Adventslotteri 1

Jag är en eboknörd, men trots det har jag lite pappersböcker önske-eböcker här hemma. Ibland inträffar det märkliga, att jag "måste" skaffa och läsa berättelser i detta format, eftersom de bara givits ut så. Det händer - hör och häpna - att dessa önske-eböcker drabbas av trångboddhet. Därför söker ett antal pappersböcker nya hem under december. Välkomna på adventslotteri!

Först ut blir detta bokpaket, som innehåller de fyra första titlarna i Jussi Adler-Olsens serie om kriminalinspektör Carl Mørck. Det handlar alltså om Kvinnan i rummet, Fasanjägarna, Flaskpost från P och Journal 64. Jag ska väl erkänna att dessa under hösten kommit ut som eböcker. Men mitt bokpaket innehåller pocketupplagan i mycket fint begagnat skick.

Blir du intresserad av att adoptera dessa fyrlingar, antingen för egen räkning eller som julklapp åt någon? Anmäl dig som deltagare i lotteriet genom en kommentar i kommentarsfältet. Lotteriet stänger onsdagen den 3/12 kl 12.00. God tur!

Kungliga biblioteket ...

... har just nu ett fint erbjudande. Titlar som inte längre skyddas av upphovsrätten kan man beställa som eböcker i pdf-format från dem.

Kungliga Biblioteket. Bild via Wikimedia.

Normalt kostar detta 100 kronor i startavgift och dessutom 3 kronor per inscannad sida. Under tiden 1:a december till 10:e december behöver man bara betala 100 kronor om den önskade boken är på maximalt 400 sidor. Mer information finner du här.

Vet du att Kungliga Biblioteket har något du gärna vill läsa, och som inte skyddas av upphovsrätten längre, så är det läge att passa på att skaffa det nu. :-)

Vika origami av pappersböcker

Den mycket kreative författaren och konstnären Ajohan Lahti har tagit pappersbokkonsten till nya höjder. De böcker han redan gett ut i pappersform för några år sedan, använder han nu för att vika origami med.

Origamifigurerna kan man förstås använda som dekoration som de är, men Ajohan använder en del av sina för att skapa användbara och vackra föremål till hemmet. Vad sägs om denna stämninghöjare till taklampa? Hade jag haft tillräcklig takhöjd hade jag slagit till direkt.

Stommen i lampan är Maskros, som kommer från IKEA, och Ajohan har förbättrat den genom att i stället fästa sina egenhändigt origamivikta boksidor på "spröten". Flera alternativ finns - ett av dem är stjärnorna här ovanför. Har du en Maskros hemma, kan du göra den mer personlig genom Ajohans bokorigami.

Snart är det jul, och då vill man dekorera sitt hem på något trevligt sätt. Själv tycker jag att Ajohans julorigami är det optimala valet - vackert, handgjort och definitivt ingen "dussindekoration". Titta här!

Vackra diamanter för julgranen eller fönstret.

Varför inte satsa på ett annorlunda färgval till jul i år?

Jag förstår knappt hur man kan vika så här fina stjärnor.

Visst blir man nyfiken på vad som får en författare att använda sina egna böcker för att vika origami. Jag har fått äran att göra en exklusiv e-intervju med Ajohan. Det var väldigt roligt att få veta mer om både hans författarskap och den konst han skapar.

*

Du är konstnär och författare. Är du mer det ena eller är du båda lika mycket?

Jag är nog mest författare i dagsläget, jag tänker hela tiden på skrivprojekt och skriver och läser mycket, mycket mer nu än tidigare. Konstnär är jag också, men jag är lite långsammare med att skapa, jag tror mitt inre motstånd har vuxit mer konstnärligt, samtidigt som det minskat skrivmässigt. Jag är helt enkelt inte lika rädd för att göra fel i text längre. För några år sedan trodde jag att allt skulle vara så perfekt som möjligt och att det aldrig skulle ändras. Idag har jag inställningen att allt är möjligt och att jag skulle kunna få för mig att skriva om en redan publicerad bok, att det är tillåtet. 

