Märta och Hjalmar Söderberg: En äktenskapskatastrof

Biografin Märta och Hjalmar Söderberg: En äktenskapskatastrof, som Johan Cullberg och Björn Sahlin har skrivit, blev en riktig bladvändare för mig. Det är en bok om ett mycket sorgligt människoöde, och den är både intressant och viktig att läsa.

Omslag: okänt.

Märta var societetsflickan, som vid relativt hög ålder (sett ur dåtidens perspektiv), träffade och gifte sig med författaren Hjalmar Söderberg. Hon var då 27 år gammal och hade bott hemma hos sina föräldrar i Stockholm sedan hon gick ut skolan tio år tidigare. Hjalmar var bara tre år äldre än Märta, men hade levt ett självständigt liv utanför föräldrahemmet. Han hade till exempel tillbringat en kortare tid som journalist på Nyaste Kristianstadsbladet i Kristianstad innan han flyttade tillbaka till hemorten Stockholm igen. Han var anställd på tidningsredaktioner och skrev bokmanus på samma gång.

Märta som femtonåring, fotograferad av
kungliga hovfotografen Selma Jacobsson.

De båda gifte sig i början av 1899. Märtas pappa hade lovat att skjuta till medel för deras försörjning. Dessutom hade pappan räknat med att Hjalmar skulle fortsätta med sina tidningsarbeten. På så sätt skulle det nya lilla hushållet klara sig, trodde man. Hjalmar bestämde sig dock för att tacka nej till fast anställning på tidningen - han skulle enbart ägna sig åt författarskapet. Dessvärre kom Märtas pappa på obestånd och ställde in betalningarna till Märta och Hjalmar efter ett till två år.

Märta med sin förstfödda, Dora.

Märtas och Hjalmars äktenskap tycks inledningsvis ha varit lyckligt, sett ur bådas ögon. De hade otur med bostäder och fick tag på kalla och fuktiga lägenheter, vilka kan ha lett till Märtas sjukdomar. Men trots detta var de båda glada då första barnet kom. Sedan tycks det gå snabbt utför. De har fortsatta problem med sina bostäder, deras jungfrur blir inte kvar länge utan de måste skaffa nya gång på gång. Ekonomin blir ett växande problem. Märta blir alltmer sjuk i reumatism och en kronisk näsåkomma. Hjalmar tycker sig inte kunna arbeta med sitt skrivande hemma utan börjar lämna hemmet alltmer. Ytterligare ett par barn kommer till världen.

*

När jag läst så här långt i biografin drar jag slutsatsen att vare sig Märta eller Hjalmar var särskilt bra på att ha hand om pengar. Det verkar som att de levde över sina tillgångar och att de förväntade sig tillskott från hennes familj och i form av förskottsbetalningar från förlaget. Hon behövde omfattande vård för sina sjukdomar och åkte ofta till kurorter. Han gick titt som tätt på restaurang, åt och drack gott med sina författarvänner. Det visade sig också att hemhjälp var ett måste, eftersom Märtas reumatism ledde till svårigheter att utföra hushållssysslor.

Jag tycker mig märka att Hjalmar inte har det tålamod som kan krävas då man lever tillsammans med någon som har en svår sjukdom. Han tycks också sakna tålamod för familjelivet, så som det ser ut när barnen är små. Jag kan föreställa mig hur han "flyr" hemmet medan Märta kanske märker hans stigande ointresse och försöker klamra sig fast vid honom och äktenskapet. Det var ju trots allt hennes enda möjlighet till försörjning för sig och barnen.

*

Tillbaka i biografin. Hjalmar har en otrohetsaffär med en annan kvinna under flera år och till sist är hans känslor för Märta helt döda. Han vill bryta upp ur äktenskapet. Ett sätt att få skilsmässa på den tiden var att lämna äktenskapet genom att resa utomlands med den tydliga intentionen att inte komma tillbaka till det gemensamma hemmet. Sådana skilsmässoresor tycks ha varit ganska vanliga. Hjalmar gjorde också så. Märta hade dock svårt att acceptera situationen. Hennes anhöriga inledde förhandlingar med Hjalmar angående underhåll och villkor vid en skilsmässa. Förhandlingarna gick i stå och Hjalmar kom hem till Stockholm igen. Han ordnade så att Märta och barnen fick en egen bostad och han själv en separat. Han försörjde familjen så gott han kunde, men han lade också ut mycket pengar på restaurangbesök och utvecklade sin alkoholism. Tydligen fungerade arrangemanget ett tag. Men Märta ville desperat försöka lappa ihop äktenskapet. Hon förföljde Hjalmar på stan i sådan omfattning att han återigen flydde till Köpenhamn. Denna gång stannade han där i flera år.

De tre barnen Söderberg:
Mikael, Dora och Tom.
Husföreståndarinnan Elisabeth Andersson
i bakgrunden.

Märta har jungfrur till hjälp i hemmet, men de kommer och går av olika skäl. Ingen av dem stannar särskilt länge. Vid ett tillfälle då hon varit utan jungfru ett tag, ber hon Lisen Bonnier om hjälp. Lisen var gift med Karl Otto Bonnier, vars förlag gav ut Hjalmars böcker. Då Lisen besöker Märta finner hon ett hushåll i förfall och vanvårdade barn. Inte så konstigt med tanke på att Märta nu är väldigt handikappad av sin reumatism. Lisen reagerar genom att ta tag i saker och ting. Hon samråder per brev med Hjalmar i Köpenhamn, men tar också egna initiativ. Det är nu som Märta råkar illa ut på riktigt. Lisen anser inte att Märta är kapabel att ta hand om hem och barn och ser till att hon kommer på sjukhem. För att permanent få bort henne ur barnens närmaste omgivning, och för att skapa lugn och ro för Hjalmar att skriva, påbörjas arbetet med att få Märta förklarad sinnessjuk. Lisen drar i sina trådar i bekantskapskretsen och Hjalmar bistår från sin köpenhamnska horisont. Han kan själv också dra nytta av Märtas sinnessjukförklaring på så sätt att skilsmässan då kan komma till stånd. Bland Märtas egna släktingar finns någon som också gärna ser att Märta får denna diagnos.

