![]() |
Illustration: Andreas Raninger. Omslagsdesign: Oskar Källner. |
På en himlakropp långt borta från jorden, i en tid då människorna har blivit tvungna att lämna sin egen planet, utspelar sig ett drama som jag blev mycket berörd av. Berättelsens huvudperson, exobiologen Sanina, är inte bara en kunnig och engagerad yrkeskvinna utan också mor till en liten pojke. Sedan ett år tillbaka lever Sanina, hennes son och många andra människor i en koloni på den okända planeten Pancasila. Då de lämnade jorden såg de till att få med sig utsäde till olika frukter, grönsaker och sädesslag. Dessvärre lyckades man inte få dessa växter att gro ordentligt på den nya planeten. Sanina använde alla sina kunskaper för att genmodifiera dem, men det var ändå lönlöst.
I stället fann Sanina i samarbete med Carl, en syntetisk människa, en sorts inhemsk gröda som de kallar "bönor". Dessa visade sig vara fullt ätbara. Kolonins ledare beslutade om massodling, trots att Sanina i egenskap av biolog kände sig tveksam eftersom hon inte hunnit göra några studier i eventuella konsekvenser av att äta denna främmande gröda. Kolonins matlagningstekniker är skicklig och lyckas framställa många olika varierade rätter av dessa "bönor". Med hjälp av en fantastisk maskin, en matprinter, får man maten serverad.
(Jag blev väldigt begeistrad över denna matprinter! Man lägger en tallrik på printerns matningsband i ena änden och låter den åka genom maskinen. Då den kommer ut på andra sidan ligger en rykande het maträtt på tallriken. Vilken fantastisk uppfinning! En sådan skulle jag vilja ha här hemma!)
Allting på planeten Pancasila tycks ytligt sett fungera bra, men Sanina har en gnagande oro över att någonting är fel. De syntetiska människorna har blivit angripna av någonting som de dött av. Carl var den siste av synteterna som dog av detta. Sanina vill, som den vetenskapskvinna hon är, undersöka planeten närmare, ta prover och fördjupa sin kunskap. Ledaren för kolonin avslår dock det hela. När sedan fler människor dör blir läget ytterst allvarligt.
Det hela drivs till sin spets då Sanina inser att planeten i själva verket gör sitt yttersta för att "bekämpa" kolonin. Ledaren inser inte allvaret i Saninas varningar utan vill skövla för att kunna påbörja odling av de jordiska grödorna. Då blir situationen mycket farlig.
Läsningen av Pancasila gav mig mycket att fundera på. Ta bara en sådan sak som skövling av en planet. Och att inte kunna odla vanliga grödor - att vara hänvisad till att bara kunna äta en enda gröda. Jag funderade mycket på det faktum att kolonins ledare inte ville se det väsentliga i att försöka leva i samklang med naturen och att vederbörande inte ville lyssna till vetenskapligt grundade varningar. Det är väldigt lätt att dra paralleller till hur vi lever på vår egen jord just nu.
Oskar är i mina ögon en lysande skribent. Han har ett mycket bra språk och levandegör Sanina och hennes tillvaro på Pancasila väldigt fint. Dessutom har han skapat förutsättningarna för livet i denna koloni så att den framstår som fullt realistiskt. Människorna, som försöker överleva på sin nya planet, har helt vanliga mänskliga känslor av olika slag och på samma gång lever de med en hel rad imponerande uppfinningar och för oss okända förutsättningar. Sanina och hennes öde berör mig starkt. Hon kämpar för att få fram sanningen, hon vill försöka finna ett sätt att leva i samklang med planeten, men hon drabbas också av personliga motgångar. Mer än så ska jag inte säga för att inte avslöja hur det går. Jag tycker absolut att du bör läsa Oskars fina novell Pancasila!
PS Oskar har skrivit flera mycket bra noveller. Mina recensioner av dem finner du här; Tills tiden skiljer oss åt, Mannerskiölds herrgård, Att dö väl (i samarbete med Eva Holmquist). DS
PS2 Jag blev väldigt fascinerad av bakgrunden till berättelsen om Pancasila. Du kan läsa vad som gav Oskar inspiration till just denna novell på hans egen hemsida. DS
Jag älskade verkligen den här novellen. Det händer att jag fortfarande tänker på den.
SvaraRaderaDet förstår jag verkligen - den är ju så bra! :-)
Radera