Sen tänker jag i bilder alltid, även när jag skriver, och jag kommer ihåg i bilder också, så även om jag inte kan säga vad som stod på en sida i en bok så minns jag den utifrån hur den såg ut (långt stycke, korta rader, layout, typsnitt osv). Jag har ofta tänkt att jag ska kombinera författarskap o konstnärskap mer, och har gjort serie-bilds-tavlor, typ målade vardagsscener med en finurlig liten text på. En roman med bara bilder är också något jag skulle vilja skriva. Men många gånger har jag också förbannat att jag vill göra båda delarna, en liten del av min hjärna säger att jag hade fått mer gjort om jag bara skrev eller bara målade. Jag tappar lätt fokus ibland när jag skriver - för att jag egentligen vill skapa en bild. Det är inte lätt att hitta rätt uttryckssätt för mina tankar alla gånger. 

Berätta om din författarkarriär!

Jag har alltid skrivit. Precis som jag alltid har målat. Jag hade väldigt uppmuntrande lärare redan i första, andra o tredje klass. Vi målade och läste mycket minns jag. Första gången jag blev publicerad var med en dikt i en dagstidning någon gång på högstadiet. Under högstadieåren vann jag också en novelltävling och skrev "skolans bästa novell" något som lärarna valde ut. Egentligen tyckte jag mest det var lite pinsamt på nåt sätt, för lärarna envisades med att läsa ur mina noveller högt för klassen, vilket var extra jobbigt eftersom jag var lite nördig och inte trivdes så bra i klassen. Jag skolkade inte så mycket, men det hände ofta att jag inte gick på lektionerna utan var i bildsalen istället och målade eller skrev. I nionde klass var jag med som elev på en konstutställning, det kändes mycket mer som jag just då. Sen fortsatte jag skicka in dikter och noveller till tidningar och magasin och en kom med ibland (oftast inte) men fortsatte skicka in ändå. Första romanen kom 2003. 

Hur hämtar du inspiration till dina böcker och dikter?

Väldigt ofta när jag är ledig. Eller rättare sagt: min hjärna går på högvarv hela tiden och sprutar ut idéer, problemet är att hinna teckna ned en bråkdel av allt jag kommer på. Det kan vara en nyhetsartikel, något jag sett ute på stan, något jag hör när jag går förbi ett par som pratar, vad som helst kan sätta igång min hjärna. När jag läser böcker tänker jag också hela tiden "undrar vad som skulle hända om…." och fantiserar hej vilt om karaktärerna och kan nästan bli besviken att det sedan inte händer för att nån annan skrivit helt annorlunda. Just nu håller jag på att skriva en roman som utgår ifrån en annan roman - men där jag helt ändrat förutsättningarna för huvudkaraktären. Vi får se hur det går.

När kommer din nästa bok ut?

Jag hoppas den kommer komma nästa år, men det beror lite på om jag hinner skriva så mycket - jag studerar heltid på högskola och har inte så mycket skrivenergi kvar till litterärt skrivande när jag suttit och skrivit uppsats hela dagen.

Hur är det med eböcker - finns dina titlar utgivna i detta trevliga format?

Alla mina böcker finns tyvärr inte som e-böcker. De som finns är Från vit värld, romanen, och diktsamlingarna Ökenvandring och Alla ord överflödiga. En av novellsamlingarna, En grundläggande anatomisk harmoni, kommer att komma som e-bok i vinter.   

Du har börjat jobba med origami. När började du med det? Hur kom det sig att du började med det?

Jag började med det i slutet av 2012, så jag har hållit på i två år. Det började med att jag köpte några fina papper och tänkte att jag skulle göra en stjärna. Sen gjorde jag alldeles för många stjärnor. 

Vad fick dig att vika origami med boksidor ur dina egna verk? Hur fick du idén?

Jag kom på att jag hade en gammal Ikea-lampa som skulle passa utmärkt för origamin. Och sen insåg jag att jag ju hade recensionsex och egna exemplar av novellsamlingen En grundläggande anatomisk harmoni. Och papper med text på är ju spännande att vika origami av, för det blir som dolda små budskap av de ord som sticker fram. Dessutom kändes det som en väldigt bra idé eftersom novellsamlingen inte sålt så bra, att göra något nytt av den. Om den inte hittade sin publik som bok, kanske den skulle göra det som konstverk. Sen vek jag 160 stjärnor och ångrade mig många gånger, men jag är inte den som ger upp heller så jag bet ihop.  

Kan man beställa en lampa eller något annat origamiverk, vikt av en av dina böcker som man väljer själv?

Ja, allt är möjligt! Det är bara att fråga! På etsy kan en skriva till mig, eller via facebook eller twitter.  

