När kejsaren var gudomlig

Det finns böcker som griper tag i en väldigt mycket trots att de vid första påseendet ser ut att vara korta och innehållande endast ett fåtal kapitel. När kejsaren var gudomlig är helt klart en sådan bok. Julie Otsuka är författaren och Ulla Roseen har översatt hennes berättelse till svenska. När jag lägger ifrån mig Julies bok efter avslutad läsning, har jag lärt mig någonting jag faktiskt inte visste förut och jag är tagen både av huvudpersonernas öde och hur skickligt Julie rent skrivtekniskt lyckats förmedla deras upplevelser.

Omslag: Jojo Form

Om jag inte vetat i förväg att boken handlar om hur amerikanska japaner blev behandlade under andra världskriget, hade det dröjt till ett bra tag in i boken innan jag fått klart för mig att huvudpersonerna härstammar från Japan. Detta berättargrepp får mig att uppleva att det öde de här människorna drabbades av lika gärna skulle kunna hända vem som helst, var som helst. Det "räcker" att någon makthavare anser att man råkar tillhöra en grupp, som räknas som "fel" eller en "risk" eller något annat misshagligt.

Bokens fem kapitel ägnas i tur och ordning åt mamman i familjen, dottern, sonen, dottern och sonen gemensamt samt fadern. De har visserligen inga namn, men det är inte heller viktigt. De blir på så sätt allmängiltiga och ger ytterligare känsla av att deras öde är gemensamt med så många andras. Genom deras respektive ögon inleds och fullföljs evakueringen av japanerna i USA. Livet i ökenlägret skildras och inte minst hemkomsten efter mer än tre års isolering långt borta från hemtrakterna.

Julie Otsuka är en mycket skicklig berättare. Varje kapitel, varje huvudperson, har sin röst och deras respektive berättelse ger mig en känsla av vilka de är. Med små medel, och utan att gå in på detaljer, får Julie mig att inse lägerlivets plågor och hemkomstens svårigheter. Kriget påverkade inte bara alla de som skickades som soldater till fronten. Denna lilla japanska familj, liksom andra med liknande öde, har påverkats i grunden. Ingenting blir någonsin som det var före evakueringen. När familjefadern till sist får komma hem till de övriga, blir han den yttersta symbolen för detta. Man kan bara ana vad han blivit utsatt för.

Detta är en bok som berör och griper tag väldigt mycket. Den ger perspektiv på ens eget bortskämda liv. Den har lärt mig något jag faktiskt inte hade en aning om, något jag över huvudtaget inte tänkt på alls hittills - att amerikanska japaner blev behandlade så här under andra världskriget. Jag tycker absolut att du bör läsa denna bok!