Lägesrapport

Jag håller just nu på att läsa en tegelsten på 751 sidor. Försöker läsa, åtminstone, för berättelsen förbryllar mig ...

Bild via Wikimedia.

... tio sidor in i berättelsen:

Jag konstaterar att en ung man seglat till Nya Zeeland för att, under guldruschens dagar på 1800-talet, försöka skapa sig en förmögenhet som guldgrävare. Han har, efter en slitsam resa, just anlänt till sitt hotell och går till den gemensamma salongen för att koppla av på kvällen. Tolv andra män befinner sig redan där.

Jag tänker: *Kan ju bli intressant, det här.*

... femtio sidor i berättelsen:

*Varför har vår hjälte ännu inte kommit ut ur salongen och satt i gång med planerna för sitt guldgrävande?*

... etthundra sidor in i berättelsen:

*Huvudpersonen (om det nu är han som är det?) har fortfarande inte lämnat salongen för att gräva guld! Kommer han över huvudtaget att genomföra sitt projekt? I stället sitter han kvar i samma salong, samma kväll han kom och lyssnar till de andra tolv männens berättelser.*

... efter ytterligare femtio sidor:

*De sitter banne mig fortfarande i salongen och snackar! Det blir nog inget guld för huvudpersonen.*

... tvåhundra sidor av läsning:

*Huvudpersonen verkar inte vara någon huvudperson längre. Han är snarare en lyssnare, precis som läsaren. Nåja, berättelsen är inte helt ointressant med sitt innehåll av guld, opium, kvinnor, svartsjuka, avundsjuka, girighet, intriger och kanske rentav mord. Men orkar jag läsa ytterligare drygt femhundra sidor av detta? För övrigt sitter de tretton männen kvar i sin salong ännu och berättar för varandra.*

Läsa klart eller ge upp? Det är frågan. När jag dessutom läste vad Hermia säger om Hilary Mantels Wolf Hall, blir jag ännu mer benägen att längta bort från en tegelsten till en annan. Vad göra? Fortsättning följer ... kanske ...

PS Jag har ännu inte kommit på vilken kopplingen är mellan titeln Himlakroppar, kapitlens astrologiskt inspirerade namn samt berättelsens innehåll. Förvirrande! DS