Vilken är den ultimata origamifiguren, som du hoppas kunna lära dig att vika?

Åh, det finns så många. Jag skulle vilja vika en snygg drake, såna där vaser som kan vändas ut och in, och så måste jag vika en ring till mig själv av en sedel för de kan bli så snygga.   

Kan man vika en figur som föreställer en bok? Hade inte det varit coolt - att vika en bok av sidor ur en bok?

Ja, det är faktiskt möjligt! Och rätt lätt! Dock blir den snyggast om en har ett papper som är färgat på ena sidan och vitt på andra sidan, för då kan en få en bok som har ett färgat omslag. Åh, nu vill jag göra en sån också! 

Du ställer ut dina konstverk. Har du haft/kommer att ha utställningar med dina bokorigamidekorationer?

Jag visade origami-lamporna i ett växthus på Trädgårdsföreningen i Göteborg i juni 2013, och skulle gärna visa dem och annat igen. Just nu gör jag origami-dekorationer, stjärnor och julgranskulor som jag ska sälja på en julmarknad i Malmö, på St Gertrud den 13-14e december. De kommer också finnas att köpa på julmarknaden i Åryd utanför Växjö den 29e november.

*

Alla ni som bor i trakten av Åryd och Växjö, eller som befinner er där, nu på lördag den 29:e november har alltså chansen att se och skaffa trevliga origamidekorationer, tillverkade för hand av författaren Ajohan Lahti. Nästa chans blir i Malmö den 13-14:e december.

Vi andra, som kanske inte har möjlighet att bege oss till Åryd eller Malmö, kan handla lätt och bekvämt genom Ajohans butik på Etsy. Att handla på Etsy är mycket enkelt och säkert - jag har själv shoppat där flera gånger. Senast skaffade jag mitt användbara läsplattefodral. Nu grunnar jag såklart på vilka juldekorationer jag ska pynta hemmet med. ;-)

Fotografierna i inlägget är alla tagna av Ajohan Lahti.

En bok jag ser fram emot

Om några månader, närmare bestämt i mars 2015, kommer andra delen i Karin Wahlbergs serie Lasarettet. Jag läste den första, som heter Än finns det hopp, och tyckte mycket om den. Jag ser väldigt fram emot att få läsa nästa, som fått titeln Livet går vidare.

Det märks i förlagets beskrivning att man får återse de välkända personerna från första boken.

"I Livet går vidare, andra delen i Karin Wahlbergs romanserie, återser vi människorna kring lasarettet i 50-talets Ekstad. Doktorinnan Nancy Brandt väntar sitt tredje barn och förbereder flytten till nya huset. Det är mycket att se fram emot, inte minst frufridagen, Lennart Hylands påhitt, en dag vikt för husmödrar då deras äkta hälfter ska ta hand om barn och hushåll. Tyvärr verkar maken Egon mer än lovligt distraherad. Nog för att arbetet som överläkare är krävande men kvällarna blir långa för Nancy med radion som enda sällskap. På lasarettet oroar sig sjuksköterskeelev Ella-Kristin för Evelina Winnerstrand som kommit in med livshotande knivhugg i buken efter det otäcka överfallet på farstutrappan. Man vet inte vem gärningsmannen är och den lugna småstaden är skakad."

Det verkar som att det kan bli riktigt dramatiskt med tanke på knivhugget. Första boken var på sätt och vis också dramatisk, men på ett mera lågmält vis. De tragedier, som då inträffade, låg mer på ett individuellt plan eftersom patienter blev mycket allvarligt sjuka i polio. Har du ännu inte läst den första delen i serien kan jag varmt rekommendera dig att göra det.

*

Är du nyfiken på vad andra bokbloggare ser fram emot att läsa och vad de har för böcker på vent? Titta in hos Beathe och se vad hon vill läsa framöver. Klicka sedan på länkarna till fler tips, hos andra bokbloggare. En trevlig tisdag önskar jag dig! :-)

Högläsning

Bild via Montgomery County.

Titta på den här underbara filmen!

En ren och skär hyllning till såväl högläsningen som läsplattans alla fördelar! :-)

Tirsdagsbrevene

Denna bok är mycket fascinerande att läsa. Den innehåller såväl tragedier som stark kärlek och sorg. Jag har lyssnat på den, men den finns såklart också som ebok. Berättelsen heter Tirsdagsbrevene och är skriven av Hélène Grémillon och översatt till danska* av Birgit Schlifer. Louise Davidsen gör en utmärkt inläsning.

