåriga Laura har vuxit upp med sin mamma i dennas hemland Argentina när hon plötsligt blir ivägskickad till Sverige. Enligt modern finns Lauras morbror där och ska ta hand om henne och se till att hon blir opererad för sin hälta på ena benet. Både Laura och läsaren får nog för sig att hon sedan ska komma tillbaka till sin mor igen. Så blir inte fallet. Mamman är egentligen döende i cancer och har skickat iväg flickan till den person som är hennes far. Denna svenska pappa har hon dock aldrig berättat om för dottern. Det kommer att visa sig att modern inte heller talar sanning i sitt brev till pappan. Sjukdomen nämns över huvudtaget inte.

På denna härva av mystiska lögner inleder Laura sitt nya liv i Sverige. Pappan är en betydelsefull och framgångsrik hjärnforskare. Pengar saknas inte i hushållet. På ett sätt är han en bra far, som gärna visar, berättar och undervisar. Men man anar också att han inte är helt bekväm med att ta hand om en flicka som snart hamnar i puberteten. Han är inte en person som gärna rubbar sina invanda cirklar. Laura själv är inte precis en människa som öppenhjärtigt bjuder på sig själv.

Mandelkärnan är indelad i ett fåtal olika delar, inte kapitel, som var och en tar upp skilda tidpunkter i Lauras uppväxt och vuxenliv. Varje del lämnar man med en sorts cliffhanger, som i nästa del, då det gått några år, så småningom avslöjas. Redan från början blir jag ganska uppslukad av Lauras öde och nyfiken på hur det ska gå. Tidigt får läsaren veta att Laura bär på någonting som hon är oproportionerligt rädd för. Senare får man, genom pappans undervisning av Laura, klart för sig att denna rädsla antagligen sitter i mandelkärnan - en del av hjärnan som rymmer tidigt uppkomna rädslor.

Ungefär första halvan av Mandelkärnan är riktigt bra och engagerande. Sedan blir det alldeles för mycket av inre ältande funderingar, blandat med yttre skeenden. Det är många händelser i Lauras liv, som vi i bokcirkeln reagerade på. Ofta gjorde dessa saker oss irriterade i olika grader. Laura är exempelvis väldigt viljelös. Hon gör en massa saker i sitt liv, enbart för att andra tycker det. Reser ut i världen fast hon inte tycks uppskatta att resa, tillsammans med en väninna som hon egentligen inte gillar. Studerar det som hennes far sagt att hon bör studera. Börjar forska inom ett område som hon verkar måttligt intresserad av, bara för att hjälpa en man som hon är förälskad i. Ända tills hon på slutet upptäcker att det hon mest av allt vill är att skaffa sig ett barn. Denna önskan genomför hon, i mina ögon, på sämsta tänkbara sätt, nämligen genom att bli med barn i smyg bakom ryggen på sin sambo, den där forskaren. Han vill inte alls ha barn. Det finns med andra ord massor av saker att diskutera i den här boken.

Jag var ganska engagerad av bokens första halva, som sagt. Men dessvärre blev jag alltmer uttråkad av den andra halvan, då det inre ältandet tog mer och mer plats. Som läsare vill man ha svar på saker som man fått en aning om under berättelsens inledande delar. Dessvärre är det enda svar man får ganska luddigt och otydligt. På ett sätt känns det som att författaren under skrivandets gång "glömt" att hon antytt vissa saker i Lauras barndom, och att hon sedan "skyndar sig" att fixa en vag och snabb förklaring på dem. Nåja, boken är bra som bokcirkelbok eftersom det finns företeelser att diskutera, men för övrigt är det inte den första bok jag skulle tänka på om jag ombads ge ett boktips.