Sidor

onsdag 11 februari 2015

Att föda ett barn

Kristina Sandberg har skrivit en trilogi om hemmafrun Maj och hennes liv under 1900-talet. Att föda ett barn är första boken, och den hade vi bokcirkelprat om igår kväll. Vi fyra i cirkeln, Millas hälsoblogg, Västmanländskans bokblogg, Boktokig och jag, var denna gång inte eniga i vad vi tycker om boken.


Omslag: Lotta Kühlhorn.

Maj är en ung kvinna, som flyttat från sin lilla hemby till Örnsköldsvik. Det är i slutet av 1930-talet. Maj har blivit övergiven av en pojkvän i hembyn. Han orkade helt enkelt inte med Majs svartsjuka mot en före detta flickvän till honom. Maj är dessutom ganska orolig och ängslig av sig. I Ö-vik hoppas Maj på ett nytt liv - kanske delvis för att visa den svekfulla pojkvännen att hon kan klara sig utan honom. Fast tänker på honom gör hon hela tiden. Lite motvilligt låter hon sig dras med av en ny väninna ut i sällskapslivet. Hon träffar Tomas, en frånskild man, även det mycket motvilligt. Trots att hon egentligen inte är intresserad finner hon plötsligt att hon väntar barn med denne man, som är något femtontal år äldre än henne. Det blir äktenskap och inträde i en finare familj. Maj blir hemmafru och bestämmer sig för att hennes hem ska ingen kunna klaga på. Hon sätter igång att sköta hemmet med en överdriven iver och städar och städar och städar ... I grund och botten är hon olycklig över det påtvingade äktenskapet, barnet och de sfärer hon inte känner sig hemma i.

När denna bok kom ut, hörde jag Kristina berätta om den. Jag blev fängslad och tyckte det lät som en både viktig och intressant bok. För hur mycket har blivit nedtecknat om hemmafruarnas tillvaro* egentligen? Alltså skaffade jag eboken och satte igång att läsa. Jag kom ungefär sju, åtta sidor in i boken - sedan stod jag inte ut längre. Den är helt enkelt skriven på ett, enligt mitt tycke, bedrövligt sätt. Det är möjligt att det finns någon finess med det, men det blir bara irriterande för min del. Hur ska jag beskriva det? Meningarna är ofta otroligt långa. Där det borde varit punkt är det i stället kommatecken. Majs egna tankar, händelseförlopp och dialoger är inte skilda från varandra, utan allt bara löper i en enda mening. Här kommer ett exempel. (Maj har just satt fram en lättare måltid åt maken.)

"Men hon noterar – besviket – att Tomas visst inte har aptit idag heller. Hur trögt det går med havrekexet och över halva skinksmörgåsen är kvar på fatet. Mår du inte bra, frågar hon, jodå, han nickar, säger att han ska ta och smaka på pepparkakorna, det är ju så där med matlusten på morgonen, ja, säger hon, jag är faktiskt trött idag, det har ju varit en del att stå i de senaste dagarna, men säg något om städningen då, fönstren satt som berg, tog aldrig Astrid mellan fönstren, frågar hon och Tomas svarar bara att Astrid aldrig har bott här, men det kan nog hända att jag har slarvat med fönsterputsningen. Du har verkligen gjort det trevligt här Maj, jag har ju inte hunnit se efter ordentligt bara, vi sätter oss i soffan en stund, lite bekvämare, så får vi åtminstone hålla om varandra. För all del. Hon ska bara ta disken. Låt den stå, säger Tomas och hon svarar med sin mammas röst att man bara har dubbelt upp om man låter det vara för då fastnar ju allt så hemskt. Ja, men då vill jag i alla fall torka silvret, säger han och hon antar att han menar kaffeskedarna, för något annat silver finns inte på bordet. Hade ni det trevligt igår, frågar hon, och han svarar att han mycket hellre hade varit hemma med sin fina lilla husmor. Det tror du inte på själv."

För min del skapar denna typ av skrivteknik bara irritation. Den gör det dessutom svårare att ta sig igenom berättelsen. Jag förstår faktiskt inte alls varför Kristina valt att "förstöra" sin bok genom att använda denna teknik.