Omslag: Rasmus Funder.
Fotograf: Denise Bellon

Trettiofemåriga Camille bor i Paris. Året är 1975 och hennes mor har just avlidit. Kondoleansbrev strömmar in i hennes brevlåda. Bland dessa upptäcker hon en tisdag ett helt annat brev. Det finns ingen underskrift på det och det är inte ett kondoleansbrev. Det är snarare så att någon verkar beskriva sin barndom. Dessutom slutar brevskrivaren sin skildring ganska abrupt. Men nästa tisdag kommer ytterligare ett brev med en fortsättning på det första. Camille drar slutsatsen att breven kommit fel och inte är avsedda för henne. Hon gör vad hon kan för att forska i vem som egentligen skulle fått dem, men når inget resultat. De mystiska breven fortsätter att komma varje tisdag. Då slår henne tanken att det är en författare som står bakom och som på detta annorlunda sätt vill presentera sitt manus för henne. Camille arbetar nämligen som redaktör på ett förlag.

"Da jeg åbnede de første kondolencebreve, faldt mine egne tårer ned på mine hænder og mindede mig om mors tårer, og jeg lod dem strømme for at se, hvor de løb hen, tårerne for hende, jeg elskede så højt. Jeg vidste, hvad brevene ville fortælle mig: At mor var en enestående kvinde, at tabet af en, man elsker, er frygteligt, at intet kan overgå denne sorg, og så videre, og så videre, jeg behøvede ikke engang at læse dem. Hver aften fordelte jeg derfor konvolutterne i to bunker: til højre dem med afsender, til venstre dem uden, og jeg nøjdes så med at åbne bunken til venstre og gå direkte ned til underskriften for at se, hvem der havde skrevet brevet, og hvem jeg skulle takke. Da det kom til stykket, fik jeg ikke takket ret mange, og ingen tog mig det ilde op. Døden undskylder ethvert brud på almindelig høflighed.

Det første brev, jeg fik fra Louis, havnede i bunken til venstre. Konvolutten tiltrak sig min opmærksomhed, allerede inden jeg sprættede den op, den var tykkere og tungere end de andre. Den lignede ikke et almindeligt kondolencebrev. Det var et håndskrevet brev på flere sider, uden underskrift."

Ett tag lever Camille i tron att det är ett manus hon läser. Men plötsligt innehåller breven information som påminner om något. Kan det vara så att brevskrivaren vet något om Camilles liv, som hon själv inte känner till? Vissa uppgifter i breven antyder att så skulle kunna vara fallet. Camille läser vidare och får bit för bit klart för sig att hennes bakgrund är en annan än vad hon själv trott. En tragisk historia om en barnlös kvinna blottas.

Denna berättelse rymmer stor tragik och också ett stort mått galenskap, sett ur mina ögon. Den innehåller kärlek, sorg och en stor livshemlighet. Det är den sortens berättelse, där man absolut vill gå tillbaka och läsa början en gång till då man läst klart hela boken. I början finns vissa ledtrådar, som Hélène knyter an till på slutet igen. Det är en fängslande berättelse, som definitivt inte lämnar läsaren oberörd. Jag tyckte mycket om den, trots att jag verkligen förfasade mig över vad en av huvudpersonerna gjorde.

*

Vill du skaffa dig fler boktips idag? Besök bokbloggen Flukten fra virkeligheten och se vad andra läsare bjuder på för smakebitar och boktips. En skön söndag fylld av läsning önskar jag dig! :-)

*Jag har lyssnat till denna berättelse på danska, eftersom jag strävar efter att lära mig mer av detta språk. Att lyssna på ljudböcker inlästa på danska tycker jag är en god idé för att utveckla hörförståelsen.

PS På svenska heter boken Den förtrogne, men finns tyvärr bara som pappersbok önske-ebok. DS

Knut Frænkel - den anonyme deltagaren i Andrées polarexpedition

Det har skrivits åtskilliga böcker och andra texter om den expedition till Nordpolen, som Salomon August Andrée planerade och ledde under slutet av 1800-talet. Många, många människor har under årens lopp intresserat sig för expeditionen och dess öde. Andrée hade drömt om och planerat för att sväva med vätgasballong över polen och på så sätt bli den förste att nå denna plats. Med sig på expeditionen hade han två unga män, Nils Strindberg och Knut Frænkel. Dessvärre misslyckades resan, trots noggrann planering, och slutade i tragedi. Alla tre avled efter månader av svåra umbäranden på polarisen. Först trettiotre år efter att ballongen Örnen lämnat Danskön återfann man kvarlevorna och resterna av expeditionen på Vitön.

