Livet går vidare

Karin Wahlberg, deckarförfattaren, skriver numera en serie som heter Lasarettet. Första delen heter Än finns det hopp. Jag blev så fångad av denna femtiotalsskildring att jag självklart kastade mig över del två, Livet går vidare, då den kom ut nyligen.

Fotograf: Love Lannér.
Omslagsdesign: Hummingbirds.

I Livet går vidare får man återigen möta många av de människor som den första boken handlade om. Flera nya tillkommer också. Därför är det tur att det finns en personförteckning i början av boken. Inledningsvis kikade jag lite i den, men ganska snart kom jag in i persongalleriet.

Precis som i Än finns det hopp är ortens lasarett navet i berättelsen. Människor med olika typer av koppling dit har var och en sina avsnitt i boken. Pö om pö får läsaren veta mer om hur det går för sjuksköterskeeleverna, de unga nyblivna doktorerna, de erfarna läkarna, baderskorna, vårdbiträdena och patienterna. Även människorna i periferin av lasarettet skildras.

Läkarfrun och tillika hemmafrun Nancy Brandh är en av de mer framträdande personerna. Hon kämpar på med att ta hand om familjen och med att bli accepterad i kretsen av läkarfruar. Hennes enkla bakgrund ses inte med blida ögon av somliga. Hon väntar sitt och makens tredje barn, men han verkar mer intresserad av en av sjukköterskeeleverna. Ulla Persson är den sjuttonåriga flickskoleeleven, som faktiskt överlevde polion hon drabbades av i första boken. Hennes vardag har blivit en ständig kamp mot förlamande trötthet. Hon behöver öva upp sin rörlighet och fundera på vad hon vill och kan göra med sin framtid. Dessa båda människoöden, och alla de andra förstås, fängslar mig återigen i all sin vardagliga lågmäldhet.

Förutom det vardagliga livets lunk, sker en dramatisk händelse i samhället. Stadsarkitektens fru blir överfallen och nedstucken på trappan till sitt eget hem! Detta skakar om hela orten, eftersom man inte kan veta om denna illgärningsman kommer att slå till igen. Sakta men säkert kryper dock sanningen fram, och trots att en del har svårt att förstå det ligger denna sanning närmare än vad man först trodde.

Dramatiskt, fast mer på det personliga planet, blir det också då jag som läsare anar att någon (säger inte vem) antagligen inte mår så bra och att vederbörande troligen håller på att bli riktigt dålig. I värsta fall kan det sluta väldigt sorgligt. Frustrerande nog lämnar Karin detta som en cliffhanger till nästa bok i serien.

Människorna i Karins välskrivna berättelse från femtiotalet engagerar mig mycket. Jag upplever att jag lär känna dem och vill absolut veta hur det kommer att gå för dem. Att läsa nästa bok är givet, men det tycks enligt Karins Facebooksida dröja minst ett år innan den kommer! Utöver berättelsen om dessa människor, tycker jag att jag lär mig väldigt mycket. Att få veta hur det fungerade i sjukvården under denna tidsperiod, hur det var att studera till sjuksköterska, hur samhället var uppbyggt med alla skrivna och oskrivna lagar - allt är väldigt intressant att få ta del av. Jag kan varmt rekommendera böckerna i serien Lasarettet.