Nåväl. Vi bestämde att läsa denna bok i bokcirkeln och jag tänkte att jag skulle försöka ge den en ny chans. Sedan mitt första försök har många läsare gett den så fint beröm, så jag ville verkligen sätta mig över min irritation inför skrivtekniken. Denna gång lyckades jag faktiskt ta mig igenom drygt etthundrafemtio sidor. Men ... sedan gav jag upp igen.

Denna gång var det inte bara skrivtekniken. Nu hade jag dessutom hunnit "lära känna" Maj. Hon visade sig vara en kvinna, som inte kan se något positivt någonstans. Hon verkar dessutom vara ett mähä, som låter sig ledas hur som helst. Hon var exempelvis inte särskilt intresserad av Tomas. Ändå väntar hon plötsligt barn med honom. På den tiden var det inte lätt att vara ensamstående mor - det förstår jag. Men fadern till barnet var fullt beredd att gifta sig med Maj och försörja mor och barn. Dessutom var det inte någon fattig miljö, som Maj skulle komma till. Både hon och barnet skulle få det bra. Så varför inte se lite positivt på det hela? En make, som faktiskt verkar snäll, ett trevligt hem och ingen oro för försörjning. Jag förstår inte alls att Maj blir så sur och motsträvig. Så långt som jag kom i deras äktenskap, kunde jag se att Tomas faktiskt var den som bjöd till, ville kommunicera och försöka göra det bästa för dem båda två. Trots det påtvingade äktenskapet, som kommit lika plötsligt för dem båda. Maj reagerar med bitterhet, surhet och tvärhet. Nej, bu för dig, Maj! Jag tycker att du uppför dig uruselt!

Bokcirkelchatten var väldigt intressant. Dels för att vi tyckte så olika om boken. Men också för de intressanta samtalsämnena i berättelsens kölvatten. Vi pratade bland annat om det faktum att man dåförtiden ofta tänkte på hur saker och ting sågs ur andras ögon. Att hemmet skulle vara välskött, att det skulle lagas mat och bakas enligt vissa givna regler både till vardags och till fest. Det är lätt hänt att man tänker "skönt att det inte är så nu". Men sedan inser man att det faktiskt fortfarande är så. För hur har vi det med vår renoveringsiver nuförtiden? Ska inte våra hem vara nyrenoverade från golv till tak och innehålla till exempel ett tipptopp kök med all tänkbar utrustning? Och förväntas vi inte baka fantastiska skapelser till tårtor till våra barns kalas? Dessutom skall vi vara duktiga och effektiva på jobbet. Hmmm? Har det med andra ord inte hänt någonting sedan Majs tid? Det gäller verkligen att vara stark nog att stå emot denna form av grupptryck.

Sist men inte minst kan man undra om Maj skulle mått bättre av att få vara yrkesverksam. Barnet kunde hon inte välja bort - det måste hon ta ansvar för i vilket fall som helst. Men om hon arbetat utanför hemmet och fått träffa arbetskamrater - skulle hon varit mindre bitter då? Svårt att svara på. Det är också svårt att säga om du skall läsa denna bok eller ej. Många läsare tycker mycket om den. Här kan du se vad andra bloggare skriver om boken. Själv vill jag inte rekommendera den.




*En som skriver bra och intressant om bland andra hemmafruar är Karin Wahlberg. I sin serie Lasarettet kommer dessa hemarbetande kvinnor till tals även om de inte är ensamma som huvudpersoner. Första boken heter Än finns det hopp.

6 kommentarer:

  1. Huff så kjedelig/tråkig når man tror en bok skal være bra, og så viser det seg at den er det motsatte. Etter å ha lest smakebiten din, er jeg helt sikker på at jeg også hadde blitt irritert av skrivemåten. Slike lange setninger er ikke etter min smak heller :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag var så intresserad av ämnet, men sedan föll allting bara platt. Sättet att skriva gör det rörigt.

      Radera
  2. Så bra skrivet :) Du satte ord på det jag tyckte oxå ska försöka och skriva om denna bok till helgen på bloggen ha det gott :)

    SvaraRadera
  3. Ja, det blev en intressant diskussion onekligen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man behöver med andra ord inte tycka lika för att det ska bli intressant. Och boken väckte tankar oavsett vad vi tyckte om den. :-)

      Radera