Omslagsbild: oljemålningen "Hemkomsten", som visar
hur Knut Frænkels kvarlevor bärs i land i Tromsö,
målad av Birger Simonsson 1932.

Magnus Carlsson har skrivit en bok om Knut Frænkel med titeln Knut Frænkel - den anonyme deltagaren i Andrées polarexpedition. Denne medlem av expeditionen har inte tidigare skildrats i någon större omfattning. Det är verkligen så, som undertiteln säger, att Knut framstår som tämligen anonym i olika skildringar av denna polarfärd. En anledning skulle kunna vara att han under expeditionen var satt att sköta de meteorologiska observationerna. Dessa har han med största noggrannhet nedtecknat. Men till skillnad från Andrées och Strindbergs mer omfattande noteringar, finns det inga personliga iakttagelser i Frænkels anteckningar. Det var kanske avtalat de emellan hur noteringar och anteckningar skulle ske och av vem de skulle göras. Magnus gedigna research gör det nu möjligt att skapa sig en bild av vem denne expeditionsmedlem var. Tack vare att Knuts brorsdotter donerade gamla brev till Grenna Museum i slutet av sitt liv, kan man ta del av det Frænkelska vardagslivet i viss mån.

Knut Frænkel

Knuts pappa var anställd vid järnvägen som ingenjör och därför blev hela familjen tvungen att flytta runt till olika delar av landet där ny järnväg skulle byggas. Detta ledde förstås till en viss rotlöshet för Knut och hans syskon. Men så småningom "landade" man i Stockholm, antagligen för att underlätta för ungdomarnas vidare studier. Knut ville bli ingenjör, som sin far, och såg liksom han sin framtid inom järnvägen efter att Nordpolsexpeditionen var avslutad. Då Knut blev utvald att ta över efter den avhoppade Nils Ekholm, hade han just avslutat sina studier.

Familjen har brevväxlat då de av olika anledningar varit ifrån varandra, framförallt också sedan Knut blev utvald som ny medlem i expeditionen. Han var då på resande fot till bland annat Paris för att lära sig ballongflygning. Så småningom begav sig hela expeditionen till Svalbard och Danskön, för att förbereda för själva uppstigningen med ballongen. Även under denna resa har Knut varit en flitig brevskrivare. Ända fram till det ögonblick då Örnen gav sig iväg har man brevväxlat med varandra. Åtskilliga av dessa brev finns återgivna i Magnus bok.

Utöver denna intensiva tid i Knuts liv får man som läsare ta del av hans släktträd såväl bakåt som framåt i tiden. Åren på flyttande fot på grund av pappans arbete är också intressant att läsa om, tycker jag. Det är genom Magnus goda berättande lätt att föreställa sig hur slitsamt det kunde vara, med fadern som tvingades bort till oländiga marker och med enkla levnadsförhållanden där järnvägen drogs fram, och moderns ensamma ansvar för den allt större barnaskaran.

Detta är en bok som är mycket väl värd att läsa för den som intresserar sig för Andrées polarexpedition. Den kompletterar bilden av de tre forskningsresenärerna, eftersom man här får chansen att lära känna även Frænkel en smula. Magnus har gjort ett mycket gott jobb med sin research och skriver och berättar väldigt bra. Det är bara lite synd att korrekturläsaren inte har varit fullt så flitig. En bok som denna förtjänar bättre korrekturläsning än vad som varit fallet. Men en sådan sak skulle lätt kunna rättas till då boken eventuellt ges ut i ePub-format, vilket jag hoppas kommer att ske.

Tidigare inlägg om Andrée-expeditionen:

Expeditionen: Min kärlekshistoria

Med Örnen mot polen

Ingenjör Andrées luftfärd

Bea Uusmas sommarprat

Besök på Grenna Museum

Med hjärtat för boken

För första gången besökte jag Brombergs årliga arrangemang, som pågått under det senaste decenniet. Med hjärtat för boken är ett riktigt trevligt sätt att möta författare och höra om såväl deras författarskap som deras senaste titlar. Möjlighet till autografer i pappersupplagan av deras titlar finns förstås också.

