Två sekunder i Byron Hemmings liv

Vill du läsa om psykisk ohälsa och en familj som strävar efter att de utåt sett ska vara så perfekta som möjligt? Det låter kanske både sorgligt och ledsamt*, vilket det också är, men jag kan ändå rekommendera läsning av boken Två sekunder i Byron Hemmings liv, skriven av Rachel Joyce och översatt till svenska av Katarina Jansson.

Omslag: Claire Ward
Bild: Andrew Davidson

Det är riktigt svårt att beskriva handlingen i boken, eftersom det är så många små händelser som samverkar och sammantaget leder från den ena konsekvensen till den andra. Skulle man börja berätta, riskerar detta att leda till att man avslöjar för mycket. Men två berättelser löper parallellt; vi får dels följa den medelålders Jim, som tillbringat mycket stora delar av sitt vuxna liv på psykiatrisk klinik, och dels en familj, vars familjefar vill att allting skall vara perfekt och som trots sin frånvaro har starkt inflytande. Jims berättelse utspelar sig en vinter i nutid och han har för inte så länge sedan förlorat klinikens trygghet, eftersom denna stängt. Nu ska han klara sig själv ute i en stor och förvirrande värld, med endast lite hjälp i bakgrunden. Familjens berättelse, sedd genom den elva-årige sonen Byrons ögon, utspelar sig sommaren 1972. Det är en sommar fylld av, på ett sätt små men ändå omvälvande, händelser och kulmen kommer under hösten. Under tidig sommar startar en händelsekedja som får oanade och ödesdigra konsekvenser.

Det hela börjar med Byrons grubblerier kring det faktum att man 1972 skulle lägga till två sekunder till tiden. Skälet till detta var att skottåret gjort att "tiden var ur led i förhållande till jordens rörelser". Det är hans jämnåriga kamrat James, som berättat om detta fenomen för honom.

"Hela historien berodde på en liten förskjutning i tiden. Men återverkningarna var kännbara i många år efteråt. Av de två pojkarna - James och Byron - var det bara en som höll sig till sin utstakade kurs. Ibland såg Byron upp mot himlen över heden som blinkade så energiskt av stjärnor att mörkret verkade levande, och det värkte i honom - det värkte av längtan efter att kunna avlägsna de där två extra sekunderna. Det värkte av längtan efter att få se tiden så okränkbar som den borde vara. Om James ändå aldrig hade talat om det för honom."

Rachel lockar läsaren att dra vissa slutsatser. På något vis hör Jims och Byrons berättelser ihop, men hur? Man tror att man vet, men senare gör berättelsen ett lappkast och man måste fundera på Jims och Byrons levnadsöden igen. Trots sorgligheten, är detta en bok jag verkligen rekommenderar.

För övrigt passar den engelska titeln betydligt bättre in på berättelsen. Den heter Perfect på engelska. Detta ord har en central betydelse genom hela boken, både direkt och indirekt. Men jag gissar att förlaget ville ha en lång titel som på ett sätt knyter an till Rachel Joyce bok Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd.

*

Vill du ha boktips som inte är fullt så här sorgliga? Besök bokbloggen Flukten fra virkeligheten, läs inlägget En smakebit på søndag och följ länkarna. Ha en riktigt god läsarsöndag! :-)

* Boken ljusnar mot slutet och inger ett visst mått av hopp. Markera det överstrukna om du vill ta del av en kort mening om bokens slut. På egen risk, förstås! ;-)