Sinnessjukhuset Konradsbergs Hospital
var en av alla de platser Märta tvingades bo på.

Härefter följer år av intagning på olika sjukhem för Märta. I början är hon på sinnessjukhus, men detta varvas med vanliga sjukhem, kurorter och så kallade "asyler", vilka var vårdhem för obotligt sinnessjuka. Hon är också mellan varven inackorderad i vanliga hem. Detta liv levde hon från och med 1909 och fram till sin död 1932. Men hon får aldrig mer bo tillsammans med sina barn. Ungefär tio år efter Hjalmars första rymning till Köpenhamn går skilsmässan igenom, eftersom Märta då blivit omyndigförklarad på grund av "långvarig sinnessjukdom". Hennes halvbror, som inte tycker om henne och som är kompis med Hjalmar, blir hennes förmyndare. Märtas advokat är ett riktigt mähä och på grund av det får Märta inget underhåll från Hjalmar under sitt fortsatta liv. Hjalmar gifter tämligen snabbt om sig med en kvinna från Köpenhamn, som han länge haft ett hemligt förhållande med. Barnen tas om hand av en husföreståndarinna, som Lisen ordnat. De kan på så sätt bo kvar i sitt hem, men deras föräldrar är inte där. Tragiskt, det också.

Författarna till boken konstaterar i sin gedigna research, att då Märta ska diagnostiseras sker detta på ett tvivelaktigt sätt. Senare blir hon också friskförklarad från sinnessjukdom av ett par olika läkare. Men hennes reumatism blir bara svårare med åren och Märta är mycket handikappad. Hon behöver alltså vård för sjukdomen, men har ytterst lite pengar. Hennes egna, relativt rika släktingar bidrar i viss mån, men inte permanent. Märta blir med andra ord beroende av att få plats på sjukhus, vårdhem och andra liknande inrättningar trots att hon inte har pengar. Ett eget hem tycks vara uteslutet, eftersom hon inte har försörjning och dessutom behöver hemhjälp. Den gamla sinnessjukdiagnosen hänger kvar, trots friskförklaring, och stigmatiserar henne ytterligare.

*

Det känns lite grand som att Märtas och Hjalmars äktenskap var mer eller mindre dömt att misslyckas från början. Ingen av dem var särskilt ekonomiskt lagd, av olika skäl. De hade otur med såväl bostäder som hemhjälp. Vad jag inte alls kan förstå, är varför Hjalmar inte såg till att skaffa en anställning, så att familjen kunde få en regelbunden inkomst. Hans författarinkomster var tämligen varierande och han skuldsatte sig gång på gång. Han hävdade att han månar om sina barn, men ändå tryggade han inte ekonomin. Obegripligt! För mig ger han intryck av att vara en person med diva-later. Dessutom tycks han trivas bäst som pappa på avstånd. Att Märta inte kan bidra till försörjningen kan man förstå, med tanke på sjukdomen, men jag tror att hon hade en lite orealistisk syn på vad familjens ekonomi kunde räcka till. Eventuellt var hon också van att bli bortskämd.

Det är lätt hänt att man läser denna bok och genast förfasar sig över Hjalmars beteende. Jag vill inte sticka under stol med vad han gjorde, och han var inte ensam. Många personer gaddade sig samman mot Märta. Jag tycker helt klart att Hjalmar betedde sig fegt och ynkligt, särskilt som han gömde sig i Köpenhamn och lät andra agera. Varför åkte han inte hem och tog sig ett rejält snack med Märta, öga mot öga, och redde ut saker och ting?

Men frågan är varför hennes egna släktingar inte tog henne i mer försvar än de gjorde. Faktum är att en bild som framkommer av Märta, är att hon kanske var ganska bortskämd och rentav krävande. Ibland fick jag en känsla av att hon var kvävande i sin relation till andra människor. Ingen av släktingarna ville ha henne boende hos sig. När Märtas egna barn blev vuxna erbjöd inte heller de henne att bo hos dem. Kanske var Märta "jobbig" att ha med att göra. Men oavsett hur det låg till, är det självklart helt fel att utifrån sådana kriterier döma någon som sinnessjuk.

Märta, 55 år gammal.

Märta var aldrig sinnessjuk. Men hon hade oturen att gifta sig med en man, som inte tog en ordentlig anställning för att försörja familjen och som kanske egentligen inte stod ut med småbarnslivet. Han flydde bort från henne, såväl mentalt som fysiskt, och stod inte vid hennes sida då hon led av sina fysiska sjukdomar. Hon var född i en tid då hjälp i hemmet vid sjukdom inte betalades av det allmänna. Inte heller fanns det någon sjukförsäkring, som skulle kunnat vara i stället för försörjning. Hon var helt beroende av att antingen släktingar eller den före detta maken skulle försörja henne. Ingen, inte ens hennes förmyndare, hjälpte henne att söka pension år 1914, då denna infördes. För Märtas del återstod bara att "bo" på vårdhem, sjukhus och andra sådana platser.

Att läsa denna bok om Märta var ett sätt för mig att ge henne en sorts postum upprättelse. Det är en mycket bra, välskriven, intressant och sorglig bok. Den innehåller väldigt mycket mer än vad jag tagit upp här och den väcker många tankar om allehanda saker. En mycket läsvärd och engagerande bok!