Bild via Sveriges Radio.

Årets tillställning gick av stapeln i tisdags kväll på Berwaldhallen. Några av författarna är jag redan bekant med och har läst en, flera eller rentav samtliga titlar av. De, som jag inte kände till sedan innan, blev jag väldigt nyfiken på!

Arrangemanget inleddes med en intervju av Linda Olsson. Hon är aktuell med sin senaste bok I skymningen sjunger koltrasten. Jag fick syn på den på bokmässan i Göteborg och blev så nyfiken att jag redan hunnit läsa den. Jag har tidigare läst alla Lindas övriga titlar, så det var riktigt roligt att få se och höra vem som är kvinnan bakom dessa berättelser.

Majgull Axelsson berättade om bakgrunden till sin Jag heter inte Miriam. Den har jag också läst och kan bara stämma in med så många andras åsikt: läs den, om du inte redan gjort det!

Jonas Karlsson är både skådespelare och författare av noveller. Han är en helt ny författare för mig. Hans senaste, långa novell heter God jul. Den blev jag helt klart väldigt nyfiken på - särskilt efter det stycke som Jonas själv läste upp med den äran.

Näst i tur var Ison Glasgow. Han är rappare och har skrivit en bok om sin uppväxt. Då han var sex år gammal flyttade han nämligen från Queens i New York till Stockholm tillsammans med sin mor. Den första tiden var definitivt inte lätt, eftersom de genom olika omständigheter blev hemlösa i sitt nya land. Detta verkar vara en mycket tänkvärd bok - redan titeln manar till eftertanke; När jag inte hade nåt. Jag lade märke till den på mässan och har den i åtanke att läsa.

Till sist fick vi höra Kristina Kappelin berätta om sitt "andra hemland" Italien, där hon bott i trettio år och verkat som journalist. Kristina berättade ett flertal anekdoter ur sin bok, Italiensk dagbok, som handlar om hennes tid i landet. Dessa ledde till att jag säkerligen kommer att läsa den förr eller senare.

Bild via Helige Hugos hemsida.

Mellan varven spelade en helt underbar liten orkester. Den var också en ny, men mycket trevlig bekantskap. Helige Hugos Högt Flygande Gatumusikorkester gjorde bejublad entré. De spelade då och då mellan författarnas framföranden, som var endera i intervjuform eller som självständigt bokprat. Helige Hugos är väldigt duktiga musiker med glimten i ögat, och det var en ren fröjd att få se och höra dem spela. 

Dorothea Bromberg själv fungerade som konferencier under hela kvällen och passade mellan varven på att tipsa om spännande titlar. Richard Fords Kan jag vara Frank med dig? är nyligen utkommen. Och jag som inte har hunnit läsa Kanada än! En bok, som uppenbarligen kommer att bli en stor succé, är Himlakroppar. Eleanor Catton har skrivit den och Dorothea var lyrisk då hon berättade. Det är en riktig tegelsten och vad passar då inte bättre än att läsa den som ebok.

På tal om eböcker ... samtliga titlar som jag nämnt här finns i detta förnämliga format. Jag har "hjärtat för eboken" och vill gärna förtydliga vilka titlar som ges ut i detta format, eftersom eböckerna så ofta får stå i skymundan för pappersböckerna. Brombergs ska ha en eloge för sin flit att ge ut eböcker, men informationen att ovanstående titlar även finns som eböcker saknas tyvärr på deras hemsida.

Besök på Grenna Museum

Andrée-expeditionen och dess öde är det verkligen lätt att bli engagerad av. Efter att ha läst Expeditionen: Min kärlekshistoria, Med Örnen mot polen och Ingenjör Andrées luftfärd kändes det riktigt intressant att besöka utställningen om Andrée på Grenna Museum. På samma gång blev det även en väldigt rolig bloggarträff. Det var nämligen Milla på Millas Hälsoblogg, som också läst om Andrée, Frænkel och Strindberg, som föreslog att vi skulle kunna besöka museet tillsammans. Ett jättetrevligt initiativ! Det var väldigt roligt att få träffa Milla i verkligheten.

Bild via Hotell Victoria.

Jag tog med min sambo på utflykten och vi inledde resan redan på fredagen - annars hade det blivit för ont om tid i Gränna. Vi åkte tåg (såklart!) till Jönköping och bodde på trevliga Hotell Victoria. Det ligger i en byggnad som visade sig ha spännande anor.

