Med Örnen mot polen

Samuel August Andrée företog 1897, tillsammans med Nils Strindberg och Knut Frænkel, en upptäcktsfärd med luftballongen Örnen från Danskön med kurs mot Nordpolen. Denna resa gick dock inte som förväntat. Trettiotre år efter avfärden återfann man kvarlevorna efter dessa vetenskapsmän på Vitön - en karg och avlägsen liten ö, som är svår att komma nära än idag.

Fotograf: Nils Strindberg

Mycket har skrivits om denna ödesdigra upptäcktsfärd genom åren, och senast i raden är Bea Uusma. Hennes bok Expeditionen: Min kärlekshistoria hade Boktokig, Milla och jag bokcirkelsamtal om för en tid sedan. Efter det lyssnade jag till Beas sommarprat. När jag till min glädje fann att Litteraturbanken gett ut den ursprungliga boken från 1930 - Med Örnen mot polen - kändes det alldeles självklart att ladda ner och läsa denna.

Med Örnen mot polen sammanställdes av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi. En hel rad namnkunniga herrar stod bakom utgivningen. I boken får man inledningsvis ta del av porträtt av Andrée, Strindberg och Frænkel. Sedan kommer en detaljerad beskrivning av förberedelserna inför ballongfärden. Man får läsa en bearbetad och tolkad version av deras dagböcker och anteckningar under såväl ballongfärden som isvandringen. Dessa texter varvas med kapitel, i vilka experter berättar om olika faktiska förhållanden i Ishavet vad gäller väder, isen, djurliv etcetera. Fynden av kvarlevorna år 1930 skildras noggrant. Även den mycket pampiga och respektfulla återfärden, då kropparna efter vetenskapsmännen fördes tillbaka till Sverige, är detaljrikt skildrad. Till sist får man ta del av de faktiska dagböckerna och observationerna samt bilder och ritningar.

Med all respekt för Beas bok, men den lämnade mig dock med obesvarade frågor. Bea har helt klart gjort ett enormt arbete då hon forskat om vad som egentligen hände de tre männen, men i hennes bok saknade jag mer djupgående information om dessa tre samt hur deras resa planerades och genomfördes. Bea har lämnat en mer känslomässig synvinkel. Hon har också, bland annat genom modern teknik, kunnat ta reda på mer om dödsorsaker och andra förhållanden. Utöver det beskriver Bea något som man definitivt inte kunde veta något om år 1930, nämligen Nils före detta fästmös sista vilja samt hur denna önskan genomfördes.

Jag skulle vilja säga att Beas bok och Med Örnen mot polen kompletterar varandra på ett bra sätt. I den sistnämnda får man veta väldigt mycket som saknas i Beas bok. Jag tyckte det var mycket intressant att få lära mig mer om vilka dessa tre vetenskapsmän var, hur de levt sina liv fram tills dess att de förenades i denna äventyrliga färd. Vidare fick jag en mer komplett bild av hur planerna på denna upptäcktsfärd uppkom, hur den planerades och hur den genomfördes. Sist men inte minst var det riktigt lärorikt att läsa om hur man fann Andrée, Strindberg och Frænkel. Jag insåg då hur enormt viktigt det var att de blev återfunna och att man såg på dem som nationalhjältar med tanke på den pampiga och respektfyllda återfärden och begravningen. Det är förstås ganska sorgligt att läsa en biografi som denna, eftersom man vet hur tragiskt det kommer att sluta.

För min del, från min amatörmässiga horisont, tycker jag mig kunna konstatera att hela expeditionen var väldigt väl planerad, med ett undantag. Det tycks som att dessa tre vetenskapsmän inte räknat med att något kunde gå snett. 1930 års erfarna fångstmän, som var med på Vitön, konstaterar att de tre männen var mycket dåligt klädda för de karga förhållanden som råder omkring Nordpolen och i Ishavet. Man hade nog tänkt sig att Örnen skulle klara färden utan problem. Men Andrée och hans båda kollegor hade uppenbarligen inte klart för sig vad dimma i polartrakterna kan ställa till med. Kanske borde de lyssnat mer till vad erfarna norska fångstmän kunnat berätta om Ishavet. Det är dock alltid lätt att vara efterklok.

Han "överlevde" tack vare att han hoppade av.

De här båda böckerna leder till många tankar och funderingar. 

• Vad får en människa att vilja ge sig ut på en färd som denna?

• Så otroligt mycket utrustning de hade lyckats få med sig i ballongen!

• Undrar vad denna upptäcktsfärd kostat omräknat i dagens penningvärde. Den kostade hela 128 800 kronor på den tiden.

• Vilken förlust för vårt land, att förlora tre så kompetenta vetenskapsmän. Vad hade inte dessa tre kunnat göra om de hade fått leva (eller struntat i ballongfärden och stannat hemma)?

• Det är otroligt beundransvärt att de tre har gjort alla de anteckningar och observationer som de har, både under ballongfärden och under vandringen på isen. Tänk att fortsätta vara vetenskapsman, trots svåra umbäranden!

• Fantastiskt att så mycket av utrustning, anteckningar och fotofilmer var så välbevarat efter trettiotre år i snö och is.

• Jag undrar verkligen vad Nils Gustaf Ekholm tyckte och tänkte efteråt. Han var dock påräknad som expeditionsmedlem, men hoppade av. Tack vare det "överlevde" han.

• Sist men inte minst; vilken fruktansvärd situation det måste vara för Strindbergs fästmö Anna att vänta år ut och år in utan att få besked om vad som hänt.

Jag visste inte särskilt mycket om Andrées polarexpedition tidigare. Från min barndom minns jag dock ett frimärke, som gavs ut 1973, och som föreställer Andrée med den fallna Örnen i bakgrunden. Just den liggande ballongen är det som jag hittills starkast förknippat med namnet Andrée. Nu vet jag desto mer om en händelse, som säkerligen var otroligt omskakande för de samtida människorna och som aldrig upphört att förbrylla och fascinera under årens lopp.

”I svenska folkets namn hälsar jag stoften av de polarfarare, som för mer än tre decennier sedan lämnade fosterjorden för att söka svar på sällsynt svårlösta frågor. De drogo bort och försvunno i fjärran. Deras eget öde ökade blott gåtornas antal. Hem hava de dock nu till sist kommit. Förhoppningen att under deras livstid få hedra dem efter en framgångsrik färd har gäckats. Vi böja oss för den tragiska utgången. Nu återstår oss blott att uttala vårt varma tack för deras offervillighet i vetenskapens tjänst. Frid vile över deras minne!”

Citatet är kung Gustaf V's tal då han tog emot kistorna med stoftet efter Andrée, Strindberg och Frænkel i Stockholm innan de senare fördes till den sista vilan. Det får också utgöra veckans smakebit. Jag kan verkligen varmt rekommendera Med Örnen mot polen, som kan skaffas alldeles gratis som ebok hos Litteraturbanken.

*

Vill du ha fler boktips och läsa många intressanta smakebitar? Gör ett besök hos Mari och hennes bokblogg Flukten fra virkeligheten. Där finner du många fina boktips. En skön söndag med mycket läsning önskar jag dig! :-)