Bild via Riksarkivet.

Från början var det en engagerad dam, Ebba Ramsay, som redan tidigare hade startat ett vårdhem för barn med epilepsi och förståndshandikapp, som lät bygga huset år 1882. Detta nya hus användes till konserter, bönemöten och som härbärge för medellösa. Ebba var även bekymrad för den stora alkoholkonsumtionen på den tiden och inrättade ett alkoholfritt värdshus i källarvåningen. Hon namngav huset efter den dåvarande drottning Victoria. Ebba var framsynt och insåg behovet av tillsyn av barn vars båda föräldrar arbetade. Därför öppnade hon landets första förskoleverksamhet redan 1862 och denna fick 1903 flytta in i Victoriahuset. Senare har även Sveriges Radio haft en studio i byggnaden, innan den till sist har blivit ett mycket trivsamt hotell i våra dagar. Vi kan varmt rekommendera detta hotell, som dessutom ligger nära järnvägsstationen.

Lördagens morgon satte vi oss på en buss till Gränna och styrde kosan mot Grenna Museum. Där mötte vi Milla och hennes man. Milla hade bokat en guidning på museet och det var mycket intressant att få ta del av den.

Något som verkligen var fascinerande att se, var den fullskaliga modellen av ballongens gondol. I böckerna finns gondolen beskriven, men att se den i verkligheten ger en riktigt tydlig bild av hur den såg ut. Den innehöll tre "avdelningar". Jag håller med Milla om att det hade varit spännande om man fått kliva in i gondolen för att uppleva känslan av att befinna sig i den "på riktigt".

Här syns de två övre delarna av gondolen.

Överst fanns ett utrymme, som användes för observationer.

Mellandelen av gondolen.

Längst ner fanns en sovplats, där man fick turas om att sova.

Man blir verkligen förundrad över hur de fick plats med all utrustning som de hade med. Tittar man på listorna i böckerna och hör guiden berätta hur många hundratals kilon de sedan släpade på sina kälkar på isen, blir man verkligen konfunderad över hur all denna packning stuvades undan i ballongen. Kälkarna och båten de hade var utformade som sinnrika byggsatser (Kamprad och IKEA var alltså inte först!). Andra saker stuvades undan i specialsydda fickor på insidan av gondolen.

Nils Strindberg var en duktig fotograf och hade
med sig hypermodern kamerautrustning.

Expeditionens kläder. Numera kan man köpa
kopior av dem i museibutiken.

Rolig kommentar från Andrée:
Frænkel har "befunnits fri från förlofningsbaciller".

Riktigt sorgligt är att förlovningsparet,
Anna och Nils, förlorade varandra för evigt. 

Merchandiseprodukt från 1896:
ett sällskapsspel om Andrée-expeditionen.

Jag passade på att fråga vår guide om de 128 000 kronor, som Andrée tiggde ihop till sin expedition. Jag har funderat på vad denna summa skulle motsvara i våra dagar. Det visade sig att en av museets anställda räknat på saken och kommit fram till att det motsvarar 7-8 miljoner kronor.

Efter besöket på museet gick vi till ett väldigt mysigt litet café i femtiotalsstil. Dessvärre har jag inga bilder därifrån, men i Millas inlägg kan man se hur det ser ut. Ett besök hos Polkapojkarna hann vi också med förstås!

På museet investerade jag för övrigt i en pappersbok önske-ebok, nämligen en biografi om Knut Frænkel. Denne medlem av expeditionen har ju inte fått en så framträdande plats skrifterna, så det ska bli roligt att läsa mer om honom.

Andrée-utställningen på Grenna Museum kan verkligen varmt rekommenderas! Vi hade en mycket duktig guide och personalen svarade gärna på allehanda frågor. Staden Gränna är också en mysig plats att besöka. Så här års var det inte så många turister som det annars kan vara.

Jag har berättat mer om själva expeditionen i mina tidigare inlägg. Besök gärna dem om du är nyfiken på vad dessa polarforskare råkade ut för:

Expeditionen: Min kärlekshistoria

Med Örnen mot polen

Ingenjör Andrées luftfärd

Kobo Aura H2O

Jag klarade inte att hålla tassarna borta från Kobo Aura H2O. Eftersom jag fann en person som var intresserad av att adoptera min gamla Kobo Aura HD och en som kunde tänka sig Pocketbook Aqua, så blev det, som av en händelse, läge att skaffa den vattentåliga versionen från Kobo. :-)

H2O påminner väldigt mycket om HD. De har samma storlek och samma användarvänliga menysystem. Det som skiljer, som jag iakttagit, är:

• vatten- och dammtåligheten (IP67)
• ny skärmteknik, som ska göra H2O ännu mer klar och tydlig
• vissa små förändringar i menyerna
• annorlunda profil samt lätt gummerad baksida
• endast en knapp för on/off
• plattans yttre mått skiljer några millimeter på höjden samt på tjockleken

En liten skillnad i plattornas yttre mått.

Skillnad i profil på baksidan.
Gummeringen gör att H2O ser grå ut.

Förutom skärmens teknik, finns det inga stora förändringar vad gäller den inre tekniken. Se själv på The eBook Readers hemsida. En skillnad är dock att H2O ska kunna läsa ePub3. Detta fungerar delvis med det fåtal eböcker i ePub3, som jag i skrivande stund testat på plattan. Med "delvis" menar jag att jag mycket väl kan läsa de böcker jag testat, men jag kan inte utnyttja tekniken fullt ut med de extra fördelar, som finns inbyggda i ePub3.

Förändring i menysystem.

Här styr man belysningen.

Vad tycker jag då om H2O? Jo, den är minst lika bra att läsa från som HD.

• Vattentåligheten (IP67) funkar fint, men den kommer jag förstås att testa ordentligt under nästa års strandbesök.
• Skärmtekniken märker jag inte så stor skillnad på. Kanske beror det på att HD'n hade så god teknik och att jag redan är van vid detta. Jag kan dock se att bakgrundsfärgen skiljer sig lite mellan de båda modellerna. HD'n har en svagt vit-grå ton, medan H2O har en ton åt svagt gul-beige. Detta är verkligen inget man tänker på då man läser, men lägger man plattorna bredvid varandra, så ser man skillnaden.
• Förändringarna i menyerna är till det bättre. (För övrigt rapporterar HD's nya husse att efter den nya uppdateringen som kommit, har även HD dessa nyheter i menyerna.)
• Den lätt gummerade baksidan gör att man får en bättre känsla då man håller i plattan. Det är mindre risk att den glider ut händerna på en. Detta märks förstås bara om man använder den utan fodral.
• Den enda knappen för on/off är en riktig förbättring. Med denna sätter man igång plattan. Belysningen styr man sedan via menyn i skärmen. HD hade en separat knapp för att sätta igång belysningen. Sedan kunde man öka eller minska intensiteten via menyn. På H2O sköter man detta i ett enda moment i menyn. Bekvämt!
• Skillnaden i yttre mått är inget man märker. H2O är något större på höjden och något tunnare än HD.

Biblioteket ser ut som vanligt.

Liten utseendeförändring då man vill markera.

Smart förändring: att kunna gå direkt till
biblioteket längst ner i vänster hörn.

Hur är det då om jag jämför Pocketbook Aqua och Kobo Aura H2O? Båda tål vatten lika bra. 

• Aqua är lite mindre än H2O - kan vara en fördel på semestern.
• Personligen tycker jag att menyerna är mer lättanvända och "rena" på H2O.
• Aqua har inget inbyggt ljus, vilket H2O har.
• On/off-knappen på Aqua är betydligt trögare att trycka på jämfört med H2O.
• Du kan koppla din Dropbox till Aqua - det kan du inte med H2O.
• Du kan låna biblioteks-eböcker direkt i Aqua.
• Aqua är billigare att köpa än H2O.

Jag skulle kunna rekommendera Pocketbook Aqua lika väl som Kobo Aura H2O. Båda är bra plattor. Det hela handlar om tycke och smak samt inte minst vad du är beredd att betala för en läsplatta. 

Bra länkar som handlar om Kobo Aura H2O:

Kobo Aura H2O

Teknisk specifikation

Good Ereaders recension

Kobo Aura HD vs Kobo Aura H2O

PS Bildernas dåliga kvalitet beror på dålig fotograf - inte att plattan är dålig. DS

Papper vs digital teknik

Är du bekymrad över pappersformatets framtid?

Var inte det.

I vissa situationer är papperet överlägset. Kolla här!

Emma fick verkligen sista ordet! Hans min är obetalbar. :-)